Biomedicinska analytikerbloggen

Biomedicinska analytikerbloggen

Biomedicinska analytikerbloggen

“Jag är inte van med att vi biomedicinska analytiker får det erkännandet som vi får nu”

av 1 kommentar

”Möten och resor utanför Blekinge ska inte genomföras. Redan bokade möten och resor ska avbokas.” Jag läser meddelandet från regiondirektören flera gånger. Är det på riktigt? Det tar ett tag innan jag tar mig för att avboka resan till mötet jag skulle till i Stockholm på fredagen. Får senare samma dag besked om att en arbetsrelaterad nätverksträff som skulle skett i april är inställd. WHO hade nu klassat utbrottet av covid-19 som en pandemi.

Folk hamstrar toalettpapper. Twitter svämmar över av spekulationer och alternativa fakta. För varje dag som går stänger ytterligare ett land sina gränser. SAS-chef står i direktsändning och säger att 90 procent av de anställda permitteras. MSB tar emot erbjudanden om hjälp med utrustning och material till sjukvården. Det känns som jag bevittnar en surrealistisk film.

Att jag känner en viss overklighetskänsla även när biomedicinska analytiker lyfts fram och hyllas, visar hur ovan jag är att vi får ett så tydligt erkännande för vad vi gör. Agnes Wold skriver på Twitter: ”Kan folk som har åsikter om vilka analyser av corona som ska köras och i vilken takt, vänligen anmäla sig senast 15 april till utbildningen som biomedicinsk analytiker.” Det viktiga arbete biomedicinska analytiker utför och den kunskap vi besitter synliggörs och värdesätts – med all rätt. Om du inte har varit det innan, är nu läge att vara en stolt biomedicinsk analytiker. 

Utan vår yrkeskår hade den smittspårning, som till en början begränsade spridningen av covid-19 i Sverige, inte varit möjlig. Genom att yrkesskickliga kollegor runt om i landet har satt upp metoden för att analysera viruset, har fler och fler regioner fått möjlighet till snabba provsvar. Vi har inte bara varit viktiga för diagnos, utan också för jämlik vård. I Norge sprids en bild där en bioingeniør (vår norska yrkestitel) framställs som en superhjälte.

Vi är i en pandemi. Det kommer komma en tid efter covid-19, även om det inte kanske inte känns så just nu. Om vi ens har tid att känna efter. Det är viktigt att komma ihåg vår betydelse, och att många såg den. Inte minst när det är dags för nästa löneöversyn. För den kommer lika säkert som det overkliga numera är verkligt.

Åsa Gyberg-Karlsson
Leg. Biomedicinsk analytiker/eHälsostrateg
Region Blekinge

Tillsammans skapar vi den bästa vården!

av 7 kommentarer

Vi hör dagligen om problem inom sjukvården med en ansträngd arbetssituation för vårdens personal och patienter som är missnöjda med bland annat tillgänglighet. Det kliniska laboratoriets leverans av kvalitetssäkrade provsvar är helt avgörande för patientens vård och behandling och för en effektiv vårdkedja. Jag tror att det ännu finns en stor potential att tillsammans utveckla våra gemensamma vårdkedjor för att bidra till en bättre vård, men även till en bättre arbetssituation.

I min roll som verksamhetsutvecklare har jag under senaste tiden medverkat i flera utvecklingsarbeten inom det kliniska laboratoriet med ett tydligt uppdrag att öka patientnyttan. Utgångspunkten i arbetet har varit patientens och vårdens behov av en ökad tillgänglighet för laboratoriediagnostik ”24/7” och som normalt endast utförs under dagtid. Genom att skapa en gemensam 24/7-verksamhet där olika ämnesspecialiteter samverkar skapas nya sätt att arbeta, vilket har resulterat i kraftigt förbättrade svarstider för bland annat blododlingar och influensadiagnostik. I en artikel som jag läste nyligen beskrivs hur överlevnaden ökar för patienter ju snabbare rätt antibiotikabehandling kan sättas in, så våra svarstider är verkligen viktiga. Att förbättra tillgängligheten av laboratoriediagnostik är ett arbete som pågår runt om i landet och är av stort värde för patienten.

