Rosiga bebisar och trasiga kön

Hur är det egentligen med bristningar i samband med förlossning, är det något vi kvinnor glatt får räkna med om vi vill föda ett barn? Självklart inte! Men man kan undra varför länder som Polen, Italien och Slovenien ligger betydligt bättre till vad gäller förlossningsskador än vad Sverige gör. Mödradödligheten är däremot väldigt låg i vårt land; alltså- låg risk för att dö i samband med barnafödande, men desto högre risk för ett trasigt kön med följden urinläckage, framfall och tarmläckage. Livet är fullt av delikata val. Ungefär som pest eller kolera; eller en mer modern variant- ebola eller lassafeber (…med en viss överdrift….)?

Merparten som föder barn i Sverige får en så kallad ”normal förlossning” En normal förlossning innebär inte att du ska få ihållande besvär och ett livslångt lidande. Ja, du behöver träna bäckenbottenmuskulaturen; ”knipförmågan” för att kunna motstå läckage vid tunga lyft och nysningar under den första perioden efter förlossningen (bäckenbotten ska tränas hela livet, precis som resten av dina muskler). Ja, det känns som att ditt kön har utvidgats från ett liten, trång korridor till Spegelsalen på Versailles de första dagarna (det har passerat ett barn på ca 3-4 kg, så viss uttänjning blir det…) Det är normalt den första tiden.

Det pågår en debatt om att kvinnan ska ha rätt att välja hur hon vill föda sitt barn; vaginalt eller kejsarsnitt, att hon äger sin egen kropp och därför borde få bestämma. Att äga sin egen kropp. Innebär det att man har rätt att ”välja” vård? Och i sådana fall, gäller det all vård? Varför ska man ens behöva fundera på om det är bättre med att förlösas med kejsarsnitt eller vaginalt? Det ska vara en självklarhet att det solklara valet är en normal, vaginal förlossning så länge det inte finns en medicinsk indikation för kejsarsnitt.

Men för alla blir det inte en ”normal” förlossning, för ett antal blir det ett långt helvete av smärtor, inkontinens och förnedring i möten med oförstående vårdpersonal.

Vi vet att risken för en allvarlig bristning i samband med förlossning ökar i samband med instrumentella förlossningar såsom sugklocka, och när barnet är oväntat stort. I takt med att övervikt och fetma ökar så föder vi också allt större barn. Det är något vi kan arbeta preventivt med.

Det finns en ytterst viktig aspekt i det hela. Statistiskt så har andelen svåra bristningar ökat sedan 70-talet. Beror det på att vi är bättre på att diagnostisera skadorna eller är det fler kvinnor som successivt vågar träda fram och berätta om sina skador? 

Vi får aldrig normalisera svåra förlossningsskador, att barnafödande ska innebära att få permanenta besvär som leder till ett obefintligt sexliv och en konstant rädsla för att kissa eller bajsa på sig får inte bagatelliseras. Och för många kvinnor blir det en verklighet, något som leder till livslånga besvär för många av dem.
Och hur många lider i tystnad?

Vi behöver möta kvinnors rädsla för förlossning och det är verkligen på tiden att vården skapar resurser för kvinnor och familjer som är traumatiserade; fysiskt eller psykiskt, efter en förlossning. För oavsett anledningen till att vi statistiskt sett har fler förlossningsskador inom vården så måste vi möta och hantera de som drabbas av det.
Dags att öppna en bäckenbottenmottagning vid varje Kvinnoklinik i landet och boka in regelmässiga kontroller till nyförlösta kvinnor! Vi har kunskapen- nu vill vi ha möjligheten. 

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska