Kris och katastrof. Brist på personal, utslitna kollegor, semesterkaos, inga vårdplatser och undermålig vård till våra medborgare. Dessutom en rekordkall maj och en lika kall, regnig och blåsig juni, och inte kommer någon vårdkris att vara löst när den mörka hösten nalkas, utan snarare ett förstärkt mörker på alla plan. Vad kan möjligtvis vara det minsta positivt?
Ur krisen föds faktiskt ett hopp, ett hopp om att varje individ, vare sig du är patient, närstående eller helt utan erfarenhet av vården eller om du är beslutsfattande politiker ska inse vikten av en 
fungerande sjukvård och vad som faktiskt krävs för att få det. Aldrig förr har så många inslag på TV, reportage i tidningar och blogginlägg på sociala medier handlat om hur sjukvårdskrisen smittar av sig på allt och alla i vårt land. Alla har en relation till den icke-funktionella vården; du får ingen tid, kommer inte fram på telefon, har en anhörig som inte får sin operation i tid eller så har du fått resa tvärs över landet för att du eller någon i din familj ska kunna få rätt vård och behandling. Och de allra flesta känner nog en sjuksköterska, barnmorska, läkare, undersköterska eller annan kategori av frustrerad, sönderstressad sjukvårdspersonal som berättar både det ena och det andra om hur krisen sätter sina spår där just de arbetar.
I princip alla vet att det är något som inte står rätt till, att det saknas en enorm mängd sjuksköterskor i Sverige. Det finns ett frö som gror i mängder av själar, ett frö som kan växa till en kraft att förändra och att inse att det måste till ett skifte, ett paradigmskifte, en total omvärdering av universitetsutbildade kvinnodominerade branscher och att vården måste få kosta pengar om vi ska kunna ge högspecialiserad vård.
En rörelse är påbörjad. Värderingen av underbetalda traditionella “kvinnoyrken” förändras och det finns gott om utrymmen för förhandling, för att inte tala om möjligheten att utvecklas genom att till exempel söka ett nytt jobb, och därigenom förhandla fram en ny lön med uppdaterade villkor. Mitt i hopplösheten så börjar statusen av yrket att höjas, arbetstider och andra förmåner ses över och förändras och folk förstår att det är något som måste ske och som egentligen skulle skett redan för längesedan.
Alla vill ha god vård. Det är nu den stora massan börjar inse vad en god vård faktiskt innebär.
Åsa Mörner
Leg sjuksköterska & leg barnmorska