Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Bara barnmorska för 100 000

by 2 Comments

Månadslön på drygt 100 000. Vad sägs om det? Och nej, du behöver inte skola om dig till börsanalytiker eller bankdirektör. Du kan fortsätta med att ”bara” vara barnmorska. Fast det är väl i och för sig inte längre utbildning för att dribbla med pengar än det är att dribbla med människoliv, eller?


Men vi vet ju alla att det där med att vårda, badda pannor och ge lite sprutor inte kräver något mer än en riktigt engagerad person som verkligen brinner för att ”ta hand om människor”. Att få kapitalet att växa däremot, det kräver verkligen riktiga skills.


Och därför så har vi som arbetar i vården i en kvinnodominerad profession också en lön därefter. Vi som jobbar även på jul- nyår- och midsommarafton och när alla andra sover. Priset man får betala för ”kallet”


…verkar många åtminstone tro…

För sen så kom det ett sms. Ett sms som lovade mig en lön på en bra bit över 100 000 i månaden. Och jag behöver inte ens börja på Handelshögskolan eller skaffa mig ett nördigt intresse för balansräkning, blankning och baisse.


Jag kan fortsätta att vara ”bara barnmorska”. Dra ut några ungar, peta in en spiral och sätta några stygn i ett sargat underliv.


För nu är det tydligen helt plötsligt värt drygt 100 000 i månaden att vara ”bara barnmorska”. Trots att jag fått stånga mig blodig utan att ens få någon extra hundralapp utöver ”kvoten” i lönekuvertet under hela min yrkeskarriär. Trots att jag har fått sälja mina semesterveckor för att rädda verksamheten (fast jag är ”bara barnmorska”, vara gravid och föda barn har man ju gjort i alla tider, hur svårt kan det vara liksom?).

Det är brist på ”bara barnmorskor” i landets samtliga regioner. Mer än hälften av alla barnmorskor arbetar deltid, främst för att orka med slitet som yrket medför i den alltför underfinansierade kvinnovården. Och med en löneutveckling som stagnerar i 35 årsåldern och ligger 30% under civilingenjörers livslönenivå och dessutom ett schema med tider dygnet runt, året om, så är det kanske inte så konstigt att en ganska rejäl andel barnmorskor lämnat yrket helt och hållet.


Det brukar heta att ”det finns inga pengar i potten” eller ”i år har vi inte så mycket att fördela”. Eller varför inte den gamla hederliga ”men ni är ju så många så då måste du ju förstå att ni inte kan få så höga löner”.


Men nu verkar det ha singlat ner pengar från skyn eller plockats fram sedlar ur gömmorna. Eller så har pojken med guldbyxorna uppenbarat sig inför de styrande i regionerna. För jag som är ”bara barnmorska” kan alltså få drygt 100 000 i månadslön. Bara för att arbeta som ”bara barnmorska”.
Och drygt 100 000 är alltså lönen som betalas ut till den barnmorska som arbetar för bemanning. Hur mycket utöver de drygt 100 000 kronorna i månaden som regionerna får betala per inhyrd barnmorska till bemanningsbolaget framkommer såklart inte i sms:et.


Jodå, visst finns det pengar i regionerna. Men uppenbarligen inte till de som är anställda och som vill ha skäliga lönepåslag och morötter för att stanna kvar i verksamheten. De som skapar kontinuitet, leder förbättringsarbeten och handleder nya studenter. Men till inhyrd personal via bemanning så finns det tydligen en hel skattkista. Till de som är ”bara barnmorskor” och som sagt upp sig pga orimliga villkor i regionerna. Bara till dem.


Åsa Mörner, barnmorska
…som inte alls är ilsken på barnmorskor som arbetar för bemanning. Utan på den helt snedvridna prioritering som våra styrande gör när de leker med våra skattepengar. Jag har verkligen full förståelse för de som väljer att arbeta för bemanningsbolag. Utan er skulle inte vården fungera. Tyvärr.

Alla hinner inte åka till Blåkulla

by

Ur det medeltida mörkret yrde den kloka jordegumman, eller häxan som många på bygden viskade i förskräckelse, in till den sjuka gamle mannen som låg nedbäddad i smutsiga filtar på den hårda sängen. Den kloka gamla gumman kom nyss från en svår förlossning, där barnet var alltför stort för att smidigt kunna passera kvinnans sköte. Men det gick vägen. Men hon behövde allt planera in ett återbesök till morgondagen för att se hur den medtagna kvinnan och den nya lilla människan mådde.


