Varför man inte kan suga åt sig berömmet från allmänheten?

Är mångårig prehospital medarbetare som upplevt allt från kravet på 7 veckors ambulansförarutbildning till idag där besättningen ofta består av 2 st specialist sjuksköterskor. Har följt flödet i medier och sett hur kollegorna inom blåljusverksamheterna i Stockholm som agerat på ett föredömligt sätt och verkligen glatt mig för deras skull. Har varit i deras skor många gånger dock inte med exakt det panoramat.

Så jag vet vilka bekymmer man brottas med initialt i en så komplex insats.

Som sjukvårdsledare ska checklistor gås igenom, kommunikation med ledningsgrupp på skadeplats återrapportering vad man vet och förbereda sjukvården på vad som hänt och vilka förmodade resurser som behövs. Mitt i allt detta inventeras skadeplats och anländande ambulansenheter ska lotsas till rätt skadad. En kort sammanfattning av ett mycket komplext och svårt arbete som kräver både en stor portion praktisk och teoretisk erfarenhet.
Mitt i allt detta så finns det 2 personer som utgör sjukvårdsledningen och utifrån sin livserfarenhet reagerar olika sätt och hanterar situationen olika. Läs gärna ambulanssjuksköterskan Viktoria Lenanders artikel i Vårdfokus. Den beskriver väl de dilemman man ställs inför.

Jag önskar att pressen kunnat vänta lite med att diskutera brister och förbättringar innan verksamheten hunnit landa och själva utvärderat insatsen. Vi i sjukvården är generellt starkt självkritiska och får sällan beröm i media och spontant av allmänheten.

Låt oss unna dessa fantastiska kollegor att njuta lite av all välförtjänt beröm.

När allt återgått till det normala ska givetvis en uppföljning göras och lärdomar dras, definitivt ur säkerhetssynpunkt.
Jag är säker på att vi alla som jobbar prehospitalt kommer och måste få viktig kunskap ur denna tragiska händelse.

Hans Nilsson
Legitimerad Sjuksköterska
Förtroendevald & Huvudskyddsombud