Ett annat utvecklingsarbete som har varit framgångsrikt under de senaste åren och skapat stor patientnytta är kvalitetssäkringen av patientnära analyser PNA (laboratoriediagnostik som utförs utanför det ackrediterade laboratoriet). Här tar laboratoriets kompetenser idag ansvar för att stödja och utbilda andra vårdprofessioner att hantera PNA på ett patientsäkert sätt. Och troligen når vi idag visionen som formulerades för flera år sedan ”att alla patienter har rätt till ett kvalitetssäkrat provsvar oberoende av vem och var det utförs inom vården”. Förra veckan läste jag ett fint exempel på just detta, om en biomedicinsk analytiker som arbetar i Umeå kommun. Hennes uppdrag är att stödja verksamheten med kompetens för att säkra provtagning och provhantering för ett rättvisande provresultat, vilket ger en säkrar vård och behandling.

Är nästa steg ett nytt systematiskt arbetssätt tillsammans med patienter för att säkra patientens egen provtagning och analys?

Det finns två utvecklingsområden som pågår just nu och som jag upplever att jag har dålig koll på och där jag inte vet hur vi deltar i utvecklingsarbetet. Det gäller dels arbetet som pågår att driftsätta nya vårdinformationssystem, dels den omställning som skall ske till “en nära vård”. Medverkar vi på ett bra sätt med vår kunskap tillsammans med patienter och andra vårdprofessioner som möjliggörare när nya arbetssätt och nya digitala lösningar utvecklas? Kanske inte, eller så är det bara min egen okunskap som gör sig gällande. Det kliniska laboratoriet finns alltid på plats och självklart kan vår kompetens utnyttjas i utvecklingen till “en nära vård”, vi har ju både process- och logistikkunskap, kvalitetssäkring och laboratoriediagnostik som specialitet.

Ja, ni förstår kanske vart jag vill komma; laboratoriets kompetenser behövs för att vi tillsammans ska kunna skapa den bästa vården!

// Roine Hernbrand
Leg. biomedicinsk analytiker och verksamhetsutvecklare,
Karolinska Universitetslaboratoriet

Gästblogg: “Så snälla SKL, sluta få mig att ångra att jag valde att ägna mitt arbetsliv åt att hjälpa människor”

av 5 kommentarer

Tina Dahlman

Klockan är 17, det är fredag. Jag och min kollega småpratar lite om vad vi ska göra i helgen. De tre personerna som jobbar kvällspasset har fullt upp med att ta hand om hela länets prover innan klockan blir 19. Jag går en extra vända för att se till att allt ser bra ut på mitt instrument. Där ska allt blod som tappats från givare under dagen smitt-testas innan man kan frisläppa blodet, och inför helgen vill man kunna ha så stort förråd som möjligt.

Jag inser ganska snabbt att något inte stämmer. Den röda lampan som indikerar att något är fel lyser ilsket tvärs över automationsbanan. Innan jag kommer fram har jag gått igenom ett antal scenarion i huvudet, och kalkylerat på tiden det kan ta att lösa dem. Bussen hem om 15 minuter kan jag snabbt utesluta.

Vi som jobbar på lab är inte bara vana vid att fatta snabba självständiga beslut, vi är också utbildade för att kunna lösa problem som uppstår med tekniken.

Att ta fram verktygslådan kl. 17 en fredagskväll är liksom inget konstigt. Våra servicetekniker har mestadels avtal att komma inom 24h. Det innebär att vi som är i tjänst måste ha ett stort mått kunskap om de vanligaste problemen som kan uppstå. Kunskap som vi inte har skaffat oss genom att läsa en VUB eller extra högskolekurser. Utan genom kontinuerlig fortbildning av företagen som vi arbetar med.

Jag har två alternativ; antingen löser jag problemet som uppstått med ett frammatningshjul, eller också måste jag stänga ner akutinstrumentet bredvid för att flytta över alla reagens och därefter analysera 15 kontroller som ska säkerställa att jag kan lita på de resultat som jag får ut. Kontrollerna i sig tar kanske 30-40 minuter att få svar på. Under tiden står akuten utan hjärtmarkörer så det gäller att handla snabbt.

Jag lyckas efter lite plock och skruvande att lösa problemet och har istället för att jobba över ett par timmar+ , nu klarat mig på dryga timmen.

På vägen hem grunnar jag lite på hur viktiga vi biomedicinska analytiker är för vården, och hur lite folk egentligen vet om vårt yrke och vad vi åstadkommer. För min situation idag speglar bara min lilla del av tillvaron.

