Åsa Gyberg-Karlsson

För några år sedan utfördes en arbetsvärdering på landstinget. De kompetenser de olika yrkesgrupperna ansågs behöva poängsattes och meningen var att detta skulle vara lönegrundande. Om oss, biomedicinska analytiker, gick att läsa att vi inte behövde ”sociala kompetenser”. Det verkade som de som satt med uppdraget hade gått på myten om laboratoriepersonal, såsom den ofta visas i amerikanska TV-serier: enstöringar som sitter i en skrubb vid sitt mikroskop. Eller nere i källaren med massa konstiga apparater.

Det dröjde inte många dagar på mitt första laboratoriejobb på avdelningen för klinisk fysiologi som jag förstod att kommunikation och social kompetens är en viktig del av vårt yrke. En av mina uppgifter var att gå ”EKG-rundan” – att gå runt på ett antal av sjukhusets avdelningar för att utföra EKG-undersökning inför ronderna. Min läromästare var en erfaren undersköterska: snabbt kände hon in patienten, valde därefter sätt att kommunicera, om undersökningen och under undersökningen, för att få patienten avslappnad och inte känna oro. Av henne lärde jag mig mycket.

Under mina EKG-rundor förstod jag att kommunikation inte bara handlar om att rabbla en massa fakta, utan att förstå hur fakta ska presenterat just för den person du har framför dig. En ögonöppnare var en väldigt spänd patient: efter lite kallprat kom det fram att det var något doktorn hade sagt, som fick hen att tro att hen helt plötsligt skulle sluta andas. Den som sände budskapet hade uppenbarligen inte tänkt på mottagaren. Och hade inte heller tagit sig tid att se att mottagaren (patienten) inte bara hade hört vad han sa, utan också förstått.

Några år senare började jag på cytologilab. Där fick jag bl.a. ha hand om punktionsmottagningen. Till den mottagning människor kom som hade en knöl våra läkare skulle ta celler ur med en fin nål. Mitt uppdrag var att informera om undersökningen, assistera läkaren vid undersökningen (samtidigt hålla koll på patienten) och plåstra om. Det var inte en lätt uppgift. Fakta och själva metoden var inga problem, inte heller den ljudlösa kommunikationen med läkaren. Men eftersom frågeställningen gällde ”cancer?”, var många väldigt oroade. Det gällde att hitta den fina balansen mellan att ge hopp, men inte för stora förhoppningar. Att vara varm, samtidigt professionell (eller är det professionellt att vara varm?). Det hände att jag grät med patienten – det fanns vid det tillfället inget annat sätt att kommunicera.

Idag jobbar jag på en blodcentral. Vi brukar skämtsamt säga att ett av kriterierna för att vara på tappning är att man är pratglad. Lite sanning ligger det i skämtet. Dels genomför vi intervjuer för att kunna göra en bedömning om tappning är okej (och med rätt följdfrågor och lite riktat kallprat får vi viktig information), dels ska vi kunna få blodgivarna att känna sig bekväma under själva tappningen. Mötet med blodgivaren är ett helt annan än det med patienten med möjlig cancer. Det är en person som är frisk och har kommit frivilligt med vetskapen att hen gör en insats. En trevlig stund helt enkelt. Och lärorik. Jag har lärt mig massor: nya maträtter, bra rosor för trädgården och att installera min tvättmaskin…

Vi, biomedicinska analytiker, finns också exempelvis ute på vårdcentraler, provtagningscentraler och är ute på avdelningar och tar prover eller utför undersökningar. Många av oss möter patienter direkt, som vi kommunicerar med utifrån vår profession.

Självklart kommunicerar vi också med våra arbetskamrater. Hur skulle annars jobbet flyta? En annan viktig del är kommunikationen med andra yrkeskategorier inom sjukvården: vi är experter på analys och tolkningar av resultat. Men om svaren inte kommuniceras ut – har de något värde då? Mycket kommunikation sker idag elektroniskt. Men det finns tillfällen då vi ringer ut svar, ofta har vi då upptäckt något avvikande. Den vi möter i andra änden av telefonen har inte samma utbildning som vi. Det är upp till oss att ha tillräckligt social kompetens, så att vi kan kommunicera på ett sådant sätt att denne förstår vad analysresultatet innebär för patienten. I akuta situationer är det ibland vi som har en kunskap som kan vara livsavgörande, kan vi då inte kommunicera vad läkaren måste ta hänsyn till utsätter vi patienten för en risk.

Vi måste ha ett klimat där annan vårdpersonal vågar ringa oss om de är osäkra i en situation där beslutet som ska fattas kan vara av betydelse för patientens säkerhet. Det får inte hända att en sjuksköterska inte vågar ringa och sedan gör fel, bara för att vi någon gång varit otrevliga i vårt sätt att kommunicera. För att vi i just det samtalet inte använt oss av vår sociala kompetens.

Idag blir elektronisk kommunikation allt vanligare, och då menar jag inte överföring av provsvar, utan hemsidor med provtagningshänvisningar mm. På många ställen är det vi biomedicinska analytiker som är ansvariga för dessa hemsidor. Vi är ansvariga för att fakta är korrekt och också för att informationen är skriven på ett sådant sätt att våra kollegor inom andra yrkeskategorier ute på avdelningarna kan förstå och göra rätt. Vi skriver även patientinformation och på vissa laboratorier (ex. blodcentraler) kommunicerar vi med allmänheten via sociala medier.

Vi är långt ifrån enstöringar utan behov av sociala kompetenser. Kommunikation är ett viktigt verktyg, även för oss. Kommunikation mellan kollegor på labbet, kommunikation mellan kollegor i andra verksamheter och kommunikation med patienten. Ibland också kommunikation med anhöriga och media.

Det kanske inte hörs så mycket om biomedicinska analytiker när det talas om sjukvården. Men vi är ingen tyst yrkesgrupp!

/Åsa Gyberg-Karlsson
Biomedicinsk analytiker
Blekinge Landsting