Hjärtstopp och öppna bröstkorgar

Som sjuksköterska finns det flera olika specialistutbildningar att läsa. För 10 år sedan bestämde jag mig för att läsa vidare till specialistsjuksköterska inom intensivvård. Redan på gymnasiet hade jag bestämda planer på att bli anestesisjuksköterska.

Jag ändrade mig dock, ett val som jag idag inte ångrar!

Varför valde jag då att jobba inom intensivvården? Ja säg det, men visst är en del att jag gillar akutsjukvård. Är det då som Cityakuten med hjärtstopp, öppna bröstkorgar och akut sjuka patienter dagarna i enda? Svaret är så klart nej. Jag vårdar patienter i alla ålderskategorier med alla tänkbara sjukdomstillstånd. Mina patienter är en blandning  från postoperativa patienter, till det lilla barnet med RS-virus, den gamla damen med lågt natrium till den kritiskt sjuka sepsispatienten eller trafikolyckan mm mm.  Relativt ofta ”vårdar” vi oroliga och ledsna anhöriga lika mycket som patienten. Då man inom intensivvården alltid finns på salen hos patienten har man ofta anhöriga nära inpå sig när man jobbar ibland alla tider på dygnet. En stor gemensam nämnare för många av mina patienter är att de är helt utelämnade och beroende av mig och mina kollegors hjälp för att överleva.  Många patienter måste ha hjälp med ALLT från att kunna andas till att hålla ett blodtryck till att borsta tänderna och vända sig. Detta är ett gigantiskt förtroende som vi ska vårda väl!

Precis som inom resten av sjukvården är även intensivvården många gånger underbemannad och stressig där man inte kan gå på toaletten eller ta rast när man behöver. Våra kära politiker som bestämmer över hur mycket resurser vi ska ha i HELA vården skulle även jag som många andra vilja ta i örat. Dessa politiker har tydligen inte behövt sjukvårdens hjälp- eller kanske köper de sig privat vård med förtur!?. Undrar dock om det finns någon privat intensivvårdsavdelning att köpa vård på i Sverige eller om även de och deras anhöriga får passa in sig i ledet och ta den vård som erbjuds om de skulle behöva intensivvård? Har de någon blekaste aning om vilka resurser som FINNS och vad som skulle BEHÖVAS i HELA vårdkedjan. Vet de hur mycket personal det går åt till att mobilisera en intensivvårdspatient, och hur många personal vi är på hela avdelningen? Vet de om att postop inte är öppet 7/24 och att dessa patienter ska rymmas på IVA när postop är stängt? Vet de om vad som krävs för att vårda ett litet barn i respirator? Vet de hur vi gör för att gå till röntgen med en svårt sjuk patient? Hur kan man tex påstå att patientsäkerheten inte är hotad när intensivvårdspatienter måste flyttas runt mellan olika sjukhus och län för att kunna få intensivvård?!  

Att i ett yrke komma så nära döden och livet är fascinerande, men samtidigt psykiskt påfrestande. Att under samma arbetspass ibland träffa patienter som avlider, ta emot ett dåligt barn eller en patient som ”bara” behöver hjälp med att korrigera sina elektrolyter. I mitt yrke kan jag ofta se omedelbar effekt av mina åtgärder vilket är oerhört häftigt. Vi kan följa patienterna under lupp och ofta genast se om vår givna behandling hjälper.  När man är mitt uppe i det så känns det som vilket jobb som helst, men tänker man på det så är det så klart rent ut sagt skithäftigt =) . Visst kan det kännas hopplöst ibland, men när den svårt sjuke patienten kommer gående tillbaka och hälsar på- finns det något bättre kvitto på det vi gjort? 

Kan man vara stolt över sin titel och sin profession när vården ser ut som den gör idag?-Ja trots att vi alla sliter i alla hörn och kanter, så hoppas jag att vi alla är stolta över vårt yrkesval.

Jag hoppas verkligen att  alla kollegor inom vården haft eller fortfarande har en skön semester som jag hoppas ni plockat ut!

Lotta Swenson  leg. Sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård