Vart är vi på väg? Den välkända frågan ställs på fredagar i tv-programmet ”På spåret”. Men jag hör frågan i många fler sammanhang och allt mer ofta. Vart är vi på väg: med hälso- och sjukvården? I Stockholm? I Sverige?
Vi hör vittnesmål om hur de som söker vård far illa, personal vittnar om hur de inte kan arbeta i enlighet med sitt yrkes etiska kod, utan tvingas till tveksamma etiska och medicinska prioriteringar som inte bara påverkar den vårdsökande utan också arbetsmiljön. INGEN mår bra!
I Stockholm svarar styrande politiker när de får frågor om kaoset på sjukhusen, att de satsar på primärvården, det är där det mesta av vården ska ske. Bara de som absolut inte klarar sig utan akutsjukhusets resurser ska vara där och då så kort tid som möjligt.
Emma Jonsson
Det byggs mycket nytt i Stockholm och politikerna slår sig ofta för bröstet med hur mycket de satsar. Det är bra att det byggs mer ändamålsenliga lokaler än de gamla slitna och urvuxna som används. Men det räcker inte med lokaler. Lokalerna behöver personal också.
Vi kan ha hur många förlossningsrum som helst, men finns inte barnmorskor nog att bistå de födande spelar det ingen roll.
Den nya operationssalen inne på förlossningsavdelningen kan inte användas om det inte finns tillräckligt med personal på anestesi och operation för att kunna lämna sin avdelning och bemanna operationssalen på förlossningen.
För födande gäller omvänt mot andra vårdsökande. De flesta politiker och beslutsfattare vill inte alls att förlossningar sker någon annanstans än på akutsjukhus (förutom där förlossningskliniker läggs ned och födande med berått mod skickas längs långa, smala och mörka vägar, mil efter mil med värkar, för att komma till det akutsjukhus som politikerna valt att låta vara kvar). Att öppna upp för birth centers, hemförlossningar eller barnmorskeledda lågriskenheter finns inte alls med i förändringarna framåt. Här gäller fullt pådrag för alla; friska som sjuka. Alla födande är potentiella medicinska kriser som kan komma att kräva akutsjukhusets totala arsenal av livräddande åtgärder.
Missförstå mig inte nu, den där arsenalen av livräddande åtgärder är fantastisk när den behövs, ett av mina barn lever tack vare den. Men kanske har vi ändå här en kostnadsdrivande organisering av förlossningsvården? Samtidigt ska familjen stanna så kort tid som möjligt när barnet väl är fött. Då är det plötsligt farligt att vara på sjukhus och mycket bättre att vara hemma. Fler kontroller efter förlossningen läggs ut till barnmorskemottagningarna. Det kan vara bra. OM det finns barnmorskor. Amningsmottagningar flyttas ut till BVC. Det är bra. OM det finns barnmorskor.
Häromdagen berättade en barnmorska att hon fått skäll av sin chef när hon började informera om bäckenbotten och bäckenbottenträning i samband med cellprovtagning. “Det är bara cellprovtagning som ingår i uppdraget”. Screeningverksamheten är ju fantastisk och unik. Men tänk om barnmorskan kunde få arbeta utifrån sitt hela kunskapsområde och göra ännu fler insatser för folkhälsan. Genom cellprovtagningen möter barnmorskan kvinnor i alla olika skeden av det vuxna livet. Tänk vilken möjlighet att ta vara på, till exempel för klimakterierådgivning och kanske förskrivning av läkemedel (kommer vi att få det framöver, tro?), rådgivning vid sexuell ohälsa av olika slag, preventivmedelsrådgivning, rådgivning vid bäckenbottenbesvär och urininkontinens och så vidare.
Listan kan göras lång. Men nu läser jag att undersköterskor börjar ta cellprov i vissa verksamheter…
Det är dags att politiker och beslutsfattare på olika nivåer bekänner färg. Vart är vi på väg? Vilken vård kan medborgarna förvänta sig? Vi hör förslag på försäkringslösningar, taskshifting, nya lokaler som behöver byggas om direkt för att de är anpassade efter en bemanning som inte finns. Vi hör om enkätsvar bland nyblivna föräldrar där de skattar vården högt “vi är såå nöjda, det fanns äntligen plats när vi verkligen inte kunde vara hemma längre”. Jag brukar skoja med de jag vårdar om det här; “det är lite så vi jobbar, genom att sänka förväntningarna så blir betygen bra. Är oron att behöva åka till Finland så blir en jätteglad om det bara blir söder om stan! Det är likadant med den inplastade ostmackan jag kommer med, den kommer att vara det godaste du har ätit nu när du fastat så länge”.
Ibland får vi som arbetar inom hälso- och sjukvården höra att vi är hjältar. Men vi är inga hjältar. Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, fritidsodlare och matnördar, bastubadare och akvarellmålare. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.
Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö. Och vi behöver veta vart vi är på väg.
#intedinhjälte
#enbarnmorskaunderlivet