Gästblogg: "Så snälla SKL, sluta få mig att ångra att jag valde att ägna mitt arbetsliv åt att hjälpa människor"

Tina Dahlman

Klockan är 17, det är fredag. Jag och min kollega småpratar lite om vad vi ska göra i helgen. De tre personerna som jobbar kvällspasset har fullt upp med att ta hand om hela länets prover innan klockan blir 19. Jag går en extra vända för att se till att allt ser bra ut på mitt instrument. Där ska allt blod som tappats från givare under dagen smitt-testas innan man kan frisläppa blodet, och inför helgen vill man kunna ha så stort förråd som möjligt.

Jag inser ganska snabbt att något inte stämmer. Den röda lampan som indikerar att något är fel lyser ilsket tvärs över automationsbanan. Innan jag kommer fram har jag gått igenom ett antal scenarion i huvudet, och kalkylerat på tiden det kan ta att lösa dem. Bussen hem om 15 minuter kan jag snabbt utesluta.

Vi som jobbar på lab är inte bara vana vid att fatta snabba självständiga beslut, vi är också utbildade för att kunna lösa problem som uppstår med tekniken.

Att ta fram verktygslådan kl. 17 en fredagskväll är liksom inget konstigt. Våra servicetekniker har mestadels avtal att komma inom 24h. Det innebär att vi som är i tjänst måste ha ett stort mått kunskap om de vanligaste problemen som kan uppstå. Kunskap som vi inte har skaffat oss genom att läsa en VUB eller extra högskolekurser. Utan genom kontinuerlig fortbildning av företagen som vi arbetar med.

Jag har två alternativ; antingen löser jag problemet som uppstått med ett frammatningshjul, eller också måste jag stänga ner akutinstrumentet bredvid för att flytta över alla reagens och därefter analysera 15 kontroller som ska säkerställa att jag kan lita på de resultat som jag får ut. Kontrollerna i sig tar kanske 30-40 minuter att få svar på. Under tiden står akuten utan hjärtmarkörer så det gäller att handla snabbt.

Jag lyckas efter lite plock och skruvande att lösa problemet och har istället för att jobba över ett par timmar+ , nu klarat mig på dryga timmen.

På vägen hem grunnar jag lite på hur viktiga vi biomedicinska analytiker är för vården, och hur lite folk egentligen vet om vårt yrke och vad vi åstadkommer. För min situation idag speglar bara min lilla del av tillvaron.

Vi har tusentals människor runt om i Sverige som alltid är redo att göra en utvidgad resistens om vi tycker att något i anamnesen verkar oroande, som ifrågasätter resultat som vi tvivlar på, som kan läsa av en urinodling kl. 10 en lördag när en läkare ringer trots att vi inte har avläsning på det helgtid, som kan få ett blodrör att räcka till mängder av analyser när sjuksköterskorna får för lite blod från patienterna, som går ut på sjukhuset när det är svårstuckna barn, som hjälper till när någon ringer och behöver veta vart en udda analys ska skickas, som sätter patienterna och vårdpersonalen i främsta rummet genom att alltid försöka göra det bästa för alla parter.

Jag och en kompis läste tillsammans in samma grundläggande behörighet. Mängder av matte, kemi, fysik och biologi. Hon valde därefter 3 år maskinteknik, jag valde 3 år på biomedicinska analytikerprogrammet. Idag tjänar hon 35.800, jag tjänar 26.800… efter 6 år inom yrket och som helt självständig. Min kollega som började 1977 går i pension med 35000 om några månader, hon ligger ändå högre än andra för att hon haft handledaransvar och kvalitetsansvar. En utveckling som borde få vem som helst som funderar på vilken utbildning man ska välja att ta ett varv till i högskolekatalogen.

Så snälla SKL, sluta få mig att ångra att jag valde att ägna mitt arbetsliv åt att hjälpa människor. Det handlar inte om att vara tacksam över att ha ett spännande arbete med massor av ansvar kontra sitta på ett kontor och göra ritningar. Det handlar om att det ska synas i lönekuvertet att man gör något som inte sjukvården klarar sig utan!

Tina Dahlman
Biomedicinsk analytiker


Kommentarer

  1. Så bra skrivit!!
    Det handlar om att inte våran kunskap blir värdesatt och det känns som att orsaken är att man valt ett yrke där man hjälpar sjuka människor och som är kvinnodominerat – och moroten är, att det ska man vara tacksam för! Löneutveckling – nej, det ger vi till andra i samhället!!

  2. Hej, Tina! Jag håller med dig! Den problemet som du tar upp är väldigt aktuell. På min verksamhet gap mellan lönen är 15000!!!!!!!KS stöder inte de som började jobba:((((((

  3. Hej Tina, känner igen allt.
    Mer ansvar hela tiden men inget som behagas synas i lönekuvertet.
    Vi hyllas som hjältar som jobbar inom vården. Hylla vår kompetens istället!
    Vi har ett fantastiskt roligt och stimulerande jobb,. Mest betalt om man jobbar med prylar, mittemellan om man jobbar med djur och minst betalt om man jobbar med människor. Tragiskt.

  4. Hej!
    Det finns ett uttryck som säger: gå en mil i mina skor innan du har en åsikt om mig. Det som är skrivet ovan ger en kort inblick i sjukvårdens vardag. När ska de som fördelar resurserna besöka vården för att få en insikt om konsekvensen och bättre lyssna på oss som är vården!

  5. Väldigt bra inlägg. Efter 8 år som legitimerad biomedicinsk analytiker med specialansvar som Forskningskoordinator (plus handlarutbildning) sitter man med 27.100kr innan skatt. Lillebror med enbart gymnasial utbildning (med nöd och näppe) tillverkar spackel hos AkzoNobel tjänar 28.500kr i grundlön. Dessutom får varje anställd 15.000kr i julbonus (om det nu stämmer).

    Blir det inte märkbart förändring inom 2-3 år, är det dags att bli Spackeltillverkare. Det får vara nog med att vara lojal mot arbetsgivare när de inte är det mot sina egna anställda.

    Till blivande biomedinska analytiker: RUN Forest! Run!!!

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Yrken för livet kräver bättre villkor!

Läs vår rapport om våra medlemmars arbetsmiljö och vad vi kräver. #yrkenförlivet

 

Yrken för livet!