Varför arbetar vi inte mer för att göra patienter oberoende?

Patienterna och deras närstående har kapacitet och ofta stor kunskap om sina sjukdomar. På sommaren när semester ska tas ut blir det problem i hälso – och sjukvården för resurserna i form av personal räcker inte till.

Njurdialyspatienter kan antingen ha bloddialys eller peritonealdialys. De som har bloddialys kan inte vara borta mer än någon dag från hemlandstinget. Det finns inget annat sjukhus som kan ställa upp med ”gästdialysplatser”. Bloddialys utförs inte på en timme, utan det tar oftast hela dagen. Patienten ska ”ligga fjättrad” vid en maskin på sjukhuset. De ska ta sig till sjukhuset och hem därifrån, är oftast väldigt trötta efteråt. Bloddialys utförs två till tre dagar/vecka året runt. På sommaren har familjen semester och barnen sommarlov, och vill ofta åka bort någon vecka eller två. Den som då är beroende av bloddialys kan inte följa med utan måste stanna hemma.

Varför är det inte fler som har periotonealdialys? D.v.s. bukhinnan används som filtrerande membran och vätska med ordinerad sockerkoncentrationer fylls på och tappas ut med slaggprodukter och vätska som måste renas från kroppen. En kateter (slang) opereras in i bukhålan och det är via den som vätskan tappas in och ut. En maskin är kopplad till detta som ställs in på önskade värden. Jag är övertygad om att fler patienter kan lära sig sköta detta.

Jag har själv erfarenhet i hemsjukvården som distriktssköterska, av en man som var både blind, saknade njurfunktion och hade diabetes. Han skötte i stort sett detta helt själv. Det vi gjorde tre ggr/vecka var att tvätta och lägga om slangen som gick in i bukhålan, och såg då till att det var rent och fint runt katetern. Det finns risk för infektion, som i värsta fall kan leda till bukhinneinflammation. Infektion tror jag denna man endast drabbades av vid något enstaka tillfälle, under alla dessa år, detta pågick, och det går att behandla med antibiotika. Insulinet han behövde tillsatte han själv via dessa påsar som gick in i buken. Han fick hjälp att tömma ut påsarna med sockervatten o filtrerade slaggprodukter från kroppen i avloppet. Det skötte hemtjänstpersonalen om, eftersom de tog fram påsarna han skulle ha och la dem på värmning till 37 grader varje dag. Apparaten med vätskan gick in och ut ur i kroppen via bukhinnan på natten när mannen sov. Bukhinnan fungerade som ett membran och filtrerade slaggprodukterna och sockerlösningen drog till sig vätska. På dagen åkte han färdtjänst till sitt arbete med sin ledarhund. På kvällen när han skulle lägga sig kopplade han på nya påsar. Ville han resa bort, tog han med sig apparaten, påsarna och det som behövdes. Den här mannen hade livskvalitet trots att han var svårt sjuk.

Det finns fler sjukdomstillstånd där patienterna också kan göras mer oberoende sjukvården. Ex. de som behandlas med den blodförtunnade medicinen Waran. Det finns små enkla apparater på marknaden som kan läsa av PK värdet via ett enkelt stick i fingret. PK värdet visar hur tunt eller tjockt blodet är utifrån medicinens inverkan. Patienten vet vilka värden som är acceptabla, och om man ska minska/öka eller fortsätta med samma dos enligt fastställda ordinationer. Idag ska patienten ta sig till vårdcentralen, sitta i väntrummet, ta blodprov på lab. som sen ska skickas till ett annat lab. för analys. Sedan ska en sjuksköterska på PK mott. läsa av värdet, ordinera Tablett Waran för en begränsad tid framåt. Brev ska skickas till patienten, vid ev. avvikelser ska de ringa patienten. Detta sker varje vecka till var 4-5:e vecka, beroende på hur stabilt värdena ligger.

Christina Köhlström/distriktssköterska i hemsjukvården Örebro kommun och styrelseledamot i Vårdförbundet avd. Örebro.