I fredags arrangerades en konferens kring frågeställningen om hur vården av de mest sjuka äldre kommer in i våra utbildningar. Vi står inför stora demografiska förändringar där de äldre kommer att utgöra en mycket stor grupp och detta kommer att ställa andra krav på hälso- och sjukvården. Inte bara inom vården, utan även laboratoriemedicin och klinisk fysiologi. T.ex. förväntas antalet fall av pneumonier i Tyskland öka med 200 % fick vi höra vid ett studiebesök på mikrobiologlabb i Berlin i höstas, bara som ett sjukdomsexempel.
På konferensen i fredags talade Petter Gustafsson, professor på KI, om LUST-studien, där man kartlagt sjuksköterskors upplevelse av sin utbildning och mötet med yrkeslivet de första fem åren. Bortsett från att jag funderade på om det gjorts sådana studier på andra professioner, så fann jag det intressant att Petter Gustafsson sa att en mycket liten del av sjuksköterskor implementerar forskning i sitt yrkesutövande. Och att det inte är någon skillnad mellan grund- och specialistutbildade sjuksköterskor.
Sannolikt är detta en reflektion av “verkligheten”, tillvaron är så pressad att det inte finns tid att söka ny kunskap/forskning på arbetstid. Jag vet inte hur det ser ut för biomedicinska analytiker (det finns mig veterligen ingen studie på det), men det är knappast mindre stressigt att jobba på laboratorier, det vet jag.
Men vad händer då med “kravet” i att vara en legitimerad profession? Om du är legitimerad, så åligger det dig att jobba enligt forskning och beprövad erfarenhet. Om det kommer ny kunskap/forskning så måste jag ta till mig den och omsätta det i mitt yrkesutövande. Det blir knepigt detta.
Hur ska vi skapa möjlighet att söka ny kunskap och implementera denna på arbetstid? Är det chefen som behöver se till att avsätta tid för detta eller är det jag själv som måste ställa krav på att få göra det?
Lämna en kommentar