Övernaturliga superhjältar - finns dom?

Mitt liv består av ett ständigt ”katastroftänk” eftersom jag ÄR en ”kris och katatstrofperson”.Hemma handlar det om eld, el, vassa eller tunga föremål.  Att alltid i förväg på ett säkert sätt hantera det som kan göra någon illa. Vi tänder aldrig levande ljus på morgonen, och jag övervakar att vår lilla hamster inte råkar bita i en elkabel. På arbetet gäller det patienters och kollegors säkerhet. En blandning av frågor om läkemedelshantering, blod, vassa föremål, röntgenstrålar, hot och våld OCH transporter.

Jag skulle gärna ha en knapp bredvid skyddsombudsskylten där det står SÄKERKHET FRAMFÖRALLT! Jag är nämligen en mycket bra förespråkare av just säkerhetstänk.

Hos mig väcker ambulansrättegången minnen till liv. Minnen som handlar om risker och säkerhet.  När jag startade mitt anestesisjuksköterskeliv åkte jag med i ambulans som ”intubationsberedskap” (för att vb hjälpa till med andning). Jag har varit intubationsberedskap under transporter 07.00 på morgonen där ambulanspersonalen arbetat hela natten. Jag har åkt som intubationsberedskap när JAG arbetat många timmar pga min beredskap.

Att åka bil med okända förare är för mig ångestfrankallande, så jag gillar egentligen inte att ha beredskap eftersom det är då jag löper störts risk att behöva åka på transport. Perioden i mitt arbetsliv då jag hade flest beredskapspass, var säkerhetstänket kring transporterna begränsat. I ambulansen behövde jag spänna loss mig för att nå patienten, och arbetade helt oskyddad i en hastighet lång över den tillåtna. Övervakningsutrustningen (läkemedelspumpar, ekg övervakning) var inte optimalt fastspända. Tunga föremål gungade på väggen i ambulansen (fastsatta med spännband), nära mig och patienten.  Det var alltid lika skönt att nå slutdestinationen och inse att alla var oskadda och intakta.

Det har förekommit incidenter under mina ambulansresor. Den värsta var när jag åkte in i väggen och fick en utgjutning på armen (som jag aldrig skrev avvikelse om, vilket i sig skulle kunna bli ett blogginlägg). Tur att det gick bra, och att jag inte skadade patienten. Idag är övervakningsutrustningen fastspänd och vi arbetar med transportrutiner. Jag har en klok chef som fördelar transporter bland de som har kompetens och som vill.

En ambulans är inte okrossbar, och människor som arbetar i en ambulans är inte övernaturliga superhjältar.  De är vanliga människor. Det kan hända saker.

Så ambulansrättegången väcker minnen hos mig och väcker frågan:

Varför ska någon, oavsett yrke, få vara i tjänst dygnet runt? 

Ann-Sofie Gustavsson
anestesisjuksköterska och vice ordförande Vårdförbundet avdelning Örebro
som önskar alla en trevlig 1a advent