Förväntningarna var höga kring 2019 års löner, alla våra medlemmar väntade med spänning och hopp på att äntligen få premieras för det arbete som utförs dygnets alla timmar under året.

Så kom vi äntligen överens. Vårdförbundet och SKR. Lönerna började sakteligen att delas ut, några hade märkligt nog redan fått sina lönebesked innan avtalet var klart. Förvirringen och frågorna började dugga tätt hos oss i lokalavdelningen. Tårar, ilska och glädje blev snabbt vardag både via mail, telefon och i mataffären när vi mötte våra medlemmar. Några kom ut som vinnare och några såg ingen skillnad alls i lönen. Alla arbetsgivare, stora som små har fått samma spelregler och samma information, trots detta blev utfallet under 2019 ett kaos. När det stormade som mest kom det ett mail till en av oss i styrelsen, ett mail som berörde och satte ljuset på det viktigaste och det som borde få arbetsgivaren att stanna upp och tänka till. Det borde rent av skrämma arbetsgivaren eftersom våra medlemmar är bristyrken och utan dem så stannar livet upp för de som behöver dem. Och hur man än vänder och vrider på det så kommer alla någon gång att behöva någon av våra medlemmar. Ingen kan veta när de kommer att behövas men när de väl behövs så måste de finnas. Det allra viktigaste men som det sällan pratas om är att trivas med det man gör, kanske är det därför våra medlemmar stannar kvar på sina arbetsplatser trots att lönen inte speglar det ansvar och slit som ligger bakom varje arbetat pass? Frågan är hur länge våra medlemmar stannar kvar nu när arbetsmarknaden ser ut som den gör? Kanske vågar de ta det där steget och pröva lyckan på andra sidan staketet, är det inte rent av lite grönare, mjukare och bättre lön där borta…

”Jag heter Peter och har arbetat 19 år som skolsköterska i samma kommun, jag har alltid trivts med mitt yrke och mina elever. Jag är specialistsjuksköterska med inriktning barn och unga och har arbetat sammanlagt i 27 år som sjuksköterska, jag har en gedigen erfarenhet och med detta följer en yrkesskicklighet som jag är stolt över.

Jag känner mig ledsen och mycket åsidosatt vad gäller lön och dess utveckling. Under årens lopp så har det börjat många nya kollegor, några av dem är mycket yngre än mig och alla har de för länge sedan gått förbi mig lönemässigt. Min fråga är vad jag ska göra för att någonsin bli accepterad och respekterad för min yrkesroll och värderad för det arbete jag utför bland våra barn och ungdomar?!

I år skulle det dessutom satsas på särskilt yrkesskickliga sjuksköterskor utifrån överenskommelse mellan vårdförbundet och SKR. Min rektor skrev sin bedömning och skickade in till ansvariga på kommunen. Jag fick inget alls! Vem har mandatet att bedöma oss och vem är det som sitter och bedömer oss? Vem ger mig det jag behöver veta för att kunna värderas som särskilt yrkesskicklig?

Snälla vad ska jag göra? Finns det en framtid för mig i min roll? Allt jag önskar är att bli sedd och värdesatt för det jag gör och är för min skola och mina elever.

Såhär uttrycker sig min kollega Ingela Ihrman om sin arbetssituation. -”Jag har ansvar för 750 elever, arbetar mot tre rektorer, vilket innebär tre elevhälsoteam (EHT). Jag har över 200 hälsosamtal varje år och cirka 150 stycken vaccinationer som ska ges. Utöver detta sitter jag med i Länsstyrelsens grupp mot hedersfrågor. Jag toppentrivs på min skola och med alla ungdomarna, det är det bästa arbetet man kan tänka sig att ha. Hoppas på att bli sedd för det jag gör. Jag vill ju helst inte behöva byta arbetet för att hänga med i löneutvecklingen.”

Min rektor värderar alltid mig högt och värdesätter det arbete jag gör för våra ungdomar. Jag lägger ner min själ i ungdomarna och jag finns på på skolan i stort sett varje dag och möter de ungdomar som inte har någon annan vuxen att vända sig till.

Det händer rätt ofta att ungdomarna vill komma till mig för samtal eftersom jag redan har en etablerad kontakt med dem då många av dem väljer att komma på hälsosamtalet under första året på gymnasiet. Att hänvisa bort ungdomar som mår dåligt på grund av att min egen arbetsbelastning är hög är inget jag någonsin skulle kunna göra.

Hur ska jag göra för att bli sedd och räknad med? Hur kan jag någonsin få upp min lön? Jag missunnar ingen sin lön men är mycket missnöjd med min egen!

Älskar mitt arbete och sliter för att göra skillnad!

 

Peter Högberg, Skolsköterska