Föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge
Man kan tro att det nya modeordet är ”vårdplatsbrist”. Men vad innebär ordet egentligen? Verkligheten handlar inte om att det försvunnit platser för vårdbehövande. Verkligheten handlar om att det inte finns rätt kompetens att vårda de vårdbehövande. Verkligheten ÄR att det inte finns tillräckligt goda villkor för att kunna attrahera exempelvis sjuksköterskor och barnmorskor att vare sig utbilda sig eller stanna kvar på arbetsplatsen. Eller ens i yrkesprofessionen.
Varför stänger en välfungerande enhet som avd Q i Karlskoga under sommaren? Jo, därför att det inte finns tillräckligt med barnmorskor. Varför vårdas den höftopererade patienten på urologen? Därför att det inte finns tillräckligt bra villkor för att bemanna befintliga vårdavdelningar med sjuksköterskor. Varför förskjuts livsnödvändiga operationer? Därför att det inte finns specialistutbildade sjuksköterskor som kan söva och operera. Därför plockas patienter runt som plockepinn, trots att vården som krävs är alltmer högspecialiserad. Istället äventyras patientens hälsa och risken för vårdskador ökar markant.
I DN debatt skriker representanter från Cancerfonden ut sin frustration om att den akuta personalbristen får allvarliga konsekvenser för både patienter och personal. På Akademiska sjukhuset i Uppsala rapporteras om ”platsbrist” på neonatalkliniken, vilket kan orsaka att fler kan tvingas föda barn i Finland i sommar (i Finland???). ”Platsbristen” handlar, återigen, inte om brist på sängar, teknisk vårdutrustning eller mediciner, utan om att det är så stor brist på specialistutbildade sjuksköterskor så att man helt enkelt inte kan hålla alla befintliga platser öppna.
Runt om i landet stängs hela avdelningar pga brist på sjuksköterskor. Operationer och avancerade behandlingar förskjuts och orsakar onödigt lidande, både fysiskt och psykiskt. Tydligen får man dessutom välja mellan att föda barn i bilen eller i angränsande grannländer. Svensk sjukvård har en alldeles för liten kostym för att kunna bemöta befolkningens vårdbehov. Det är verkligen ingen nyhet längre.
Arbetsgivare och politiker brukar prata om att det finns ”utmaningar” i vården (dvs akut personalbrist, ökning av vårdskador och en befolkning som kräver högspecialiserad vård i allt större utsträckning). Att kalla det för ”utmaning” är direkt löjeväckande och låter mer som en diskussion kring en ny låt med Orsa Spelmän som försöker ta sig in på Svensktoppen.
Och det är bara ett smakprov av vad som väntar. Statistik från Statistiska centralbyrån visar att över 11 000 specialistsjuksköterskor kommer att saknas om tio år. Om 20 år kommer vården att sakna 14 800 specialistsjuksköterskor, 2 300 biomedicinska analytiker och 1 700 barnmorskor. Vad ska vi döpa om bristen på villkor till då? Kanske dags att flytta all vård ”någon annanstans”; föda barn i Finland, opereras i Moskva och kolla blodtrycket i Norge?
Varför är det så förbannat svårt att tillgodose undervärderade professioner med goda villkor? Hur långt ska det få gå?
Åsa Mörner, frustrerad.