Hur mår psykiatrin i Sverige idag?

20140829_095450Det är frågan? Politiker och ansvariga kan välja att blunda eller inte vilja höra! Bättre att inte veta….

Precis som alltid, väljer vi oftast att gömma undan problem som har med psyket att göra. Vi är obekväma med det. Det är för svårt.

Livet rullar ju på med arbete, familj, barn, aktiviteter, besök hos mormor och morfar, planering av nästa utlandsresa o s v. Livet är rätt så okej. Lite hosta, snuva, småkrämpor och träningsvärk tillhör livet. Det klarar alla, eller hur?

Jag tänkte tanken: ”Tänk om det plötsligt skulle hända mig”, det där som inte får hända…

Livet har rullat på för snabbt och orken tar slut. Det blir tvärstopp!  Eller, mitt barn får en obotlig diagnos, jag blir uppsagd på jobbet, min käresta har hittat en annan käresta..
Det där kunde ju inte hända mig. Grannen på gatan har länge haft problem och har isolerat sig, går inte att prata med längre.  Han borde sökt hjälp för länge sedan! Vi får ofta höra om hur fantastisk vården är här i Sverige. Det finns specialister som botar själen också!

Vad ska jag göra med min egen sömnlöshet och ångest då? Panikattackerna som jag inte kan värja mig för längre. Jag är ju frisk! Bara att ta på lite make up , skärpa mig och låtsas som det regnar…

En morgon blir det ilfärd in till psykjouren, jag måste få hjälp, snälla nu med en gång!

Jag pratade med en sjuksköterska på psykjouren hela natten. Ringde många gånger. Hon var snäll men verkade inte förstå, lät ung på rösten. Undrar hur länge hon varit färdig? Vad visste hon om livet? Hon försökte verkligen, men sa att läkaren hade fullt med patienter i väntrummet. Bakjouren var upptagen med många konsulter, vad det nu är? Det var ingen ide´ för mig att åka in sa hon.

Jag är framme. Nu kommer allt att ordna sig!

Det är rörigt inne i väntrummet. Personalen försöker lugna en förtvivlad man och kvinna som skriker och gråter. Har visst fått besked om utvisning. Ambulansen kommer också, en ung kille ligger på båren. Han sluddrar något osammanhängande, ser ut som överdos av något. En stressad sjuksköterska ber mig sitta ner och vänta. När hon till sist får några minuter över för mig ser jag hur trött hon är. Hon har arbetat hela helgen men måste ta ett extra pass för ordinarie är hemma, sjuk.

Jag får träffa en läkare. Han är också ung och måste gå och ringa och fråga någon. Kommer tillbaka och ber mig sitta ner i väntrummet. En timme blir två timmar, nästan tre. Polisen hinner komma med en berusad man som skriker och gapar. Kan inte stå på benen. En skötare försöker lugna honom i väntan på samma doktor som jag.

Till slut återkommer läkaren, AT-läkare står det på skylten, säger att båda avdelningarna är fullbelagda och den inhyrda läkaren går mellan avdelningarna och ”rondar”. Detta är orsaken till att jag fått vänta. Jag blir inte inlagd. Det finns ingen plats för mig. Jag ställs på öppenvårdens väntelista. Det kan dröja 3 -4 månader tills jag får träffa en läkare igen. Jag får ett recept i handen på piller som ska hjälpa mig när panikångesten slår till. Blir den för svår får jag rådet att uppsöka min vårdcentral. De kanske kan ordna samtalsstöd hos kurator i väntan på tid inom öppenvården.

Förvirrad står jag utanför psykjourmottagningen. Jag trodde jag skulle få träffa specialister, personal med kompetens som kunde lugna min oroliga själ. Pillren ska lösa mitt problem akut, men vem löser problemen där inne på psyk? Hela organisationen verkar sjuk. Lider av bristsjukdomar. Var finns hjälpen? Det fattas massor av sjuksköterskor och läkare med specialistkompetens. Så novis jag är, men vem som helst som besöker ”stället” skulle se att psykiatrin verkligen mår dåligt! Här hjälper inte några ”små piller”. Läget är akut!

Hur ska ansvariga och politiker förstå? Måste de själva eller någon av deras anhöriga bli sjuk för att fatta? Hur ska en blödande psykiatri kunna hjälpa alla som söker hjälp med öppna sår inombords? Väntrummet är dessutom fullt, och det finns en kö utanför…

Jag knyter handen om receptet på vägen till apoteket. Om jag hade orken skulle jag kontakta massmedia. De kanske kunde få fart på hjälpinsatserna? Vad gör man?

Lyckligtvis är det inte jag som är drabbad den här gången!

Egna tankar och reflektioner från rundvandring på kliniken och kontakt med många arbetströtta kollegor inom psykiatrin. Kan konstatera att situationen är värre än så här många gånger!

Barbro Sigfridsson
Förtroendevald sjuksköterska inom psykiatrin


Kommentarer

  1. Så träffsäkert! Du beskriver det med patientens perspektiv men lyckas fånga den blödande vården o sjuksköterskans vardag. En vård som försvårar att lindra lidandet hos patienten , som inte förmår bekräfta den unika människan och som i enhetlighet med Katie Erikssons omvårdnadsteori riskerar resulterara i ett vårdlidande för patienten. Ett vårdlidande är ett onödigt lidande som fråntar patientens dess värdighet som människa. Och den sjuksköterska som ”är med att skapa” ett vårdlidande upplever i sin tur en kränkt värdighet. Denna slags vård är långt ifrån god eller vårdvetenskapligt evidensbaserad !
    Teresia Eidelstierna spec.sjuksköterska psykiatri

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Följ avdelning Örebro i sociala medier!