Ett välfärdsland utan välfärd
Vårt land har en åldrande befolkning som bara ökar och ökar. Vi utvecklar behandlingsmetoder, får effektivare mediciner och blir allt skickligare på att operera svåra åkommor som ofta uppkommer i den senare hälften av livet. Vad vi däremot inte har, är ett värdigt omhändertagande när våra föräldrar, mormor, farfar och farbror Sune är färdigbehandlade och redo för att skickas hem från sjukhuset.
För faktum är att man under 2000-talet rationaliserat bort var fjärde plats på våra äldreboenden. Hur har man kommit fram till det beslutet? Kommer det inte finnas något behov av äldreboenden eller kommer vi ha färre gamla?
”Alla vill bo hemma”
Det är anledningen till att man skalat bort en stor del av den välfärd som vi tidigare byggt upp i vårt land; ”Alla vill bo hemma”.
Men det är en myt, en lögn en illusion, en förklädnad eller bara en bortförklaring. Det finns många som vill bo hemma. Självklart vill man leva i sitt eget hem så länge det går. Så länge man orkar, så länge man trivs, så länge man känner sig trygg. Och så länge vi har en välfungerande hemsjukvård.
Men alla vill inte, och alla kan inte bo hemma. Av psykosociala eller medicinska skäl.
2016: Sverige är ett rikt land. Men runt år 1870 såg det annorlunda ut. Sverige var fattigare än dagens Kongo, medellivslängden var lägre än Nigerias och barnadödligheten ungefär som i Tanzania. Då fanns det ingen äldrevård att tala om, vilket är helt förklarligt utifrån dåtidens ekonomiska ramar som självklart inte räckte till.
2016: Sverige är ett rikt land. Varför har vi inte en värdig välfärd som grundar sig på ett humanistiskt tänkande med individen i centrum. Varför har det blivit så här? Och ännu viktigare; vad och när ska vi göra något åt det?
Åsa Mörner
Legitimerad sjuksköterska och barnmorska
Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Örebro
(Se gärna SVT´s dokumentär ”Hem till varje pris” )
