Jag fick en av de gyllene biljetterna!
I veckan var jag på Klinisk kemi på sjukhuset i Halmstad. Besöket började med att jag blev insläppt via en låst dörr och fick skriva in min närvaro i en bok. Detta är en nödvändig rutin som krävs på ett ISO-certifierat och ackrediterat laboratorium som detta. Det känns privilegierat att få vara här, jag drar in armbågarna lite extra intill kroppen och är glad att jag har mina sjukhuskläder på, vill inte stöta till eller kontaminera något tänker jag.

Vid första anblicken ser jag en massa provrör i olika färger uppradade i olika ställ/rack, placerade vid olika stationer. Förstår att det är här uppackningen sker och att en noggrann systematisering pågår. De som arbetar här är i ständig rörelse men tyst och smidigt, det ser inte rörigt ut trots att jag förstår att det är full verksamhet i drift.

Det som slår mig härnäst är ljudet. Det är inte så tyst och lugnt som det ser ut att vara på håll. Ett ständigt bakgrundsljud hörs. Vad det uppkommer av kan man inte se direkt men det kommer från den bakre väggen i rummet som helt upptas av något som enklast beskrivs som ett transportband. Ett mycket avancerat sådant som är helt täckt, antingen genom en ljust turkos glastunnel eller genom att det leds in i avancerade apparater som delvis avslöjar vad som sker där inne genom glas. Prover ställs i rack som ställs i kö för att föras på transportbandet. Bandet för dem sedan in i maskiner där de hanteras beroende på vilken analys som ska utföras. Ljudet kommer från de olika momenten.

Provmaterial registreras, sorteras, centrifugeras, pipetteras, delas upp i olika rör eller koppar för att skickas vidare på det löpande bandet och ledas av till rätt station för vidare behandling och analys. Jag får känslan av att stå lika förundrad som Kalle Spann vid sitt besök i Wonkas chokladfabrik! Jag står där med en av de gyllene biljetterna i hand och ska få se vad som händer innanför de stängda grindarna. Alla vet vad som kommer ut därifrån men hur det går till, det är det som är det intressanta. En del arbete kan utföras eller underlättas av maskiner men de måste övervakas och kräver sin kontrollant. Tre gånger om dygnet utförs kontroller av utrustningen. Som ni förstår är verksamheten igång dygnet runt, varje dag på året.

Under min tur längs provrörens band får jag information om vilka analyser som utförs på de olika stationerna. Jag kan inte återge en bråkdel av dem men det kan utföras omkring 100 olika analyser på Klinisk kemi och det görs ungefär 1,8 miljoner analyser där varje år. De har en årlig ökning på minst 3 %. Jag får se hur provtagningsblodets koagulationstid undersöks, hur blod strukits ut på objektglas för att inspekteras på blodkroppsnivå i mikroskop och så vidare. Självklart finns det back-up för allt så det är säkerhet med i varje moment längs provens väg. Kommer det akuta prover så prioriteras de och skulle provsvar avvika från väntat så är det de Biomedicinska analytikerna som reagerar först och kontrollerar sin utrustning och ringer vid behov remitterande vårdinstans för att uppmärksamma.

Kunskapen och kompetensen här är stor. Erfarenheten är också viktig och de mer komplexa och specifika uppgifterna sköts av ett fåtal Biomedicinska analytiker som specialiserat sig och arbetat länge. Någon tydlig karriärväg finns inte så det är glädjande att få informera om att det slutits kollektivavtal mellan Vårdförbundet och arbetsgivare i Kalmar gällande Akademisk specialisttjänstgöring (AST) för Biomedicinska analytiker. Det sker en ständig utveckling i laboratoriet. Det är nya analyser, nya metoder och ny utrustning som tas i bruk.

Att få utbilda sig, driva utvecklingen framåt på arbetsplatsen och forska i kombination med den kliniska verksamheten är önskvärt. Med guldbiljetten i hand kan jag inte låta bli att dra ett par paralleller till Oompa-Loompierna i Wonkas chokladfabrik. De av oss som läst boken eller sett filmen ”Kalle och chokladfabriken” kan väl dra sig till minnes hur fabriksägaren reste djupt in i djungeln för att hitta Oompa-Loompierna. Likt dem är även de Biomedicinska analytikerna svåra att finna och rekrytera i dagsläget. Samtidigt kan paralleller dras till att de är de enda av sitt slag och de enda som kan utföra arbetet i fabriken eller i de Biomedicinska analytikernas fall; i laboratoriet.

De har sedan 10 år en skyddad yrkestitel i och med deras legitimation, vilken de får efter en treårig högskoleutbildning. Med legitimationen följer krav att de utför sina arbetsuppgifter enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. De har en självständig yrkesfunktion med kvalificerade arbetsuppgifter och ett stort ansvar för patientsäkerheten.

Med detta vill jag tacka alla på Klinisk kemi i Halmstad för allt jag fick ta del av när jag besökte er, för att ni så positivt delade med er av er kunskap och visade er verksamhet.

//Maria Eriksson, Styrelseledamot Vårdförbundet avdelning Halland