Lucka nummer 18- Överst på önskelistan

Alarmet ringer, och trött efter gårdagens kvällspass då du inte var hemma förrän 23.30 tiden (jobbade övertid, avdelning är ju fullbelagd som så många andra dagar..) kravlar du dig upp ur sängen och tar tag i morgonens bestyr.  Den där nattveckan förra veckan har satt sina spår, det är svårt att vakna till liv.

Anländer till sjukhuset kl 06.30. Skyndsamt ombyte i källaren för att hinna till flexklockan så att arbetsdagen kan starta. Byta om på arbetstid är inte aktuellt, trots att det är ”obligatoriskt” att ha arbetsgivarens kläder på sig.

Kliver in på avdelningen som är i full gång. Nattsjuksköterskan har inte hunnit runt till alla patienter så det är bara att köra igång. Verkar ha lagts in många nya patienter inatt…

Till slut har ni hunnit runt och den utmattade nattsjuksköterskan hinner med att ge rapport från nattens bestyr. Sju nya inläggningar, varav en behöver vak, tydligen fullt på IVA så patienten fick läggas in på vår avdelningen, en dement, mycket orolig farbror som skulle lagts in på geriatriska, men där fanns inte heller någon plats förrän tidigast i eftermiddag. Han ligger på akutrummet just nu.

Blir avbrutna av en undersköterskekollega som behöver hjälp med en ny infart inne på sal 4. Det får vänta. I nästa stund larmar det inne från akutrummet. Den dementa farbrorn har i sin förvirring ramlat och slagit sig, dragit ur sin kateter och slitit bort droppet. Han ligger på golvet och jämrar sig och ropar på ”Berit”, kanske är det hans fru eller dotter? Blodet rinner från handen där infarten suttit och urin rinner från kateterpåsen som ligger på golvet. Farbrorn har fått ett jack i pannan som blöder ymnigt. Ringer på jouren som får komma och sy, men det tar en stund eftersom det är fullt på akuten.

Alldeles för sent drar du igång med att gå morgonrundan till patienterna. Två av undersköterskorna är sjuka och du skulle behöva klona dig för att hinna med allt. Mitt i allt kommer ronden och står och stampar, stressad och småirriterad. Telefonen ringer med en argsint, ilande signal; anhörig som undrar ”hur det står till med hans mamma som är inlagd på avdelningen”, kommunsjuksköterskan som saknar medicinlistan på den senast utskrivna patienten. Och en inläggning. En till. DET. ÄR. FULLT.

Efter en lång stunds argumentation med jouren har du lyckats avstyra inläggningen och påbörjar ronden. Vart den patienten tar vägen kan man undra, men inte hit i alla fall, det vore inte rimligt. Känner hur det kurrar i magen, frukost skulle sitta fint. Måste koncentrera dig en stund till.

Många pratsugna patienter, mycket frågor och oro; du försöker i ett desperat försök att hinna med att visa den medkänsla du faktiskt har för andra människor, det som gjorde att du sökte in på sjuksköterskeprogrammet för sju år sedan.

Otillräcklig.

”Jag framstår som en maskin som delar ut mediciner och ställer förutbestämda frågor om smärta, kiss, bajs och välmående.”

Magens tjatiga kurrande har förvandlats till krampliknande rop. Snart lunch ”vad är väl en frukost..”

Sal 14 larmar. Patienten har andningsbesvär och ont i bröstet. Kopplar syrgas, springer efter läkemedel, snubblar nästan över tre gamla tanter som spatserar med sina rullatorer mot dagrummet. Galen blandning av patienter….

Dagen rullar på. Lunchen avbryts vid några tillfällen; frågor från en kollega, hjälp att blanda ett dropp, en fråga från en anhörig… eftermiddagen framstår som lugn i det invanda kaoset med hemgångar, byten av avdelningar, undersökningar och telefonsamtal. Flexar ut och kastar en glimt i spegeln. Reflektionen av en glåmig, stressad, slutkörd kvinna i sina bästa år skymtar förbi. Sista tanken innan du somnar på soffan är ”signerade jag läkemedelslistan, blandade jag droppet korrekt, gav jag insulinet på sal 7?

Var det så här det skulle bli? Att vara sjuksköterska?

Är det konstigt att det är extrembrist på sjuksköterskor i hela vårt land? Är det konstigt att fler och fler arbetar i vårt västra grannland? Är det konstigt att många nyutbildade sjuksköterskor slutar att arbeta som sjuksköterskor? Att dagligen känna sig otillräcklig är ingen trivselfaktor, inte heller en löneutveckling som knappt förtjänar att kallas ”utveckling”

Den föraktfulla synen på högutbildade kvinnor som råder i Sverige är förskräcklig och andas Medeltid. Alla kan inte jobba med teknik och siffror och alla kan inte ”skylla sig själva för att de läst till ett sånt yrke”. Vi har en förlegad syn på arbeten som innefattar vård och omsorg, vi som arbetar med det är inte drivna av ett kall eller försörjda av en man. Vi behöver betalt för det vi gör, bra arbetstider och en arbetsmiljö som tillåter raster, toapauser och reflektion. Det ligger överst på önskelistan för minst 11300 personer.

 Åsa Mörner, som är trött på att det går så förbannat långsamt att förändra synen på kvinnodominerade yrken…