Vi har tusentals människor runt om i Sverige som alltid är redo att göra en utvidgad resistens om vi tycker att något i anamnesen verkar oroande, som ifrågasätter resultat som vi tvivlar på, som kan läsa av en urinodling kl. 10 en lördag när en läkare ringer trots att vi inte har avläsning på det helgtid, som kan få ett blodrör att räcka till mängder av analyser när sjuksköterskorna får för lite blod från patienterna, som går ut på sjukhuset när det är svårstuckna barn, som hjälper till när någon ringer och behöver veta vart en udda analys ska skickas, som sätter patienterna och vårdpersonalen i främsta rummet genom att alltid försöka göra det bästa för alla parter.

Jag och en kompis läste tillsammans in samma grundläggande behörighet. Mängder av matte, kemi, fysik och biologi. Hon valde därefter 3 år maskinteknik, jag valde 3 år på biomedicinska analytikerprogrammet. Idag tjänar hon 35.800, jag tjänar 26.800… efter 6 år inom yrket och som helt självständig. Min kollega som började 1977 går i pension med 35000 om några månader, hon ligger ändå högre än andra för att hon haft handledaransvar och kvalitetsansvar. En utveckling som borde få vem som helst som funderar på vilken utbildning man ska välja att ta ett varv till i högskolekatalogen.

Så snälla SKL, sluta få mig att ångra att jag valde att ägna mitt arbetsliv åt att hjälpa människor. Det handlar inte om att vara tacksam över att ha ett spännande arbete med massor av ansvar kontra sitta på ett kontor och göra ritningar. Det handlar om att det ska synas i lönekuvertet att man gör något som inte sjukvården klarar sig utan!

Tina Dahlman
Biomedicinsk analytiker

Gästblogg: En biomedicinsk analytikers tankar om ytterligheter

av Lämna en kommentar

Michel Silvestri

Jag är född i tvillingarnas stjärntecken. Som “tvilling” karaktäriseras man enligt uppgift av intelligens (!) men också av kluvenhet, att vara något av en dubbelnatur, kanske med två motsatta ytterligheter?
Nu är det ju så att – som biomedicinsk analytiker och vetenskapligt skolad – tror jag definitivt inte på astrologi. Men å andra sidan…

Apropå ytterligheter, kommer ni ihåg volymreglaget på gamla tiders radioapparater och kassettbandspelare? (här tappar jag alla läsare under 30?)
Jag menar inte vridreglaget, utan det som kunde dras fram och tillbaka, från den ena ytterligheten till den andra. För mig blir det allt tydligare att många problem och utmaningar i livet kan liknas vid, och eventuellt regleras enligt samma princip. Det svåra är att i varje tidpunkt göra rätt avvägning, att inte skjuta reglaget för långt i någon riktning.

Ta till exempel detta med att vara en vårdprofession (som biomedicinsk analytiker). Det innebär å ena sidan en isolering från andra yrkeskategorier och professioner (d.v.s. ena ytterligheten) men å andra sidan måste man bibehålla en samhörighet med samhället och vissa grupper. Samhörigheten är nog starkare med de grupper som man dagligen samarbetar med och är beroende av på laboratoriet, men kanske också med de grupper man delar facklig organisation med (som i Vårdförbundet). En viktig sammanhållande faktor är naturligtvis patienten.
Alla professioner har ett behov av att isolera sig i den mån att man tydliggör det unika med det egna yrket, men samtidigt behöver man ta del av styrka, solidaritet och reflektion från andra grupper. Det är en ständig avvägning man måste göra, för att inte suddas ut som profession, men samtidigt kunna samverka i vårdteamet eller i det sammanhang man verkar.

Om vi tittar på vårt yrkes framtid så kan två ytterligheter vara å ena sidan den tekniska utvecklingen med alltmer automation, robotisering och digitalisering, och å andra sidan en mer humanistisk aspekt med vår allt viktigare funktion som expert och pedagogisk konsult gentemot andra målgrupper. Men helst bör vi klara konststycket att kombinera båda sakerna?

Under våren byter jag jobb, från fantastiska Laboratoriemedicinskt centrum Gotland till eHälsomyndigheten. I mitt nya jobb kan jag se ett komplicerat energifält mellan å ena sidan största möjliga tillgänglighet av hälso- och sjukvårdsdata för att skapa nytta för både samhälle och individ, och å andra sidan det grundläggande behovet av skyddad sekretess, integritet och datasäkerhet. Med andra ord två ytterligheter på en skala där vi rör oss fram och tillbaka utifrån teknisk utveckling, lagstiftning, etik och opinion. Men även här hoppas vi nog alla på konststycket att kunna kombinera båda sakerna.

