Vårdkris. Sjuksköterskebrist. Hotad patientsäkerhet. Dubbla arbetspass. Tjänstgöring varannan helg och utbrändhet.
Innan vi kommer till kärndiskussionen angående vårdplatsbristen och lösningar tänkte jag berätta om mina erfarenheter som jag anser att man borde ta till sig och anpassa till sin egen verksamhet.
Sedan 1987 har jag haft min bas på ambulansen. I mitten på 90 talet inrättades sjukskötersketjänster och i samband med det uppstod det behov av utbildning och riktlinjer. Vi bildade en utbildningsgrupp och jobbade fram vilka kunskaper en sjuksköterska på ambulansen behöver. Vi hade rätt så fria händer.
Detta var ett stort och tungt arbete men fantastiskt roligt.
Under åren har ytterligare projekt och arbetsuppgifter lagts till, vilket har gjort att arbetet alltid känts utmanande. Ledningen har dessutom insett att om man velat prova på andra sjuksköterskejobb så är detta en win win situation. Dels så får man erfarenhet som man kan ha nytta av. Och om/när man kommer tillbaka har man laddat sina batterier och är hungrig att fortsätta driva verksamheten framåt.
Långt ifrån alla arbetsplatser resonerar så, är min erfarenhet.
Kort sagt har detta engagemang och möjlighet att vara med och påverka skapat en trivsam arbetsplats dit många sjuksköterskor söker.
Ett yrke med många nyanser.
En betraktelse från en som jobbat länge och och gärna antar vårdens utmaningar.
Sjuksköterskebristen
Vårdplatsläget under sista åren gradvis försämrats, vilket man kunnat följa i media. Dock ska sägas att allt som skrivits inte riktigt stämmer. Vården själv har viss skuld i detta då man inte alla gånger har och kan kommentera allt som skrivits. Som anställd i regionen skulle man dock önska att de styrande inte skönmålade och förminskade personals oro för patientsäkerhet. Helt enkelt den enskildes känsla av att inte bli trodd och bekräftad.
Har under några månader följt detta på närmre håll i en central roll, och har då sett hur vårdplatsläget akut försämrats.
När problemen belysts vid olika mötestillfällen att det inte funnits en enda vårdplats och man har nästan ett dygn framför sig med diverse akuta tillstånd samt ett dramatiskt ökande antal äldre som egentligen inte har behov av specialistvård, har en tafatthet infunnit sig och ingen riktigt vetat eller vågat ta tag i situationen. Medan vi vänder ut och in på oss själva för att flytta runt patienter i länet och böna och be att avdelningarna ska ta fler överbeläggningar. När det inte funkar måste man placera ut patienter på avdelningar som så kallade satellitpatienter (ex en tarmvredspatient på onkologen), som verkligen i vissa fall kan utgöra en patientsäkerhetsrisk. Det känns som man skriker men inte blir hörd. Samtidigt pressar man de avdelningar som fortfarande har sjuksköterskor kvar med en salig blandning av patienter som man många gånger inte har erfarenhet av att vårda. Skulle du i det långa loppet orka arbeta kvar? Toppar och dalar kommer alltid att finnas i vårt yrke.
Idag finns många positiva idéer och förslag som kanske kommer att realiseras, men snälla politiker och beslutsfattare vänta inte för länge.
Hans Nilsson
Leg. Sjuksköterska och ledamot i Vårdförbundet Örebros styrelse.