Tappet av vårdpersonal…..

8,8 % sjuksköterskor valde att avsluta sin anställning i region Örebro län år 2015. Åh vad bra, inte sämst i Sverige.
För mig är det ingen tröst. Att förlora nästan 10 % av många gånger erfaren personal är oerhört kostsamt. Idag saknas ett stort antal sjuksköterskor för att kunna öppna upp alla vårdplatser som stängts på grund av personalbrist. Snart går det inte längre.

Politiker och förvaltningsledning står handlingsförlamade. Man försöker hela tiden att optimera det ökade vårdbehovet med diverse omflyttningar/satellitpatienter för att vårdplatserna är alldeles för få och behovet av vård är långt större än tillgången.

I Norrbottens läns landsting har vårdplatserna minskat med nästan hälften sedan år 2010.
Vi har lägst antal slutenvårdsplatser i förhållande till befolkningsmängd enligt OECD. Och i samma undersökning har Sverige högsta andel av befolkningen som är över 80 år.

Detta är min vardag. Läser man ovanstående så får man känslan av att det är kört för vården. Ordet kris har för länge sedan passerats. Lägg därtill att ledningen har gått ut med direktiv att köpstopp råder och verksamhet måste krympas på grund av dålig ekonomi.
Undrar varför kollegor säger upp sig??

För mig är det ganska enkelt.
Några nycklar måste till för att låsa upp krisen.

För det första. Var finns arbetsglädjen?  Det går inte att skruva mer på effektivitetsknappen. Vården måste hitta tillbaka till arbetsglädjen. Första linjens chefers primära uppgift borde vara att entusiasmera och ta hand om sin personal. Se till att alla orkar suga i och arbeta, och att personalen trivs. Det är ytterst elementärt och borde förstås av alla ledande personer. Man kan effektivisera bort en stor del av alla de möten som hålls idag. Min erfarenhet är att avdelningschefen är väldigt oanträffbar och hen har ingen egentlig koll på hur personalen mår och interagerar. Hade vården en mer närvarande chef så skulle många uppseglande konflikter och problem kunna tas tag i innan de blir olösbara.

För det andra måste yrket uppvärderas. Dels måste man få en rimlig lön samt rimliga arbetsvillkor, som gör att man orkar jobba heltid och orka ge järnet när man är på jobbet.

Jag känner en stor stolthet för mitt yrke. Varför? Det är många gånger svårt och krävande men jag känner att mina patienter är oerhört tacksamma för att jag hjälper dem och lindrar deras besvär. När man handlagt ett svårt fall och allt gått bra ger även detta en boost. Och jag har fantastiska kollegor som man gläds med och har roligt med emellanåt, men även tacklar en hel del jobbiga känslor efter uppdrag med som inte gått bra.

Utan mina kollegor och mina chefer hade jag aldrig orkat jobba i detta yrke i över 30 år.

Vad är sensmoralen i det jag skrivit?

Ni beslutsfattare måste förstå att använda er av de verksamheter som fungerar. I regionen finns verksamheter där personalen trivs och man inte har några större problem att rekrytera. Där vi dessutom är ett antal som trots alla konstiga beslut som tas av personer som inte är kompetenta i frågan, är kvar med lång erfarenhet i yrket, än så länge.

Ni måste skärpa till er och ge förutsättningar för andra lösningar än de ni provat. Ni har haft er chans, ge oss andra bollen och vi kommer att kunna rädda det sjunkande skeppet.
Ledordet är mandat inte den förhatliga linjeorganisationen.

Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska i ambulans
Fackligt förtroendevald/Skyddsombud
Styrelseledamot vårdförbundets styrelse Örebro