När jag skriver detta så är vi mitt i en avtalsrörelse som berör de flesta biomedicinska analytiker i landet. Utifrån de beslut som fattats av Vårdförbundets kongress så har jag och övriga i förbundsstyrelsen fastställt de yrkanden som lämnats till motparten, SKL/Sobona.
Trots att vi förmodligen vill samma sak – trygga kompetensförsörjningen och därigenom även en bra hälso- och sjukvård på sikt – så tycks vi än så länge befinna oss ganska långt ifrån varandra på radioreglaget. Emellanåt hör jag kollegor prata om att det är dags för konflikt, men vi är nog alla eniga om att det i första hand är genom konstruktiv dialog, förhandling och samverkan som vi når gemensam framgång.

Vårdförbundets yrkanden rör bl a särskild satsning på särskilt yrkesskickliga, men också en utvecklad lokal löneprocess generellt. Vid komplicerade frågeställningar så är det viktigt att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Det rör t ex frågan om Ingångslön respektive Löneutveckling/Livslön. Det ena ska inte utesluta det andra. Kravet på en rimlig löneutveckling och en försvarbar livslön utgör inte ett ifrågasättande av det självklara i att nyutbildade biomedicinska analytiker också ska ha en rimlig ingångslön i yrket efter 3 års högskoleutbildning. Dvs i detta fallet bör det inte ses som motsatta ytterligheter.

Den 15 april uppmärksammar vi Biomedical Laboratory Science Day, dvs vår Biomedicinsk analytiker-dag. Eller?
Den engelska, ursprungliga, benämningen anger inget yrke, ingen profession. Den anger att 15 april är dagen då vi uppmärksammar och firar den Biomedicinska laboratorievetenskapen. Vi vill gärna översätta detta till ”vår” dag, dvs de biomedicinska analytikernas dag. Det är kanske lite märkligt med tanke på att vi, till skillnad från sjuksköterskor, barnmorskor och läkare, har en yrkesorganisation som inte heller den tydligt anger professionen – Institutet för Biomedicinsk Laboratorievetenskap, IBL. Eller är det just därför?

Upplever du att denna text är lite förvirrande och väcker frågor? Det gläder mig i så fall. Ofta är det både viktigare och mer intressant att diskutera och reflektera över de svåra frågorna än de enkla svaren. Vi lever i en tid av snabb teknisk utveckling och allt snabbare och alltmer komplicerat informationsflöde. I en komplex värld med komplexa utmaningar finns sällan snabba enkla svar och lösningar. Om någon hävdar motsatsen så är det sannolikt lögn, korkat och kanske till och med farligt.

Avslutningsvis önskar jag alla biomedicinska analytiker – men också alla övriga som känner sig berörda – en riktigt fin högtidsdag, den 15 april!

Michel Silvestri
Leg. biomedicinsk analytiker, med dr
Enhetschef, LaboratorieMedicinskt Centrum Gotland
Förbundsstyrelseledamot, Vårdförbundet

Gästblogg: Därför blev Anna biomedicinsk analytiker

av Lämna en kommentar

Anna Kronmar

Hur hamnade jag inom detta yrke? Biomedicinsk analytiker är absolut inte någon  yrkeskategori jag hade hört talas om förrän min syster påbörjade utbildningen. Vi diskuterade kurserna hon läste, vilka var mycket intressanta. Kurserna handlade om kroppens uppbyggnad, funktioner och försvar. Det jag tyckte var mest intressant var just att få djupdyka in i kroppen. Att få läsa om cellernas funktioner (hur smarta de är) och proteinerna som finns och hur allt samarbetar.

Att få jobba inom vården nära sjukdomar, undersökningar och operationer utan att vara mitt i vårdandet är mycket intressant. Oavsett vilket laboratorier jobbet utförs på handlar det om diagnostik eller utredning. Prover når laboratoriet, som biomedicinsk analytiker är det ditt jobb att leverera ett eller flera svar. Svaret är ofta grunden till en diagnos eller behandling. Utan provsvar uteblir diagnos och eventuell behandling.

