Den sjuka psykvården

Att vara sjuk är såklart aldrig roligt. Att lida av psykisk sjukdom komplicerar situationen ännu mer för snart finns det ingenstans att få vård.

Redan förra sommaren stängdes PIVA; psykiatrisk intensivvårdsavdelning på grund av brist på både skötare och sjuksköterskor. PIVA betyder den högsta vårdnivån inom psykiatrisk vård och är alltså den avdelningen som ska vårda de allra svårast sjuka, de som behöver intensiv vård. Så blev det sommar i år igen. PIVA stängs – igen. ”Same procedure as every year? ”

Föga förvånande så beror stängningen även denna sommar på, hör och häpna; brist på personal. ”Psykiatrin har inte lyckats rekrytera sjuksköterskor i tillräcklig mängd.” Suprise!!

Så kom hösten och vad hittar man på då?  Stänger psykiatrin i Karlskoga! Anledningen behöver jag väl inte ens nämna; Man har inte lyckats rekrytera personal. Eller behålla den befintliga för den delen.

Enligt regiondirektör Rickard Simonsson var stängningen nödvändig för att värna patientsäkerheten som riskeras pga personalbrist.

Personligen så tycker jag att det finns större nödvändighet med att arbeta fram attraktiva villkor så man lyckas locka sjuksköterskor och skötare till verksamheten samt att se till så den lilla personalstyrka man har inte säger upp sig pga otillräckligt bra villkor. Finns det egentligen ett alternativ till det?

Vår befolkning har inte slutat insjukna i psykiska åkommor. Snarare tvärtom, vilket är något de styrande politikerna i länet uppenbarligen vet om eftersom de tagit fram en handlingsplan för att bromsa antalet självmord i länet. Jag bara undrar varför man inte tagit fram en handlingsplan för hur man ska bemanna befintliga psykiatriska enheter i länet, och om det finns en sådan,mot min vetskap, så undrar jag varför den är så ineffektiv? Om vi inte kan bemanna de verksamheter som redan finns, hur ska vi då kunna utveckla och förnya vården. Vi går ju inte framåt, snarare bakåt…

På 13 år så har kön till barn och ungdomspsykiatrin tiodubblats vilket lett till att det nu är ca ett års kötid för att få vård där. Redan 2012 vittnade patienter om att tillgängligheten till psykiatrisk vård i länet är under all kritik, och Sveriges Radio rapporterade i våras om hur svårt det är att få den vård som behövs.  Den psykiska ohälsan ökar i vårt land och kostar samhället otroliga summor pengar. För att inte tala om mänskligt lidande.

Handlingsplaner i all sin ära; men måste vi inte börja i rätt ände? Att säkra kompetensförsörjningen och skapa attraktiva villkor så det finns någon som kan tänka sig att arbeta med psykisk ohälsa. Men istället för att agera snabbt och effektivt så upprepar sig historien med stängningar av livsnödvändiga enheter på grund av bemanningsbrist.

Vad är störst hot mot patientsäkerheten; att erbjuda tillräckligt attraktiva villkor till den personalstyrka som behövs så att man kan hålla enheter öppna eller att man som arbetsgivare stänger avdelningar pga bemanningsbrist?

Åsa Mörner