När jag fick frågan om jag kunde skriva några rader på bloggen till BMA dagen, började jag av någon outgrundlig anledning att tänka på pensionen. Inte bara på min egen, som visserligen är i antågande utan på mina medarbetares pensioner.
Det känns som om vi måste ta en rejäl fundering på vad som väntar oss, både nyutbildad och ”gammal” erfaren Biomedicinsk analytiker. Vi är många som arbetar eller arbetat deltid i vården och deltidsarbete, självvalt eller ofrivilligt, får oanade konsekvenser. Det kan jag tydligt se i min egen vänkrets och i min egenskap som avdelningschef.
Jag tror på en flexibel arbetsmarknad där alla bidrar med just det man kan, därför är det viktigt att möjligheten till deltid finns. Som exempel på en varierad arbetsmarknad är arbetsförmåga, studier och familjeförhållanden. Ur ett arbetsgivarperspektiv, framför allt i en lågkonjunktur, finns det måhända inget ekonomiskt utrymme att anställa någon till 100 %.
Det är tyvärr fortfarande så att många arbetsgivare inom offentlig sektor erbjuder deltid. Det gäller områden med företrädesvis kvinnor anställda och då handlar det oftast om vård- och omsorgsarbeten. Jag kan konstatera att det mer sällan erbjuds deltid inom traditionellt manliga yrken som t.ex. teknisk förvaltning, vaktmästeri mm.
SACO gjorde en utredning som baserades på 2009 års löner som visar, med all önskvärd tydlighet, att det är stora skillnader i livslön mellan män och kvinnor inom den akademiska världen. Kvinnor tjänar i genomsnitt 2,6 miljoner kronor mindre än män över livet. Livslönen för en manlig Biomedicinsk analytiker är i genomsnitt ca 1 miljon kr högre än för en kvinnlig. Detta innebär att den totala livsinkomsten blir lägre och det är den pensionssystemet bygger på, vilket får till följd att ersättning vid sjukdom, a-kassa och pension faktiskt blir sämre, i flera fall, urdålig. Det kan också leda till att den som deltidsarbetar får ett ökat beroende av partner eller stat för sin försörjning.
Det är ju självklart så att pensionsdagen är ganska avlägsen för många nyblivna föräldrar och är av förklarliga skäl inte aktuellt i den fasen av livet. Här vill jag faktiskt passa på att lobba för möjligheten att dela pensionspoäng med den arbetande partnern vid föräldraledigheten.
Av de som tar ut pension i dag så får kvinnorna kring svid 60 % av vad männen får. Därför finns det många frågor som är värda att ställa men svåra att besvara. Ska den person i en familj som tar större ansvar för barnen få mindre att röra sig med som pensionär? Vad händer vid en skilsmässa? Hur skall man kompensera för inkomstbortfall som påverkar pensionen? Har offentlig sektor större ansvar?
Ja som ni ser så är funderingarna många och frågan är inte OM morgondagens fattigpensionärer är (deltidsarbetande) kvinnor. Frågan måste bli, NÄR ska förändringen av pensionssystemet och skillnaderna i livslöner för nästkommande generation utjämnas.
Nu gäller det att sätta på alla tänkbara skydd, så man håller sig flytande. Saknar visserligen flytvästen på bilden men den ska på, var så säker. Ingen vet säkert vad som händer när man går i pension.
/Susanne Lundgren
Avdelningschef, klinisk fysiologi
Karlskrona
Lämna ett svar