Här visas en tydlig skillnad mellan yrkesrollerna sjuksköterska vs biomedicinsk analytiker. Som sjuksköterska vårdar du patienten. Det kan vara såromläggning , övervakning eller ge medicin. Som biomedicinsk analytiker analyseras ett prov, med hjälp av innehållet eftersöks celler, proteiner eller antigen. Innehållet som eftersöks ger ett resultatet. Utifrån resultatet ges diagnos. Tillsammans utgör vi en viktig kedja.

Idag jobbar jag på Blodcentralen i Karlskrona som leg. biomedicinsk analytiker. Vilket är den absolut bästa arbetsplatsen med de bästa arbetskamraterna. Jobbet på blodcentralen är väldigt omväxlande. Här träffas friska, trevliga givare. Vi har ett laboratorie där vi blodgrupperar, utför BAS-tester, utreder patienter som fått blod och bildat antikroppar (snacka om detektivarbete). Förutom att umgås med trevliga blodgivare och labba så lämnar vi också ut blod till avdelningarna. Många tror att de flesta som får blodtransfusioner är  patienter som opereras eller är med i olyckor. Men de som framförallt får mycket blod är medicinpatienter. Dessa patienter följer vi, ska ni veta, med spänning och hoppas allt ska gå bra

Att få utföra detta spännande jobb är hur kul som helst. Samtidigt som vi vet hur viktiga vi är.

Anna Kronmar
Region Blekinge

Gästblogg: Vi måste börja tala om yrkesskicklighet

av Lämna en kommentar

Åsa Gyberg-Karlsson

Kommer du ihåg när du var ny på jobbet? Kommer du ihåg när du tittade på dina äldre kollegor och tänkte att du aldrig skulle klara av allt de klarade av? Skulle du någonsin kunna lösa problem med samma självklarhet? Du undrade hur lång tid det skulle ta innan du skulle få samma yrkesskicklighet.

För det är genom att praktisera vårt yrke under lång tid vi förvärvar något som inte går att studera sig till: tyst kunskap. En kunskap som är så svår att sätta ord på att vi alltid inte själva är medvetna om den. Men när det bara flyter. När dina och kollegans ögon möts och ni, utan att säga ett ord till varandra, vet  precis vad som behöver göras. Då handlar det inte om tur, utan om yrkesskicklighet.

Det handlar om år inom yrket som har gett oss en kunskap att hantera även det oväntade. År som har gett oss vana händer och snabba ögon. Vi märker det kanske inte själva. Men våra yngre kollegor märker det. De känner sig trygga när de är med oss. De kommer till oss med sina frågor. Och vi delar med oss av vår yrkesskicklighet.

Vården behöver sådana som oss; medarbetare som har jobbat länge inom yrket och fått erfarenhet. I en verksamhet där varje dag är unik. Där vi inte vet vad som händer nästa timme (eller ens minut) krävs personer som ”varit med”.  För vilka varje ny situation känns välbekant. Som ”vet”.  Som har yrkesskicklighet.

Det handlar inte om att nya medarbetare inte är värdefulla. Det är de. De har nya kunskaper och nya ögon. De tvingar oss att tänka utanför ”så har vi alltid gjort”. Men en nyanställd medarbetare har inte fått möjlighet att utöva yrkeskunnandets praktik. Än. Hen måste vilja stanna kvar i yrket för att lära. För att en dag vara den äldre kollegan med yrkesskicklighet.

I en organisation, där vi allt för ofta räknar nyckeltal och siffror, hur mäts något som är tyst? Något vi ibland kallar magkänsla eller uttrycker som ”jag bara vet”. Vi kan börja med att sätta ord på vår kunskap och hur den bidrar till en bättre vård. Synliggöra att erfarenhet behövs exempelvis för att vägleda att rätt analyser blir beställda, för personkännedom som underlättar samarbete mellan professioner för patientens bästa, för att våra yngre kollegor ska kunna utvecklas. Vi måste börja tala om yrkesskicklighet.

Åsa Gyberg Karlsson

Biomedicinsk analytiker

 

 

Gästblogg: Vi ska säga “Här är jag, detta är min spetskompetens”

av Lämna en kommentar

Jennifer Arnqvist

Internationella biomedicinska analytikerdagen, vår och ljusare tider. Inom kort kommer jag att påbörja mitt femte år som yrkesverksam. Fyra år i yrket, bytt inriktning en gång och hittat det jobb som jag älskar. Men kommer det att räcka?

