Medan vårdpersonalen klagar dör en patient
”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”
Har ni också hört det från någon bekants bekant som ni suttit mitt emot under en halvtrist middagstillställning i grannvillan? Att vi som arbetar inom vård och omsorg lägger för mycket energi på att sprida negativa vibbar om hur det ser ut bakom sjukhusets väggar när vi istället borde sprida budskap om hur fantastiskt det är att jobba med människor och att vi går hem från våra arbetspass med en känsla av välbefinnande. Hur ska vi annars kunna rekrytera de 30 000 sjuksköterskor som kommer att fattas år 2030? Eller de 230 000-240 000 som måste rekryteras till vården de kommande åren.
Men marknadsföring ingår inte i sjuksköterskeutbildningarna på landets högskolor och universitet. Inte i några andra vårdutbildningar heller för den delen. Vad som däremot ingår är ett legitimationsansvar om att upprätthålla patientsäker vård och att rapportera alla brister på just denna. Kortfattat och förenklat; att hålla patienten vid liv är vår skyldighet. Vi vill liksom inte att du ska behöva dö av ett kirurgiskt ingrepp p.g.a för låg sjuksköterskebemanning, något som tyvärr är högst möjligt och t.o.m vetenskapligt bevisat.
Det är inget kall att utbilda sig till barnmorska eller röntgensjuksköterska. Däremot brukar, åtminstone merparten av de som väljer att arbeta inom medicin, omvårdnad och diagnostik ha ett genuint intresse för människors välbefinnande och hälsa. Ofta kryddat med en hög dos empati dessutom. Och då är det svårt, eller faktiskt omöjligt att ignorera det faktum att vården idag innehåller stora brister, brister som medför fara för dig som patient. Faran kan innebära att du inte får vård i rätt tid eller att behandling och omvårdnad inte utförs korrekt. Eller, i extrema fall, att ditt liv utsätts för fara, pga av att vården brister i resurser i form av bemanning och kompetens. Att yrkeslegitimationen dessutom medför en skyldighet att rapportera om en patient i samband med vård, behandling eller undersökning drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller sjukdom gör att vi faktiskt inte får ignorera. Eller klaga, om ni föredrar att kalla vår lagstadgade skyldighet och empati för det.
”Herregud vad ni klagar, att ni orkar gnälla så mycket!”
Den dagen vi inte klagar längre finns inga engagerade medarbetare kvar längre. Förhoppningsvis är det någon som tar vår klagan på allvar. För medan vi klagar så dör en patient.
Åsa Mörner, klagande legitimerad sjuksköterska och barnmorska
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
TACK ÅSA MÖRNER! Jag är en fd Landstingsanställd, utbildad USK/Mentalskötare, numera pensionär och patient pga hjärtop. diabetiker, ögonop., strok… Så jag har, numera, min kontakt med sjukvården, som patient, på nästan alla kliniker. Jag har också brutit vä. fot …
Jag TACKAR för den teknik som finns idag, men som tyvärr tagit över personals omvårdnads-,
och empatikänslor! Vet inte varför tekniken fått sådat övertag, kan bara spekulera …
Jag har under mina ca 20 år som patient, upplevt, år efter år, hur kvaliteten kraftigt försämrats! Hur värdigheten stoltheten, både hos personal (gäller all personal) och för oss patienten, inte finns kvar …
Det har blivit någon sorts ”löpandebandsprincip”, där Vi patienter ”tysta, med mössan i hand skall tacka allra ödmjukast, för den behandling vi får”. De attityder och omoral, en sorts ”patientskräck”, (som inte finns bland seriös och godhjärtad personal), har jag upplevt för många gånger! Tyvärr, verkar den goda personalen få stå åt sidan, för en kall och ovärdig sjukvård och behandling … En av orsakerna till att Sjukvården blivit så kall och ovärdig, är efter ”mammons” inträdande inom sjukvården och behandlingen, på kliniknivå … Den ekonomiskt kunniga administrativa personal, var inte lika viktig längre. (OBS! Okunnig politiska sparkrav) och förvirrad, ekonomiskt oubildad sjukvårdspersonal ”tvingades” ta över …”Kallet” och etiken bland personalen, att ”bota, lindra och trösta” försvann, sakta men säkert och ”flykten” från
sjukvården började … Kanske att en tidigare stel hiriarki måste förändras? Men, som nu innebar, bl a för läkarna, praktiskt övertagande, av städpersonals och vårdbiträdens och även undersköterskors arbetsuppgifter … Sjuksköterskor fick, till viss del, överta undersköterskors arbetsuppgifter … Vilka ”understeg” Deras utbildningar! Så även undersköterskornas (USK) arbetsuppgifter, som ”stod över” vårdbiträdernas arbetsuppgifter. Vårdbiträden som, till stor del, redan var bortrationalliserade, också som yrkesgrupp! Undersköterskor fick avsked efter, återigen, okunniga politiska beslut! En chockad, och skrämd till tystnad, kvarvarande personal
blev handlingsförlamad, både muntligt som fysiskt, eller ”flydde”, med någon yrkesstolthet i
behåll! Ingen, av dessa utbildade yrkesgrupper, ville eller kunde inte, eller fick inte göra den andres arbetsuppgifter. Som nuvarande Politiker och andra Chefer äntligen börjar förstå, om än ”i smyg”, sakta börjar återanställa och respektera de olika yrkesgruppers utbildningar och arbetsuppgifter. Patientsäkerheten måste tas på största, även lagligt, allva