Vårdpersonal utan efternamn
Idag var jag på ett besök på en klinik vid ett större sjukhus. Jag var där som privatperson, inte i form av facklig representant eller i min yrkesroll.
När jag satt där i det alldeles för trånga väntrummet, som bara hade tidningar från 2008 och OS-sändningar på TV:n med högsta volym ( jag avskyr sportsändningar..) passerade det många olika yrkeskategorier och då och då (lite för sällan dock) ropades ett patientnamn upp av en landstingsklädd profession.
”Hej jag heter Sara” Hej jag heter Siv Bengtsson och jag är läkare” Hej, Karin heter jag” Hej, mitt namn är Bengt Persson, läkare”. (namnen är fingerade)
Varför presenterar sig bara läkare med för-och efternamn? Ska sjuksköterskor vara anonyma små hjälpredor som snabbt skrider fram som en osynlig skugga och utför sina arbetsuppgifter utan att det egentligen märks? En hälsning symboliserar social status enligt Wikipedia. Vad signalerar vi när vi presenterar oss egentligen? Är vi ”vårdpersonalen”? Och vilka är det egentligen?
För visst låter det mer seriöst och professionellt om jag presenterar mig med hela mitt namn och även min ykestitel? ”Hej, Åsa heter jag.” ” Hej, Åsa Holm heter jag och jag arbetar som barnmorska här.”
Kanske överkurs att lägga till ”legitimerad” men det står i alla fall på min namnskylt.
Hur presenterar du dig och vad står det på din namnskylt?
Åsa Holm
Legitimerad sjuksköterska
Legitimerad barnmorska
Kommentarer
Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.
Som undersköterksa presenterar jag mig bara med förnamn då jag får en så personlig kontakt med patienterna under deras vistelse. Så det handlar mer om att skydda min identitet.
Som Läkarstudent använder jag alltid för- och efternamn för att det ger mer kraft och mer förtroende. Och som ung läkarstudent är behovet ofta stort av att stärka patientens förtroende för min professionalism. Detta speciellt under korta möten på mottagning. När det gäller avdelningen presenterar jag mig aldrig med efternamn.
Hej Marcus!
Jag tycker att samtliga yrkeskategorier borde vilja uppnå samma mål; kraft, förtroende och en personlig kontakt. Jag kan inte se att det skiljer sig mellan läkare, undersköterskor, sjuksköterskor eller någon yrkesgrupp inom ett annat gebit, alla fyller sin funktion och behöver förmedla sin yrkesrolls betydelse och samtidigt inge förtroende och närvaro inför patienten.
Att skydda sin identitet är en annan sak med det är ju inte kopplat till yrkeskategori.
/ Åsa Holm
Ganska självklart att alla vill stärka sin profession och allt annat som nämndes.
Jag menade mer att just eftersom jag vårdar mina patienter så nära så skapas det en relation oavsett om jag vill eller inte. På min avdelning och på tidigare vårdhem valde ingen att använda sitt efternamn för att skydda sig själva från patient eller släktingar (som tyvärr tar ut sin vrede över vården på personalen ibland). Jag tycker verkligen att det är kopplat till yrkeskategori (ssk och uskor med mer patientkontakt) även om det varierar från arbetsplats till arbetsplats.
Eftersom artikeln har ett fokus på varför vissa inte har sitt efternamn på namnskylten så ville jag bara lyfta varför jag väljer att inte ha det. Och det är inte för att jag är en anonym hjälpreda som inte märks. Jag har en stor inverkan på patienternas välbefinnande. Jag vill helt enkelt bara peka på att det finns två sidor på varje mynt och dessa är olika.
Men vill man använda efternamn så absolut ska man göra det!
Vi vet att många avstår från att ha sitt efternamn på sin namnskylt av just den anledningen du nämner. Jag kan förstå känslan, rädslan över att någon galning skulle söka upp mig privat. Och visst, i vissa typer av verksamhet kanske det är befogat, dock inte överallt. Jag blev själv itutad känslan av ”fara” under hela studietiden och mina första år på golvet.
Saken är den att jag inte tror på idén längre. För mig är känslan av yrkesstolthet större! Att presentera mig med hela mitt namn och yrkestitel ger respekt och visar bara på min yrkesstolthet. Jag står för min kunskap och mitt bidrag till patienten. Det är inget jag vill gömma mig för. Och OM jag faktiskt möter en riktig galning en dag, kommer hen att söka upp mig hur jag än presenterat mig. Man blir anmäld oavsett hur man presenterar sig. Man blir förföljd oavsett. Man får facebookförfrågningar från patienter med eller utan att ha delgivit sitt efternamn. Alltså väljer jag att presentera mig fullt ut och inte låta mig förminskas till ett förnamn, en ”vårdpersonal” eller ”sköterska”.
Har ni någonsin hört en pilot presentera sig med bara förnamn? En flygvärdinna med efternamn? Ni kan ta och skriva upp att det här är en norm, ett genusproblem, ett förminskande av kvinnodominerade yrken som göms bakom ett hot om överhängande fara.
Min kompetens som uska blir inte sämre för att jag inte säger mitt efternamn….. Min stolthet över att kunna ge en bra vård och vara kompetent minskar inte heller.
Jag är inte förminskad till vårdpersonal eller undersköterskan bara för att jag vill separera min fritid och mitt arbete.
Men jag ser också ett problem med namnskyltar med ”syster Sara” istället för Sara – sjuksköterska.
