När jag tog examen från sjuksköterskeutbildningen i maj 2005 fick jag jobb på akutmottagningen på USÖ. Alla fick samma ingångslön och det var inte tal om någon individuell eller differentierad lönesättning.
17 100 kronor. Varsågod. Ingen diskussion.
Jag ville verkligen ha det där jobbat på akuten så jag tog ingen diskussion. Jag tackade och tog emot.
Var ganska nöjd faktiskt.
Jämfört med CSN-pengarna under studieåren var det ju rena guldgruvan att få en månadslön.
Dessutom fick jag ju löneförhöjning varje år.
Wow liksom!
2010 var jag uppe i hissnande 22 800 kronor och tyckte mig ha så mycket pengar att jag redan skaffat en bil, stod i begrepp att köpa hus och började tänka tankar om barn tillsammans med min partner.
Samma år blev jag fackligt förtroendevald på min arbetsplats och började fundera kring det där med löneutveckling kopplat till ansvarsområden, medarbetarsamtal och arbetsbeskrivning (obefintlig).
2014 blev jag invald i avdelning Örebros styrelse och insåg att min lön, som då hade kommit upp i 26 050 kronor var mer eller mindre ett skämt med tanke på det ansvar och de utmaningar som min legitimation kräver av samhället, arbetsgivaren och mig själv.
För första gången satte jag upp ett tydligt löneanspråk till min chef vid medarbetarsamtalet.
30 000 kronor ville jag ha.
Det fick jag inte.
2015 var jag uppe i 28 825 kronor och gick från att arbeta heltid kliniskt till ett fackligt uppdrag på heltid.
2016 fick jag 29 725 och uttryckte ett visst missnöje till min chef över att jag inte kom över 30-sträcket.
En vän till mig har vid något tillfälle beskrivit att ”om en tjänar lika mycket som en är gammal ska en vara nöjd”. Jag var 34 och tjänade nästan fem tusen mindre än min ålder. Min vän var nästan 40 år och tjänade drygt 45 000 kronor. Behöver jag berätta att min vän är en man som dessutom är ingenjör?
Knappast någon högoddsare på den.
2017 kom jag så, äntligen, över 30 000 kronors-sträcket.
Jag ringde min pappa och berättade. Han arbetar inom skolans värld och svarade att han också har kommit över 30 000 kronor i lön. Han passerade den gränsen något år innan mig. Han var såklart glad för min skull, men samtidigt…
Offentlig sektor. Kvinnodominerad sektor. Låg lön.
Privat sektor. Mansdominerad sektor. Hög lön.
Men är inte min nuvarande lön på 30 675 kronor bra?
Den genomsnittliga lönen i offentlig sektor 2016 var 31 500.
I privat sektor 33 400.
I den jämförelsen ligger jag lägre än genomsnittet både i offentlig och privat sektor.
Min genomsnittliga löneökning har legat på 1131 kronor varje år.
Det ger ungefär 3,7 % i ökning varje år.
Utifrån det perspektivet kanske det ändå varit hygglig utveckling och helt i linje med den offentliga statistiken.
Men samtidigt.
En högskoleingenjörs utbildning är tre år och ger i snitt lite drygt 40 000 kronor i månadslön.
En sjuksköterskas utbildning är tre år och ger i snitt knappt 32 000 kronor i månadslön.
Ur det perspektivet… så finns det fortsatt enormt mycket att jobba på innan vi ens kommer i närheten av jämställda löner.
Och jag är långt ifrån nöjd med min lön.
I år satte jag upp ett nytt mål i medarbetarsamtalet med min chef.
40 000 kronor.
Marcus Folkö Müntzing
Leg. Sjuksköterska