Det som sades men inte skrevs. Och lite om det som både sades och skrevs.

Förra veckan lade oppositionen fram en motion om förändrade scheman för personal inom vården. Med anledning av detta blev jag dagen före presskonferensen uppringd med en förfrågan om att ställa upp på en intervju, då media gärna ville höra hur vi som arbetar under dessa scheman upplever just att arbeta under dessa scheman. Eftersom jag själv sedan några år har slutat arbeta skift pratade jag med två kollegor på avdelningen, den ena jobbar skift och den andra varvar mellan skift i två veckor och dagtid raka veckor i två veckor, om de kunde tänka sig att ställa upp. När media ber om vår åsikt och upplevelse vill vi gärna passa på att förmedla vår version, samtidigt som media i all form faktiskt blir riktigt läskig när det är en själv som är i blickfånget. Så vi sa ja. Men vi gör det tillsammans.

Motionen som lades fram visste vi inget om vid intervjutillfället. För oss spelade det mindre roll, eftersom vi inte skulle prata om den, utan om oss. Om vår situation. Vår upplevelse. Den kan vi ju, utan och innan. Vi lever ju med det här jobbet varje dag, kväll och natt. Att berätta om jobbet är inget vi behöver läsa på inför.

Hade vi gjort det, läst på alltså, så hade vi kanske förstått att allt vi sa skulle silas många gånger genom det finmaskiga nätet för att passa in på det motionen gällde, det tidningen ville få fram.

Intervjun, eller samtalet, var väl värt att investera 40 minuter av pressad arbetstid i. Vi pratade mycket, ofta i mun på varandra – det blir lätt så när man känner starkt för en sak. Hur kan man inte känna inför sin arbetssituation liksom. Och det är just här det blir intressant. För ingen av oss tre var särskilt missnöjda. Vi trivs på vår arbetsplats, vi känner att vi själva har möjlighet att påverka vårt schema, vilka turer vi vill jobba. Istället pratade vi mycket om hur samhället har förändrats. Och hur jobbet som sjuksköterska har förändrats. Vi fick frågan hur det kommer sig att de sjuksköterskor som jobbat i många år på denna typ av schema orkar, medan de nya, unga –underförstått: de som ska palla allt – är de som säger stopp, att de inte orkar. Och det klockrena svaret kom direkt från min kollega –det är inte de unga sjuksköterskorna som inte håller måttet, det är yrket som förändrats på dessa 20-30 år, precis som samhället.

Vår befolkning blir allt äldre, patienterna blir allt fler. Och de patienterna är pålästa, de vet att de kan ställa krav – med all rätt. Samtidigt ska vårdtiderna kortas och pengarna sparas, och varenda en av oss i personalen ska hjälpa till att spara in på utgifterna, vända på slantarna. Med mina tio år i yrket befinner jag mig kunskapsmässigt i ett ingenmansland, jag har jobbat länge, men är bara barnet jämfört med mina mentorer som bär sin kunskap med sådan självklarhet att jag blir lätt starstruck från tid till tid. Jag hör berättelserna om när det jobbades natt (innan jag ens var född) och man hade tid att sticka lite på den där tröjan mellan ronderna. Idag hinner personalen på många avdelningar inte sitta ner tillsammans en enda gång under natten. Vidare berättas det om när man skickade ner en smutsig säng i källaren och det kom tillbaka en skinande ren och nybäddad säng kort därpå. Idag ingår det i de flesta sjuksköterskors arbetsuppgifter att städa och bädda sängar, lite snabbt emellan man hänger dropp och delar piller. Min senaste historia jag samlat på mig är den om baderskorna. Att det förut fanns baderskor på sjukhuset, vars arbetsuppgift var att bada patienterna. Det är långt ifrån den vardag jag är van vid, där gummistövlarna hämtas i sköljen på avdelningen innan duschpallen ställs på plats. Jag säger inte att det var bättre förr. Jag lägger inte någon värdering i dessa arbetsuppgifter. Men under intervjun lyfte vi alla dessa exempel som förklaring till varför de nya unga sjuksköterskorna inte orkar arbeta på det schema som har fungerat i alla år. För att även om inte timmarna har förändrats, så har det skett en ofantlig förändring när det gäller vad som ska rymmas i de timmarna.

Det var därför vi själva lyfte frågan som aldrig kom. Den om kortare arbetsdag. Kanske var den inte med i motionen. Kanske hade det varit lite väl framfusigt av oppositionen. Att föreslå något som under flera år testats runt om i landet. Att föreslå något som bevisat sig fungera.

Jeanette Kittang

Leg sjuksköterska

Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro