Sociala medier skapar möjlighet för människor att träffas och så var det med Åsa Gyberg-Karlsson och mig.  En Biomedicinsk analytiker som är aktiv på Twitter är kul att följa. Något år senare hörde jag henne tala på Smer:s (Statens Medicinsk Etiska Råd) etikdag och 2016 talade vi båda i etikblocket på Diagnostikforum 2016. Numera ses vi också på möten för IBL:s Etiska råd.

Med denna bakgrund var jag helt övertygad om att svaret på internationella konferenser och Åsa var ”been there, done that”. När jag då i våras föreslog att hon skulle skicka in abstract till den nordiska NML-kongressen fick jag klart för mig att detta var något hon aldrig gjort, knappt övervägt! Dessutom ansåg hon sig vara urdålig på engelska, något engelskaläraren på gymnasiet gjort klart för henne. Jag blev förvånad men tänkte att detta var något att råda bot på.

Åsa ingick i ett projekt inom Smer rörande egenmätningar, ”Self-quantifying” och etiska implikationer och till det lagt en biomedicinsk analytikers perspektiv. Hon använde aktivitetsarmband en period inom projektet och har skrivit krönika om detta, så ämnet var lämpligt. Åsa stämde av sitt eventuella deltagande med sin arbetsgivare innan hon skrev abstractet. Vi bollade den engelska texten lite grann och hon skickade in det till arrangörerna. Efter några veckor fick hon besked att abstractet var antaget, som muntlig presentation, och då uppstod en hel del nervositet. ”Min engelska är dålig, hur ska det gå, det här är hemskt…”.

När abstractet antagits tipsade jag om olika ställen att söka pengar för att finansiera kostnaderna. En del som deltar på internationella kongresser får allt från sin arbetsgivare, andra behöver söka stipendier och bidrag från olika håll. Åsa fick pengar från två håll, bland annat IBL:s Sektion för Klinisk Kemi och Transfusionsmedicin.

Ett par veckor före kongressen bollade vi denna gång powerpointpresentationen och det blev mycket tydligt att hon underskattat sina engelskkunskaper, oavsett vad hennes lärare på gymnasiet påstått.

Åsa Gyberg-Karlsson

I fredags var det då dags i Helsingfors, Finland. Till synes spänd som en fiolsträng satt hon igenom presentationerna före. Suckade och flaxade med bluskragen ”jag är så svettig”, viskade hon. ”Jag måste ha mina papper med mig, jag kan inte tala utan dem”. Jag svarade att då har du dem med dig, det är ingen stor sak, du fixar detta. Så gick hon fram i föreläsningssalen. Klickade fram sin presentation på skärmen och med ett liten nervös darrning på rösten började hon tala. Darrningen försvann efter ett par meningar och ett lugn infann sig. Åsa blev klar ganska fort, egentligen ska man fylla sin tid och lämna tid för ungefär två korta frågor. Det visade sig att det var många av åhörarna som ville ställa frågor eller bara kommentera så tiden fylldes väl. Med glittrande ögon svarade Åsa på frågorna, lämnade Smer-rapporten som hon haft med sig till en extra intresserad lyssnare och jag såg hur glad hon var. Efteråt så var hon så stolt! ”Åhhh, det var så roligt! Det gick bra! Jag har gjort det!”

Jag är så glad för Åsas skull. Jag minns min egna första presentation i internationella sammanhang, nervositeten, tankarna på att låtsas bli sjuk, lättnaden när det var över och hade gått jättebra, och inte minst känslan av att ha vuxit. Vuxit som person men också i min roll som Biomedicinsk analytiker.

Åsa tackade mig på Facebook med orden ”Tack för att du puttade mig över stupet och för all pepp!”. Jag önskar fler tog denna möjlighet, den gör så mycket med dig.

 


Kommentarer

  1. Bra jobbat Åsa! Viktigt att utmana sig själv till nya erfarenheter, nu är det framåt och uppåt som gäller! 😉
    Och bra Anne att vara mentor och puschare, viktigt det med!

Det går inte längre att kommentera på det här inlägget.

Yrken för livet kräver bättre villkor!

Läs vår rapport om våra medlemmars arbetsmiljö och vad vi kräver. #yrkenförlivet

 

Yrken för livet!