Gamla greker i all ära

Jag har vid olika tillfällen kunnat konstatera att detta med etik är långt ifrån enkelt. Inte så att de flesta inte skriver under på att ett etiskt förhållningssätt i alla sammanhang är det självklara, men mer av ”vad har det egentligen med min vardag att göra”. Jag har fått frågor som ”Vad menar du med etik, egentligen?” till ”Men vilka etiska dilemman finns väl på labb?”. Som svar på min fråga till en chef om ”vad är etik för dig” fick jag det svävande svaret ”Det är något…högre”.

Jag tycker inte att dessa frågor/kommentarer är det minsta konstiga. Jag känner igen dem från hur jag själv har tänkt; etik handlar om gamla greker, hänger ihop med filosofi och är något som till exempel präster behöver reflektera över i sin yrkesutövning. Och så förstås etiskt tillstånd för forskningsprojekt, speciellt när det gäller djur.

 Det är tur att man kan lära sig nytt.

Etik är min reflektion, mina tankar, över olika företeelser; samhällsmoralen om jag känner för det, mitt förhållningssätt när jag möter andra människor, vem jag är som yrkesutövare. Som yrkesutövare kan jag ta hjälp av min yrkesetiska kod, i den hittar jag hur jag förhåller mig till yrket, patienten, kollegan och samhället i övrigt. Men kanske att koden ändå inte riktigt hjälper mig när jag står inför ett dilemma, en situation där det finns två (eller flera) handlingsalternativ som har samma tyngd. Visst kan jag ignorera patienten som vill bli vän med mig på Facebook, kollegan som har ett humör som påverkar hela avdelningen eller strunta i min gamla oroliga mamma när husläkaren har skickat in prov till mitt labb för att ”de sett något”, men det får inte dilemmat att försvinna.

Så, vad är det jag vill ha sagt med detta?

Jo. Vi behöver verktyg för att hantera de etiska dilemman som faktiskt finns på våra laboratorier, i en eller annan form. Dilemman som vi kanske inte kan identifiera för att de är en del av vardagen, men som ändå ger oss en obehagskänsla i magen. Dilemman i form av konflikter, avvikelser, svåra situationer kan uppstå när som helst, men risken är nog större under stress och hög belastning. Verktyg för detta kan vara att lära sig att reflektera tillsammans i grupp. Man får in andras åsikter och perspektiv och man gör det strukturerat och får fram andra handlingsalternativ än de man hade kommit fram till utan reflektion. Utan att reflektera över vårt yrkesutövande riskerar vi att bygga upp den etiska eller moraliska stressen till sådana nivåer att vi inte mår bra. Och kan därmed göra ett jobb som inte är på bästa nivå. Vad händer med patientsäkerheten då?