Förr kallades det att vara svagsint eller huvudsvag. De så kallade dårhusen fylldes av människor med olika diagnoser under en och samma benämning; knäpp eller galen. De ”knäppa” vårdades inte utan vaktades i fängelseliknande hålor av vaktkarlar som skyddade de ”vanliga” i samhället från galningarna i Knäppfängelset.
”Behandlingsmetoderna” uppfyllde snarare kriterier för att kallas bestraffning eller tortyr och långt in på 1900-talet baserade din placering och vård på vilken privatekonomi du hade.
Från 50 talet och framåt skedde ett uppsving av hur samhället tog hand om sina medmänniskor med psykisk ohälsa; galningarna skulle inte längre straffas för sina åkommor utan erbjudas behandling utifrån vetenskaplig grund. Få sjuksköterskor sökte sig dock till den psykiatriska vården och genom en (desperat?)dispens från Socialstyrelsen infördes ersättningstjänster för de platser som inte kunde fyllas av sjuksköterskor. och ersattes med skötare. Knappt någon skillnad från idag alltså….De stora sinnessjukhusen kom att kallas mentalsjukhus, men för 30 år sedan gick de slutligen helt i graven, de nedmonterades. Fokus blev nu öppenvården.
Har du varit sjuk någon gång? Antar att du svarar ja-; förkyld, magsjuk, mässling som barn, lunginflammation, vattenkoppor, bihåleinflammation….kanske har du eller har haft en allvarlig sjukdom som till exempel en cancerdiagnos? Eller diabetes? Sjukdomarnas karaktär är olika och medför olika krav på vården. I vissa fall räcker det med egenvård eller ett enkelt besök på vårdcentralen. Men ibland krävs det sjukhusvård och till och med intensivvård med kontinuerlig övervakning med högteknologiska maskiner och specialutbildad personal. Att kunna erbjuda livsuppehållande vård vid somatisk sjukdom är självklart. Varför är det inte självklart när det gäller psykisk sjukdom? Ingen har valt att få cancer. Ingen har valt att bli diagnostiserad med schizofreni, depression eller förlossningspsykos.
Länets psykiatriska vård kan inte erbjudas på samma villkor som den somatiska. PIVA, dvs psykiatrisk intensivvårdsavdelning har just stängts pga bristande bemanning. Ändå så borde det egentligen inte vara brist på bemanning. Det är brist på rätt villkor för att kunna rekrytera bemanning.
Varför är den psykiatriska vården så eftersatt? Varför kan vi inte erbjuda jämlik vård, oavsett din diagnos? Och varför ser man annorlunda på psykisk ohälsa, varför kan man inte berätta om sin psykiska diagnos i samma utsträckning som sin diabetessjukdom, cancerdiagnos eller reumatism?
”My goal is to see that mental illness is treated like cancer” – Jane Pauley
Vårt mål borde vara en förändrad syn på psykisk sjukdom,en syn som ska genomsyras av empati och humanism. Och att kunna erbjuda vård och behandling på lika villkor, oavsett diagnos.
Åsa Mörner
Tips: Se gärna författaren Ann Heberleins dokumentär ”Mina två liv”
”Man är inte cancer. Jag är inte bipolär. Jag har diagnostiserats med en bipolär sjukdom” (Ann Heberlein)