Från den lilla näverkorgen plockade hennes krokiga men flinka fingrar bland örter, salvor och lindor för att till slut hitta den lilla behållaren med små, torkade, grönaktiga bär. Den kloka lilla gumman mal varsamt ner de okända bären, rör ut dem i en grumlig, starkt illaluktande vätska och för den nyblandade häxblandningen till sjuklingens mun. ”Febern måste ner”, tänker gumman.


Timmen är sen, men den gamla gumman behöver hålla sina tunga ögonlock öppna en stund till. Ett besök i grannhuset där husmor blivit galen av sorg efter att barnet hennes trillat i ån och förolyckats, står på tur. Ett tungt besök.

Morgonen gryr och dimman ligger fortfarande tät över nejden, daggen hänger i tunga droppar över den frodiga växtligheten och en frisk bris biter i gummans kinder. Väl inne i stugan möts hon av en pigg unge som ammas från redan mjölkstinna bröst. Gumman känner en glädje inombords, men är samtidigt stressad. Hur ska hon hinna runt till sina besök innan årets stora högtid infaller? Katten måste borstas, brygden måste puttra ordentligt och kvasten måste vara hel.


Den kloka gumman yr vidare, mån om sina sjuka och behövande, men är i stort behov av att själv få komma bort och byta blod, barnafödande, baciller och sår mot egna tankar och sinnesro.

Många århundraden senare blandar barnmorskan i ordning den smärtlindrande och lugnande medicinen till den svårt cancersjuka damen i rum nr 5. Hon är nära nu, nära att gå över till den andra sidan, och barnmorskan är mån om att den sista stunden i livet ska bli lugn och fridfull. De anhöriga vill samtala en stund, oroliga över sin kära, mamma, syster och farmor, men väl införstådda i att det inte är långt kvar nu.


Med Foppatofflorna glappandes på fötterna yr hon runt bland de inlagda. Hon försöker lugna den gravida kvinnan med prematura sammandragningar som fingrar nervöst på skjortknapparna medan hjärtljuden från hennes ofödda barn tickar på i ett rytmiskt mönster på CTG-apparaten, förklarar för den oroliga unga kvinnan som sitter i allrummet och väntar på ett ledigt rum, att hennes undulat har fått flytta hem till kvinnans mamma medan hon är inlagd på gynekologavdelning X, undersöker operationssåret på sal 14 och funderar på ny omläggningsmetod till den ensamma hemlösa kvinnan med blodsmittan.

”Det är min tur att vara ledig i Påsk”, tänker barnmorskan. ”Men om många är sjuka i personalstyrkan så blir jag beordrad att arbeta”.


Arbetspasset går mot sitt slut, efter någon timmes övertid, och barnmorskan trampar hemåt på sin cykel och möts av en spinnande svart katt, ivrig att få parkera i mattes knä, redo för en mysig stund i fåtöljen. Den utarbetade barnmorskan somnar till tv:ns brus inom loppet av 20 minuter, men väcks av ett telefonsamtal från arbetsplatsen; Underbemannat och kris. Som vanligt.

En missnöjd katt lyfts bort ur knät och barnmorskan ger sig ut i den kyliga vårkvällen som doftar gott av spirande grönska och duggregn, och trampar åter mot stadens sjukhus.

Balansen mellan att måna om de sjuka och vårdsökande och hem, fritid och ledighet är svårstyrd. Det är ingen skillnad idag från för hundratals år sedan, eller hur? Vården stannar inte under dygnets mörka timmar, den tar inte ledigt vid högtider. Arbete under storhelger kan kännas tungt, men är en nödvändighet. Samhället behöver tillvarata de människor som arbetar när vi andra är lediga. För även om vi drivs av en vilja att vårda, stötta och lindra, så måste moroten för att arbeta dag, kväll och natt vara tillräcklig. Och även om man ju vet att det yrke man utbildat sig till kan medföra att man behöver arbete dag, kväll och natt så kan det kännas extra tungt att arbeta när alla andra är lediga.

Alla kan inte åka till Blåkulla ikväll, men alla behöver en bra balans mellan arbete och fritid.

Åsa Mörner, ledig och startredo.

Etisk stress på hyllan

by

Under lång tid så har barnmorskor larmat om att det krävs förändring för att kunna bedriva en vård som inte riskerar att skada patient och anställd. Och under lika lång tid så har barnmorskor kämpat med att hålla uppe en underfinansierad och felorganiserad kvinnovård, till priset av sin egen hälsa. I Expressens ledare ber skribenten om att barnmorskor ska ”vara snälla och stanna kvar i vården”, eftersom det är uppenbart att vården har ett stort behov av den unika kompetens som barnmorskor har. En kompetens som förväntas behövas ännu mer i samband med den väntade flyktingvågen från det krigsdrabbade Ukraina.

