Foto: VårdförbundetMin tanke från början med detta inlägg var att beskriva min arbetsdag uppdelad i minuter, för att kunna ge en ordentlig bild av vad jag gör på en dag. Jag övergav dock denna tanke redan under vår korta gemensamma rapport som hela personalen får innan vi går in på salarna. Under dessa 10 minuter blir vi avbrutna sex gånger….! Jag har jobbat som intensivvårdssjuksköterska i 10 år, men har aldrig varit om att ha en sådan vårdtyngd under så lång tid som vi nu har haft på intensiven på USÖ. Nedan är en kvälls och en dag tur som flertalet av mina arbetspass sett ut de senaste månaderna.

C-tur

Gemensam kort rapport kl 14-14,10. Vi ska egentligen ha APT (arbetsplatsträff) i 30 minuter men överväger att strunta i detta då det som vanligt är en nästan övermäktig arbetstyngd på avdelningen. Vi har åtta platser och börjar vårt pass med nio patienter (en patient på postop), under dagen har det varit som mest 11 intensivvårdspatienter inskrivna. Vi bestämmer oss för att ha APT då det är viktigt- när ska vi annars kunna få information och dela våra tankar? Vi känner oss dock stressade då vi vet att våra kollegor från dagen är helt slut och väntar på avlösning.

Jag kommer in på min sal med mina två patienter kl 14,45 (1 sjuksköterska och 1 undersköterska har en sal med två patienter) en patient i respirator, CVVHD och inotropa droger. Han ska flyttas till sitt hemsjukhus under kvällen. Bredvid honom ligger ett litet barn med högflöde och thoraxdränage. När vi börjar vår rapport får vi veta att barnet ska vara nere på CT röntgen kl 15 alltså om fem min! Där ska vi söva och köra ny CT. Vi får ringa röntgen och säga att vi blir lite sena så vi hinner få en snabbrapport. Det finns ingen extra sjuksköterska då denna redan står på MR röntgen med annan patient. Jag plockar snabbt ihop de saker vi ska ha med till röntgen, kan dränaget vara utan sug? Och hur var det nu igen med högflöde och transport? Jag hinner inte kolla över den andra patienten utan säger till dagsjuksköterskan att han är ju kvar till vi kommer tillbaka- ”Nej, säger dagsjuksköterskan, jag slutar 15,30 och ska iväg med barnen så jag måste gå.” Vi är väl snart tillbaka en CT går ju fort om sövningen funkar tänker jag. Väl på röntgen ska vi även lägga nytt dränage vilket resulterar i att vi är tillbaka på avdelningen kl 17:05! Då har min andra patient varit utan ansvarig sjuksköterska i 1½ timme, som tur är så har både droger och CVVHD rullat på och patienten har varit ”stabil”.

Väl tillbaka ska jag försöka dricka något, men då dyker ambulansen upp som ska hämta patienten, denna var beräknad om ca en timme. Barnet är som tur stabilt och sover lugnt så jag avslutar CVVHD och fixar sista pappren så fort jag kan. När patienten rullar ut från salen är kl 19,20 och jag sitter ner för första gången sedan kl 15. Min VUB-student som jag har med mig och jag försöker äta och gå på toa. Platsen ska egentligen storstädas, men vi hinner inte äta klart innan nästa patient är på ingång. Storstädningen får hoppas över. Samtidigt som den patienten kommer, vaknar barnet, mamman vill ha information om röntgen, det nya dränet ska spolas och barnet är hungrig. Den nya patienten är en man med pneumoni och sviktande cirkulation, han är orolig och påverkad i andningen han tolererar inte bipap och behöver en CVK för Noradrenalin, men kan inte ligga ner. Han sederas lätt och tolererar då bipap, IVA-jouren hinner inte lägga CVK just nu utan vi får köra Noradrenalin perifert då han inte svarar på Fenylefrin. Barnets PVK där vi kunde dra prover slutar fungera jag får inte in någon ny. Jag sitter på rumpan igen kl 22,05 när jag rapporterar till natten; då har jag inte skrivit ut patienten som åkte, skrivit in den nya eller dokumenterat på barnet. CVVHD är inte avklädd och städad, jag har inte räknat vätskebalans eller registrerat varken VTS eller åtgärder. Jag stämplar ut kl 22:40 och ska infinna mig på IVA kl 06:55 igen.