Jag vet att jag har hittat mitt drömyrke inom denna profession. Jag får analysera och ha en djupare förståelse i sjukdomar som påverkar ett system i kroppen, nämligen hematologiska maligniteter. Jag försöker greppa cellers utmognad i benmärgen. Var det kan slå fel och bli en akut leukemi, kronisk leukemi, MDS eller lymfom, beroende på vilken cell i vilket mognadsstadium som går bananas. Detta ställer så klart väldigt stort krav på mig och min kompetens. Jag har snart jobbat inom klinisk hematopatologi i två år och förstår mig på de mesta maligniteter och hur de uttrycker sig. Men jag anser mig långt ifrån färdig, och inom detta tror jag att man aldrig riktigt blir färdigutbildad.

Både denna kunskap inom sjukdomar i ett system och den avancerade process som utförs på laboratoriet tycker jag är otrolig. Jag kan bli överraskad, förvånad och grymt stolt över min kompetens. Jag är stolt över min säkerhet. Jag är stolt att jag tänker till innan jag agerar. Jag är stolt över den påverkan mitt kunnande och mitt arbete har för en patient. Jag måste ju vara så mycket värd, eller hur?

Nej.
Inte enligt lokala arbetsgivare, SKL eller politiker. Knappt av ens fackliga organisationer. Ibland knappt ens av kollegor på samma sjukhus (men inom andra professioner).
Jag har fått höra dels kommentarer att “ja, du menar att du läser till läkare?” till “hur svårt kan det vara, det är ju bara att lämna ut 0-negativt blod?!” i mitt yrke.

Denna okunskap om min plats i vårdkedjan, den ignorans som vissa kan uttrycka, är skrämmande. Hur ska vi kunna jobba tillsammans, vara ett team om mina teammates inte respekterar min kompetens? Vi måste lära av varandra och lyfta fram varandras kompetens! Vi måste se varje professions del i helheten.

Framförallt måste VI, biomedicinska analytiker, värdera oss själva. Vi måste faktiskt sätta ner foten och säga “Här är jag, detta är min spetskompetens och för det är jag mycket värd!” För vi vet att utan biomedicinska analytiker stannar vården. Våga att inte ta skit och värdera dig för det du faktiskt är värd. Detta är något jag anar kommer ske mer och mer i framtiden, i och med generationsväxling och många yngre förmågor på laboratorier runt om i landet. Dessa yngre kommer inte stanna om de inte blir uppskattade. Jag är inte förvånad över Vårdförbundets undersökning där 45% säger att de kan tänka sig att lämna vården och jobba med annat p.g.a. dålig lön och arbetsmiljö.

Så, visdomsord att ta med sig denna internationella dag; Ta ingen skit. Jag tycker att DU är grym, din kompetens är fantastisk. Du och ditt jobb är värt så otroligt mycket.

Jennifer Arnqvist
Leg. Biomedicinsk analytiker
Styrelseledamot IBL

När katten själv får välja

av Lämna en kommentar

Låt säga att jag blir sjuk. Jag har diffusa besvär. Läkaren börjar med att utesluta det mest uppenbara först och efter det kommer vidare utredningar. Sannolikt kräver de fortsatta utredningarna laboratoriemedicinska analyser och undersökningar. En del analyser körs genom automation, annan bli mer manuellt, som t.ex. hantering av vävnadsprover eller ultraljudsundersökning.

Under hela denna process utgår jag från att allt arbete görs av personer som har rätt utbildning. Personer som har reell och formell kompetens. Personer som hela tiden är fullt på det klara med att jag, som individ, finns där bakom blodet, vävnaden, mikroorganismerna, funktionerna. Och eftersom jag då vet att det är legitimerade biomedicinska analytiker som fått detta ansvar av samhället, så utgår jag självklart från att det är en sådan som gör arbetet. Det är ju inte som att jag får frågan om vilket kvalitet jag som patient önskar på analysen på mitt prov- exakt eller mellan tummen och pekfingret, men jag utgår från det förra.

FluffTänk om jag då fick veta att det är någon annan, t.ex. en biolog av något slag eller någon som genomgått delar av en utbildning utan att slutföra den, som hanterar mitt prov. Någon som utbildats att ha mer fokus på molekylerna än mig som människa. Någon som ursprungligen valt att utbilda sig för t.ex. läkemedelsforskning men istället fått jobb på ett kliniskt kemiskt laboratorium. Någon som kanske inte kan berätta för mig varför mitt prov behöver tas på det ena sättet ena gången och på ett annat vis andra gången. Tänk vad förvånad jag skulle bli om jag fick veta att det var på detta viset!

