Sommaren inför dörren!

Juni, den allra bästa tiden på året, är här. Försommaren, alla förväntningar, grönskan och den efterlängtade värmen. 

Men för många med mig, är sommaren en oviss tid. Jag är intensivvårdssjuksköterska och står nu inför min åttonde sommar på Intensiven. 

Oro, trötthet och ångest är några av de känslor som rör sig i korridorerna på sjukhuset. 

Kommer vi klara oss på minibemanning? Kommer jag att få ledigt? Stressen att inte kunna planera känns som ett svek emot familjen. Minnena ifrån förra årets nedkortade semester svider fortfarande i bröstet. 

I år är lösningen att de allra flesta måste gå på krislägesavtal för att kunna lösa fyra veckors semester. 

För ett år sedan valde jag att säga upp mig ifrån intensivvården. Inte för att jag inte tyckte om jobbet eller inte var bra på det, men jag orkade helt enkelt inte längre. 

Jag kände att min familj och jag själv hade fått stå tillbaka alldeles för mycket. Det är trots allt bara ett jobb. Eller? Att vara en intensivvårdssjuksköterska är nog mer än bara ett jobb, det är en livsstil och en del av min personlighet. 

Jag valde att vara kvar två månader i höstas efter att min uppsägningstid löpt ut, för att vara kvar tills de nya sjuksköterskorna var inskolade. 

I oktober klev jag in på nya arbetsplats och stormtrivdes. Ett öppet klimat och med glada toner på arbetsplatsen började mina tunga axlar och steg lätta. Jag gick till jobbet med glädje tills jag i december på nytt blev ombedd att hjälpa till på IVA. 

Jag kände inte att jag hade något val, jag kände både plikt och en vilja att hjälpa till, så jag gick med på att förflyttas fyra veckor. 

Den andra vågen kom och krislägesavtal (KLA) blev det nya normala. 

Efter tre och en halv månad på IVA fick jag återigen komma tillbaka till min nya arbetsplats. Lite mer sargad men stolt över att ha hjälpt till ytterligare en gång. 

Det hann gå fyra veckor innan förfrågan att hjälpa till under våren och sommaren kom. Skulle jag orka? Skulle min familj orka? Tankarna malde dag som natt. Jag besitter en kompetens som det är brist på men ska den kompetensen bekosta mig mitt jag? 

Jag valde att säga nej. Jag kände att, trots kärleken till Iva, så måste kärleken och plikten till mina barn få vara det som styr. Min äldsta börjar skolan till hösten och hon behöver sin mamma. 

Mitt nej räckte inte långt. Det hela ledde till en MBL-förhandling med arbetsgivaren. En förhandling som Vårdförbundet hjälpte mig att genomföra och nu står jag åter igen inför en sommar på IVA, om än lite mer på mina egna villkor.”

Hälsningar Emma ☺️


Kommentarer

  1. Emma, vad fint skrivet! Så bra att du står upp för dig och din familj och sätter dina gränser! ❤

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Följ Vårdförbundet Jönköping i sociala medier