I en chefs skor-med visst obehag
För några veckor sedan var det kallt i Sverige, det kan man ju nästan inte komma ihåg nu. Ändå minns jag en dag där jag fick uppleva mycket värme när jag fick gå tillsammans med personalen på kärl thorax-kliniken på USÖ ett arbetspass.
Jag är politisk sekreterare för Socialdemokraterna, vilket innebär att jag inte själv är politiker i regionen, men att jag jobbar med att stötta våra politiker. Jag är dock kommunpolitiskt aktiv inom Örebro kommun.
Framförallt var det Jonas, avdelningschefen på enheten, som jag fick gå med, men jag kom dit lite före honom på morgonen och fick då vara tillsammans med de intensivvårdssjuksköterskor och undersköterskor som redan var på plats.
Jag tillhör den nog rätt så stora del människor som tycker sjukvård är lite obehagligt. När jag numera som förälder dessutom är en del på sjukvården med mina barn märks detta extra tydligt. Samtidigt har jag vid varje besök, både som anhörig och när jag själv behövt besöka vården, mötts av en enorm professionalitet och känt mig både varmt, professionellt och bra bemött.
Den här dagen var verkligen inget undantag. När jag klev in i det ganska lilla rummet som är själva thorax-intensivvårdsavdelningen, var det fortfarande bäcksvart ute, och väldigt tidigt. De patienter som låg där hade mer eller mindre nyss vaknat, i den mån de hade kunnat sova något efter de operationer de hade gjort föregående dag. Det lyste lampor, det var slangar, det pep i apparater, och det var ett ganska stort antal vårdpersonal i rummet. Det kändes lite läskigt, och då kan jag knappt tänka mig hur det måste kännas för den som behöver komma dit av andra skäl än jag.
Jag fick hjälpa till att fixa frukosten till några av patienterna, men också titta på när prover matades in i väldigt avancerade apparater. När lamporna väl var tända i rummet, och det hade ljusnat utanför, insåg jag att rummet visserligen kändes väldigt ”vårdaktigt”, på grund av dess många och avancerade maskiner, men ändå hade en värme. Jag insåg lika snabbt att den värmen inte kom av själva rummet, utan av personerna i det. För mig var det svårt att se eller gissa titlarna på de som jobbade, och när jag senare på dagen både drack en kopp kaffe och åt lunch i det med Intensivvårdsavdelningen gemensamma lunchrummet kändes det helt omöjligt. Det ser jag som ett gott tecken, att en arbetsplats trots många olika kompetenser, ändå kan vara så öppen.
När Jonas hade kommit satt jag med honom i hans kontor och gick igenom vad hans jobb går ut på. Förutom att också han är intensivvårdssjuksköterska, gick hans jobb mycket ut på att se till att arbetspassen under dygnet var täckta med personal. Var någon sjuk eller hade annan frånvaro måste andra snabbt ringas in för att täcka upp. Här pratade vi mycket om vad Regionen kan göra för att locka fler att bli specialistsjuksköterskor och även ta de jobben som innebär att man måste jobba nätter och kvällar. Villkor måste givetvis ses över, men jag blev också imponerad av det tänk som fanns om hur man själv marknadsför sin arbetsplats via sociala medier och regionens arbetsplats.
En annan enormt viktig uppgift var själva logistiken med platserna. Vilka patienter var på ingång med vilka behov, hur såg det ut på andra avdelningar? Det är ju sådant som man som patient inte tänker på, hur viktigt det är.
Jag hade en väldigt bra och givande dag med Jonas och hans kollegor. Jag fick med mig flera tankar som det har tagit en tid att smälta. Jag är väldigt tacksam över att ha fått komma och ser fram emot nästa gång jag får gå en dag i en annan sjuksköterskas skor. Och – mina obehagskänslor inför det som är läskigt med vården har ändå börjat lätta lite.
John Johansson
Politisk sekretererare (S)
Region Örebro län