Som sjuksköterska och fackligt förtroendevald har man flera olika möten inom vården. Dessutom så är man ibland patient och får se vården från den motsatta sidan. Det är utifrån den upplevelsen som jag skriver i dag, efter en kontakt på närsjukvården. Bakgrunden till kontakten, är att jag under några dagar haft ont på baksidan av låret och haft svårt att sitta, så blommade till sist en rad med blåsor upp strax under skinkan. Då börjar jag att ana vad som gjort ont. Efter en koll på 1177 så bekräftas mina misstankar. Eftersom jag är över 60 år så hänvisas jag att söka läkarvård.

Så som rutinerna är så ringer jag min vårdcentral kl 06:00 och får besked om att jag kommer att bli uppringd kl 08:20. Kl 08:25 ringer telefonen och jag får prata med en distriktssköterska. Innan hon kan börja fråga om personnummer och namn så måste hon få igång datorn som strulat på morgonen. Hon har precis startat om den och den här gången kommer hon in i patientjournalen. Jag får berätta om mina symtom och hon instämmer med min bedömning av diagnosen. Hon hänvisar mig därför till mottagningens infektionsmottagning, som är öppen mellan kl 09:00 och 11:00.

Det är bara att sätta sig i bilen och åka dit. Anmäler mig i kassan och får ett skrivunderlägg, med ett papper där jag får fylla i namn och födelsenummer. Nedanför finns en lista med olika infektionstyper som man ska kryssa för. Det som stämmer in för mig, är då Hudinfektion som jag kryssar för.

Efter en stund så kommer en personal i vit rock och ropar upp mitt namn. Jag reser mig och går fram till henne. Hon tar emot papperet som jag fyllt i. Hon tittar på det och säger sedan att jag kan gå och sätta mig igen och vänta. Detta upprepas sedan med flera andra patienter bl.a. en äldre kvinna som knappt kan gå.

Efter en kvart så kommer det en läkare och ropar upp mitt namn och vi går till ett behandlingsrum. Jag förklarar symtomen och får sedan dra ner byxorna och lägga mig på en brits. Hon tittar på mina blåsor och ber mig sedan att lägga mig på rygg, varpå hon börjar dra och böja mitt ben i olika riktningar. Hon frågar om det gör ont när hon böjer och drar. Sedan får jag åter klä på mig, samtidigt som hon på knackig svenska förklarar att hon är ortoped. Hon säger att hon ska konsultera en kollega och lämnar rummet. Efter några minuter så kommer hon tillbaka, tillsammans med ännu en läkare. Jag berättar att jag har symtom på Bältros och beskriver symtomen, varpå jag återigen får dra ner byxorna och lägga mig på britsen. Denna gång på magen. De tittar tillsammans på blåsorna och den nya läkaren förklarar för ortopeden, att det är är tydliga herpesblåsor, simplex eller zoster. Hon är inte speciellt intresserad av att höra om övriga symtom som var kopplade till herpes-zoster men beslöt ända att medicinera utifrån den diagnosen. Efter att läkarna tillsammans skrivit in receptet i journalen så kunde jag gå vidare till apoteket och hämta ut min medicin.

 

Utifrån mina olika roller i relation till vården så kan jag inte undgå att reflektera över hur organisationen ser ut. Jag ska absolut inte klaga över resultatet av min kontakt med vården. Jag fick den behandling jag önskade och jag fick den i tid. 1177 är ett mycket bra uppslagsverk för att göra en första preliminär diagnos. Samtidigt står det helt klart att det finns en utvecklingspotential, inom närsjukvården, i hur man utnyttjar läkarresurserna. Att sätta en ortoped att bedöma infektionssjukdomar kan knappast vara optimalt. Misstänker även att läkaren i fråga var inhyrd för att fylla en rad i schemat. Resultat, ökad kostnad och ökad belastning för övrig personal.

 

Som avslutning så vill jag önska alla er som läser det här, en riktigt härlig sommar, med förhoppningsvis 4 sammanhängande semesterveckor, för en riktig bra återhämtning inför hösten.

Samtidigt hoppas jag att vi alla får en solig sommar, för en ökad hälsa och färre sjukfall att ta hand om.

Till hösten satsar vi på en Personcentrerad vård i alla verksamheter.

Varma sommarhälsningar

Per-Yve Lisbo