Genus ur mitt perspektiv

Jag känner mig plötsligt gammal när jag och dottern diskuterar vad sonsonen behöver. Vill han dansa balett och/eller leka och med dockor så ska han självklart få göra det. I min värld har jag sett fram emot att plocka fram tågbanan, ta med honom på en tur med caben och leka med bilar.
Dottern säger det ena inte behöver inte utesluta det andra.

I min generations värld har rollerna börjat luckras upp men könsrollerna är fortfarande ganska cementerade. Vill dock hävda att mitt yrkesval har påskyndat förändring i mitt huvud.

Jag är frustrerad över att bara för jag jobbar i ett kvinnodominerat yrke ska jag/vi bli straffade med lägre lön. Och jag tycker att vi har världens bästa argument för att det inte borde vara så.
Ta hand om människor som är sjuka, ibland rädda livet på någon ska straffas i lönekuvertet. Det räcker inte längre med en klapp på axeln och en kommentar typ bra gjort. Jämställdhetsarbetet har kommit en bit på väg, men nu är det dags att ta nästa steg.
– I Västerbotten har man fått ett 9% lönelyft, och det kan jag tycka vara ett minimum vad min/vår kompetens är värd.
– Ge oss drägliga arbetsvillkor. Vi ska helst orka arbeta ett helt yrkesliv. Jag pratade med en chefsperson i Regionen häromdan, och hen sa att det börjar bli riktigt jobbigt med alla inskolningar av ny personal. Hen önskade att man hade kunnat behålla en bas med erfaren personal på avdelningen, men belastning och schema gör att de erfarna slutar.
– Avtal har undertecknats om kompetensutveckling AST (Akademisk specialisttjänsttjänstgöring). Ett bra och viktigt avtal om vi ska kunna bereda kollegor möjlighet att vidareutbilda sig med rimliga villkor.

Min uppmaning till politikerna är att nu är det dags att skrida till handling och inte bara snacka om jämställdhet.

Hans Nilsson
Förtroendevald och skyddsombud
Styrelseledamot Vårdförbundets avd Örebro