Om galningen ”hen” ger sig tusan på att hitta mig och min familj så finns det inte mycket jag kan göra. Men jag ska inte göra det lättare för ”hen”. Och det är en situation som har uppstått tidigare att släktingar har kommit till min dörr och varit aggressiva.
Självklart ska det vara rättvist! Och jag säger inte att ni har fel!
Men jag vill att personer som läser denna artikel ska kunna se min kommentar och förstå att jag använder bara mitt förnamn av en god anledning. Och inte för att jag sållar mig till personalen i bakgrunden.
Artikeln är bra men visar bara en vinkel av historien.
Tack för ett trevligt inlägg! Jag är själv verksam i vården som ung underläkare. Jag presenterar mig alltid för nya patienter med både för- och efternamn, då det visar på respekt för den som man talar med. Med patienter som man har träffat förr räcker naturligtvis förnamnet. Till det normala umgänget mellan vuxna hör det faktiskt till att för nya människor presentera sig med både för- och efternamn, i alla fall i professionella sammanhang.
Dessutom tycker jag att patienterna har rätt att veta vilka som vårdar dem. De flesta av oss som arbetar i vården står faktiskt under tillsyn av myndigheter, vilket medför att patienterna har rätt att anmäla oss dit om anledning finns.
Jag köper därför inte argumentet att man som verksam i sjukvården skulle ha rätt till någon form av anonymitet och därmed kunna dölja sitt efternamn. Patienterna har rätt att veta vilka som vårdar dem. Rätten att anmäla personal gäller alla patienter, även de som någon här tidigare skrev var ”galningar”. Också de har rätt att veta vilka som vårdar dem, då de på samma grund som alla andra har rätt att anmäla vårdpersonal ifall fel skulle begås. Patienterna lägger faktiskt sina liv i händerna på oss. De har rätt att veta vilka vi är som har hand om deras liv. Då kan vi inte gömma oss bakom någon anonymitet som har sin grund i att vi skulle vara rädda för patienterna.
Tack Danne!
Jag håller med dig fullt ut! Kloka ord!
Jag väljer som sjukgymnast att inte presentera mig med mitt efternamn då jag anser att jag har rätt till att få skydda en del av min identitet. Frågar folk så svarar jag såklart men jag har erfarenhet av patienter som kontaktar mig privat och väljer därefter att baa presentera mig med mitt förnamn. Tycker inte att man ska bli ifrågasatt för det.
Det är givetvis upp till var och en hur man vill göra. Vi vill bara visa på en del av problemet.
Det som även är intressant är hur man som sjuksköterska väljer att presentera sin yrkestitel och kanske framför allt mellan proffessionerna, men även mot patienterna med slangordet ”sköterska” istället för den korrekta yrkestiteln”sjuksköterska”. Inte säger en polis ”Hej, Jonas heter jag och är snut, kan du visa körkortet?”.
Hahaha… Det var en bra beskrivning!
Tycker nog faktiskt att det är många doktorer (f´låt – läkare) som bara använder sig av förnamnet när de presenterar sig – jag vet inte om det kan bero på att jag jobbar på en barnavdelning, men det gäller ju trots allt även när de presenterar sig inför föräldrarna.
Personligen känner jag mig mindre ”formell” och avståndstagande när jag bara använder mitt förnamn, precis som jag tror Marcus försöker få fram.
En liten reflektion över Pernilla B-D:s kommentar om att detta skulle vara ett ”genusproblem” – är inte hälften av Sveriges läkare kvinnliga idag…?!
Då tycker jag mer illa om de manliga syrror (f’låt sjuksköterskor) som envisas med att kalla sig ”sjukskötare” – den yrkestiteln finns ju inte ens i psykiatrin, där ju skötarna håller till…?! Snacka om att ha genusproblem!
Hej Annica! 🙂
Jag håller med om att ”sjukskötare” inte låter bra! Det heter sjuksköterska! Annars skulle det heta läkerska om kvinnliga läkare?
Ja det är många kvinnliga läkare nu för tiden men det är fortfarande präglat av gamla normer.
Absolut tror jag att det skiljer sig på en barnklinik. Det här var något jag personligen upplevde på en klinik som jag besökte som patient. (ingen barnklinik)
// Åsa
Vår tanke här är inte att fördumma någon, ifrågasätta eller ta ifrån er det egna valet. Vi vill som Marcus här skriver visa på en vinkel av saken och visa på att det finns mer som ligger bakom. Det är ett genusproblem som behöver uppmärksammas. För övrigt tycker jag att det är jättekul att så många engagerar sig och skriver kommentarer. Tack för att ni följer vår blogg!
Jag är sjuksköterska och har sedan flera år slutat använda mitt efternamn på namnskylten eller när jag presenterar mig för patienter och anhöriga… Anledningen är att jag för flera år sedan blev förföljd av en tidigare patient… Det visade sig att han var psykiskt sjuk och hade fått en fix idé om att följa efter mig. Detta pågick i ett år!! Tänk er själva att ha en galen karl hack i häl var du än gick 365 dagar i sträck!! Jag kommer ALDRIG att använda mitt efternamn igen när jag jobbar. Man måste få skydda sin identitet helt enkelt. Det kanske är tryggare när man jobbar som Barnmorska men är man Akutsjuksköterska som jag, så möter man en hel del märkliga människor under ett arbetspass…