Vänsterpartiet går en dag i våra skor! "En dag i syster Helens foppatofflor"

Jag har varit på en date med syster Helen. En hel dag har jag haft förmånen att hänga henne i hälarna och stå i vägen för hennes arbetskamrater på Medicinavdelning 93 på Universitetssjukhuset i Örebro. Det är ett tålmodigt gäng av framför allt kvinnor, från vårdstudent och vårdbiträde till avdelningssköterska, men också några manliga och kvinnliga läkare.

   Vårdförbundet bjöd in örebropolitiker att ”gå i mina skor under en dag”, för att som gäst hos Verkligheten få en inblick i sjukvårdens villkor. Jag är inte sjukvårdspolitiker utan kommunfullmäktigeledamot för Vänsterpartiet, men jag blev intresserad så jag tackade ja. Det var ett bra beslut. Nu väntar jag bara på en inbjudan från sjukhusdirektören för att bredda min världsbild.

   Alltså ringde jag på dörren till avdelningen på våning 3 i M-huset klockan 07.00. Det var den första erfarenheten. Det är låst överallt där det finns patienter, av säkerhetsskäl. Intill förväxling kamouflerad till en åldrad, vithårig doktor i kläder märkta ÖLL kunde jag sedan vandra omkring i korridorerna, samtala med några patienter men framför allt med personalen. Helene är fack- och huvudskyddsombud och en utmärkt guide, och hennes kollegor som var glatt häpna över att se en livs levande politiker hjälpte till att fylla mina minneslappar.

   En dag på jobbet börjar med att nattpersonalen gör en överlämning till dagskiftet. ”Nr 6 har gått bort”. Den sortens besked bland alla andra om hur natten har varit. Därefter följer en rundtur med morgonmedicinerna och patientfrukost på rummen eller i dagrummet. I det allra heligaste, det kodlåsta farmakaförrådet, blev det tid för ett intressant samtal om multiresistenta bakterier, alternativmedicin och placeboeffekter, medan Helene blandade till antibiotika till en patient.

   Fikarasten 09.30 blev ett tillfälle att prata om löne- och arbetsvillkoren. För att sammanfatta en livlig diskussion: ”högre lön och mer personal”! En blick på veckoschemat visade att det fattades en, ibland två personal varje arbetsdag. Så ser det ut. Kort om folk? Ja, det kan krävas tre personal för att vända en patient som ligger på sitt yttersta. Här noterade jag det respektfulla bemötandet av både patient och anhöriga i en svår livssituation.

   Ett problem för vårdavdelningarna är att patienter som inte längre behöver sjukhusvård ändå blir kvar på avdelningen, eftersom kommunen inte har möjlighet att uppfylla lagkravet om den s k femdagarsregeln. Beroende på sjukdomsbilden kan det betyda att en patient flyttas från IVA till Medicin, därifrån till Urologen osv i väntan på kommunalt korttidsboende eller vårdplats.

   Klockan 10.00 gick vi ronden. Inte som i min filminspirerade fantasi med överläkaren främst i paraden med fladdrande vit rock och kandidater och sköterskor som vördnadsfullt entourage. Det är historia. Nej, nu är ronden ett lågmält möte mellan läkare, underläkare och en eller två sköterskor framför datorerna. Rundvandringen till vissa patienter har läkaren gjort tidigare. Här blir det extra tydligt hur IT-tekniken har slagit igenom och gjort sjukvården effektiv, snabb – och sårbar.

   De rullande medicinvagnarna med laptop och alla av nattpersonalen fyllda pillerfack är en välkommen hjälp och underlättar arbetet för personalen – när datorerna fungerar. Ordning och reda, var pillerkarta i sin lilla låda. Men allmänt sett, medborgare Svensson: allt finns lagrat om oss och våra krämpor, vilka sjukhusbesök vi gjort, vilka piller vi knaprar. Allt, sparat för Evigheten långt efter att vi själva är där. Det kan man filosofera över.

   Det är ändå en mängd papper som ska fyllas i, rörposten dunsar till med jämna mellanrum; en stor del av administrationen har flyttats över till vårdpersonalen. Det är samtidigt en blandad kompott – ena stunden har vi ett tänkvärt samtal om liv och död, avbryta behandling eller inte, i nästa ögonblick ett inflik från en kollega om patienten O har varit på toaletten. Så rullar dagen på och snart är det dags för eftermiddagsskiftet att få överlämningen inför kvällen.

   Jag kan byta om, ställa in foppatofflorna i plåtskåpet och lämna USÖ med huvudet fullt av intryck och tankar, i förvissning om att om jag en dag skulle hamna här skulle jag vara i goda händer. Ett stort tack till er alla på avdelning 93. Ni har ökat mina kunskaper och berikat min dag.

Ps. Syster Helen har inte 44 i skonummer. Ds.

Jonsson och Jönsson ligger på samma sal på sjukhuset. Jonsson har hunnit bli lite trött på den lätt korkade Jönsson. En dag klär han ut sig i glasögon, en lösmustasch av borst från en sopkvast, vit rock och stetoskop som han hittat i ett olåst förråd i korridoren, går in till rumskamraten och presenterar sig som läkare. Han gör en undersökning och avslutar den med att säga:
”Det här ser bra ut, men vi måste ta en långtemp innan vi kan säga något bestämt!”
”Långtemp, vad är det?” frågar Jönsson.
”Det innebär att ni måste ligga alldeles stilla på magen i en timme med en termometer. Vill ni vara så snäll och vända er om.”
Sagt och gjort. Den utklädde doktorn sticker in termometern och går.
Jönsson ligger där och väntar och väntar, tittar med jämna mellanrum på sin klocka. Efter tre kvart kommer översköterskan plötsligt in och stirrar häpet på Jönsson:
”Vad står på här?!”
Jönsson berättar om doktorn och om långtempen, varpå översköterskan stramar upp sig, harklar sig och frostigt meddelar:
”För det första är det jag som tar tempen på den här avdelningen och för det andra gör jag det med en termometer och inte med en tulpan!!!”

Hans Holberg

Vänsterpartiet