A-tur följande dag

Vi börjar dagen med 10 patienter inskrivna på IVA (två på postop). Under den gemensamma morgonrapporten ringer jourens telefon tre ggr och när jag tar i dörren till min sal hör jag hur akutlarmet går. Barnet mår ok och planen är till avdelningen, barnavdelningen har fullt precis som RESTEN av sjukhuset. Patienten från igår kväll sitter på sängkanten och mår ingen vidare, han har nästan inga andningsljud på ena sidan, men syresätter sig ok med högflöde och 55% syrgas, Noradrenalin pågår.

Grannsalen kastar ut sin ena patient i korridoren då larmet från akuten är på väg upp, finns det ens någon ren IVA-säng? Jag blir stående med att ta kapillära prover på barnet som tar 25 min. Medan jag står med barnet får jag höra att min andra patient ska åka till avdelningen- skojar de? Ser ryggen på min IVA-läkare för dagen och ropar åt honom att han inte kan mena allvar, han är den enda förutom barnet som andas själv just nu så han måste åka får jag till svar, ring mig när platsen är ledig säger han och springer. Vi sprutar Efedrin subcutant, stänger av Noradrenalinet och skickar patienten med rapport om täta kontroller till avdelningen som egentligen inte heller har någon plats. Platsen städas av i ett rasande tempo medan jag rondar med barnläkaren. Anhöriga till patienten som just åkt ringer och undrar- vad säger jag till dem….? Barnet ska ha mat och mera prover ska tas-!!

Den nya patienten har fått en kantarell i näsan och behöver sugas rent i luftvägarna ha Artärnål, CVK, inotropi och stora mängder vätska. När de säger att vi ska intubera kl 11,30 får vi lunchavlösning; vi sitter ner för första gången sedan 07. Efter lunch ska barnet åka till avdelning, men de har ingen plats och en av IVA-patienterna från postop behöver komma till IVA. Patienten som jag skickade i morse måste skrivas ut och dokumenteras färdigt på. Behöver jag ens skriva att patienten som jag skickade på morgonen kom tillbaka efter att jag gått hem….

 

Detta är bara ett axplock och en snabb resumé av min och mina kollegors vardag. Är detta patientsäker vård på en intensivvårdsavdelning i Sverige idag? Ni måste sätta ner foten säger vänner och bekanta som inte jobbar inom branschen. Vad tror ni att vi gör, bara ler och ser glada ut?! Vi skriver avvikelser och skriker att vi måste ha mera personal och platser, men är det någon sjukhusledning eller politiker som lyssnar? Är det mänskligt att inte få äta/dricka eller gå på toaletten? Är det konstigt att det inte går att rekrytera sjuksköterskor eller specialistsjuksköterskor inom intensivvården när arbetsmiljön ser ut som den gör idag? Att skylla på att det fattas sjuksköterskor och intensivvårdsjuksköterskor för att många är föräldralediga eller läser vidare är bara bullshit! Om nu så många läser vidare varför finns det då inga specialistsjuksköterskor att anställa? I år har till och med ansökningstiden för bland annat intensivvårdsutbildningen förlängs på vissa universitet….. Ska vi tolka detta som att vidareutbildningen är full….. Hur ska vi kunna locka nya kollegor till en arbetsmiljö som inte är säker varken för patienterna eller personalen?

Detta är ingen skrämselpropaganda detta är MIN arbetsplats, livs levande. När personalen inte längre orkar vara arga och förbannade utan bara blir uppgivna på grund av arbetstyngden då är det illa. Är det meningen att man redan när man stämplar in på jobbet ska känna sig arg, irriterad och trött!?

I Vårdfokus nr 5 2016 finns ett citat från vårdskandalen i Staffordshire ”Vårdpersonal blev så utmattade att de tappade förmågan att vårda på ett omtänksamt och kunnigt sätt”, ja tänkte jag när jag läste det, det är ju precis där vi är snart.

När jag försöker förklara för bland annat min man vad jag gjort en dag på jobbet och varför jag är så trött så säger han att det är väl bara att ringa mera personal eller be en doktor om hjälp eller vägra vårda mera, då ler jag och byter samtalsämne =) Om vi ger upp och går hem vem ska då slåss för våra patienter och vår arbetsmiljö? Eller har vi kommit dit då det är enda sättet för att våra politiker ska förstå? Är det dags att börja bjuda in allmänheten till föreläsningar om vad vi i vården egentligen gör och vad som händer innanför väggarna? Om man inte ser det med egna ögon kan man nog tro att det jag beskriver är science fiction.

 

Lotta Swenson, legitimerad sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård

 

(Texten innehåller många termer och begrepp som många inte känner till, men som är ”vardagsmat” inom intensivvård.)

Följ avdelning Örebro i sociala medier!