Nääää, jag säger som i TV-reklamen: när jag själv får välja, då väljer jag en biomedicinsk analytiker till mina analyser och undersökningar!

Från ”vad” till ”hur” på Diagnostikform

av Lämna en kommentar

På dag 3 på innehållsrika och härligt professionsinriktade Diagnostikforum i Jönköping! Kristina Malm Jansson inleder ett seminarie med Nelson Mandelas ord ”It always seems impossible until it´s done”.

Rubriken för seminariet är ”AST-utbildningen” och innehållet handlar om Vårdförbundets och IBL:s idé om reglerad specialistutbildning för biomedicinska analytiker med huvudområdet biomedicinsk laboratorievetenskap. Hittills på Diagnostikforum har vi pratat mycket om ”vad” som behövs för vår kompetensutveckling och här kommer ett förslag till ”hur”.

Genom ett verksamhetsintegrerat lärande där arbetsgivaren ger utbildningsanställning som regleras i kollektivavtal ihop med ett lagreglerat ansvar för huvudmännen att tillhandahålla utbildningstjänster får vi patientsäker vård och diagnostik!

Mottagandet av AST bland åhörarna var positivt och man uttryckte även att det handlar om grundutbildningen att grundutbildningen blir mer attraktiv när det finns en tydlig karriärväg.

Men det finns också många frågor att jobba vidare med. Utbildningsansvariga oroas över verksamhetsintegrerat lärande när det ännu inte finns en handledande kategori och universiteten klargjorde bristande ekonomi som ett hinder för verksamhetsinriktade utbildningar. Från verksamheten önskades stöd och samarbete med universiteten och att det funderas över hur det ska gå till i verksamheter som inte finns på universitetssjukhus. Från medarbetare upplevdes de magister- och masterutbildningar som finns i Örebro som bra eftersom utbildningarna har verksamhetsinriktade mål och det påpekades att förutsättningarna är att vi som biomedicinska analytiker måste vara intresserade av att gå utbildningarna. Ytterligare viktiga frågor behandlade vilka som ska hålla i utbildningarna och behovet av kombinerade tjänster mellan universitet och verksamheterna.

Personligen är jag mycket positiv och ser att reglerad specialistutbildning både säkerställer och synliggör den specifika och avancerade kunskap och kompetens som vi behöver för att kunna ge patientsäker vård och diagnostik. Idag sker denna upplärning i vardagen på kliniken och kan förstås i jämförelse mellan vad den som är nyfärdig kan bidra med i verksamheten och vad den som är erfaren har för arbetsuppgifter och ansvar. Problemet är i nuläget att kompetensutvecklingen blir kvalitetsmässigt beroende av tid, engagemang och specialistkunskap på aktuell klinik och den enskilda medarbetaren får inte möjlighet att ställa krav på innehåll och mål för att bli och känna sig tillräckligt kompetent för arbetsuppgift och ansvar. Dessutom blir upplärningen inte så synlig att medarbetaren blir rätt värderad.

/Tora Elfversson Dahlström, leg. Biomedicinsk analytiker, klinisk universitetsadjunkt och vice ordförande för Vårdförbundet i Kalmar län

Specialistutbildning för biomedicinska analytiker

av 3 kommentarer

I februari berättade jag om arbetet som Vårdförbundet tillsammans med IBL driver för att skapa akademisk specialisttjänstgöring (AST) och nationellt reglerade specialistutbildningar för biomedicinska analytiker. Sedan dess har vi arbetat på att ta fram materialet där vi beskriver idén och varför den är viktig, både för professionen men också för framtidens hälso- och sjukvård. Vi har mött utbildningsnätverket, förtroendevalda, biomedicinska analytiker och politiker där vi informerat och beskrivit. Och nu är idén klar!

Närmast, det vill säga 16 oktober, kommer Vårdförbundets vårdstrateg Lisbeth Löpare Johansson prata om idén på Diagnostikforum i Jönköping. I november kommer en konferens att hållas för utvalda chefer och utbildningsansvariga.

Om du har frågor är du som alltid välkommen att höra av dig till mig på anne.berndt@vardforbundet.se.