Beredskapens vara eller icke vara, det är frågan?

Att prata om beredskap är lika laddat som att prata politik och religion. Beredskapens vara eller icke vara får den mest sansade person att skrika på en APT.

Att ha beredskap innebär att du står till arbetsgivarens förfogande, utanför arbetsplatsen beredd att åka och arbeta. Beredskap faller utanför den ordinarie arbetstiden då den inte räknas som arbetstid enligt lag. I våra kollektivavtal  står att ”jour och beredskap bör förekomma endast i den omfattning, som är absolut nödvändig”.  Det är därför märkligt att beredskap i vården inte alls handlar om ”krig och katastrofläge”.  Att ha beredskap handlar istället om vem som stannar kvar efter ordinarie arbetstid. Som en turordningslista för övertidsarbete. Och när verksamheter förändras diskuteras ofta ett eventuellt beredskapsinförande som en bemanningsstrategi.

Det finns arbetsplatser där beredskap används som det är tänkt, dvs. till oförutsedda händelser. Det är bra! Så finns det arbetsplatser som enligt mig är helt olämpliga för beredskap. Där används beredskap till ”regelbundet oförutsedda händelser”. Billigare och enklare än att anställa …

Under större delen av mitt arbetsliv har jag levt med beredskap. Jag har upplevt fördelar och nackdelar. Sett charmen och nyttan. Upplevt sociala inskränkningar och arbetstidsproblematik. Varit sjukligt trött efter extremt långa arbetspass, arbetat mycket övertid. Känt nyhetens behag av att ha beredskap, och känt nyhetens behag förändrats till en belastnings och tvångskänsla. Insett att ”ha beredskap” är extremt underbetalt och nästintill jämförbart med ideelt arbete.

Så – beredskapens vara eller icke vara, det är frågan…
Hur ska beredskap användas i vården?

Vad tycker du?

Ann-Sofie Gustavsson
Vice ordf Vårdförbundet avd Örebro
med vana att arbeta med beredskap