Men vi har ju faktiskt presenterat åtskilliga förslag under lång tid om vilka åtgärder som krävs för att vi ska få en trygg kvinnovård genom hela vårdkedjan. Det är en lång lista av åtgärder, men centralt är att tillgodose barnmorskor med attraktiva villkor och värdera professionen rätt. I den rapport som Jämställdhetsmyndigheten presenterade nyligen och som handlar om vad som krävs för att uppnå ekonomisk jämställdhet, värderades barnmorskor likvärdigt som civilingenjörer. Men en barnmorska har 30% lägre livslön. Den här skeva, patriarkala värderingen har bidragit till att det nu är brist på barnmorskor i landets samtliga 21 regioner.

Många barnmorskor upplever hög stress, både psykiskt och fysiskt. Långvarig stress orsakar sjukdom och ohälsa. Men det är inte i första taget som man lämnar sitt arbete. Barnmorskor studerar i 4,5 år på universitet och en Sveriges enda magisterexamen i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa. Varför skulle någon välja att utbilda sig så lång tid inom just det ämnet om man egentligen inte ville arbeta med sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa?. Men det går bara att hålla i till en viss gräns när arbetsvillkoren blir alltför ohälsosamma. Och det första som händer är att gå ner i arbetstid, något som mer än 50% av landets barnmorskor redan gjort. Det andra är att lämna verksamheterna, sjukvården och kanske till och med yrket. En enorm förlust, både ur samhällsekonomiskt och patientsäkerhetsmässigt perspektiv. Och oftast en djup sorg för den barnmorska som inser att det inte går att stå för den vården som bedrivs längre eller klara av att arbeta utifrån de usla förutsättningar som ges av arbetsgivare.

Etisk stress går inte att ”lägga på hyllan” som skribenten uppmanar till. Etisk stress handlar om att uppleva stress som grundar sig i ens samvete och moral. Barnmorskor har en etisk kod och ett yrkesansvar. Men barnmorskor är inte anställda robotar eller maskiner som bara tuffar på så länge de får lön. Barnmorskor är människor med ett liv vid sidan av sitt arbete med familj, vänner och intressen. Och även gentemot sitt privatliv kan en etisk stress uppstå. Om arbetet tär på dina relationer, gör dig orkeslös, ofokuserad och nedstämd så funkar inte livet. Men tänk så smidigt det hade varit om man bara kunde bestämma sig för att sparka av sig den etiska stressen i hallen eller i omklädesrummet på jobbet, ungefär som man sparkar av sig ett par skor.

Jag instämmer helt med skribenten om att barnmorskor är avgörande för att vi ska kunna upprätthålla en god vård. Men ansvaret för att upprätthålla vården ligger inte på den enskilda barnmorskan. Det ligger på våra arbetsgivare. Det är dags att arbetsgivare och beslutsfattare inser det också:

”Ge oss rätt villkor och förutsättningar nu, snälla arbetsgivare”.

Åsa Mörner, leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Let´s make förlossningsvården great again

by

Att arbetssituationen för barnmorskor är ohållbar är inget nytt för oss som arbetat eller arbetar på golvet. Jag har under mina tolv år som barnmorska varit med om tre uppror och börjat förlora tilltron till kraften att demonstrera. Jag har sett seniora kollegor säga upp sig i sjok och har förlorat förebilder på arbetsplatser jag varit på. Jag själv har övergett golvet till förmån för min fysiska och min psykiska hälsa.


Jag läser om spädbarnspsykologi och slås av flera tankar. Framförallt påminns jag om hur otroligt viktiga vi barnmorskor är för att stötta den gravida och medföräldrar i sin resa till att bli förälder. Och fylls av skräck vid tanken på hur mycket våra arbetsvillkor kan förstöra föräldrars anknytning. Hur ”löpande-band”-vården gör att vi missar tecken på psykisk ohälsa, förlossningsrädsla, stress, minoritetsstress, ätstörningar, våldsutsatthet. Vi missar riskfaktorer som kan leda till förlossningskomplikationer och risker för barnet, en traumatisk
förlossningsupplevelse, postpartumdepression och amningskomplikationer. Vi missar kanske ångest och nedstämdhet som bland vissa dämpas genom alkohol, droger, självskadebeteende och suicid/försök.


För om vi är ärliga mot oss själva, prioriterar vi ibland bort att se individen framför oss för att vi inte har tid att arbete individ- och familjecentrerat? Låter vi bli att t.ex. boka tolk inför besök på barnmorskemottagningen och under förlossningen för att vi inte har tid, eller fått höra att det är en för stor kostnad? Har vi tid att ställa öppna frågor och arbeta med motiverande samtal?


Mitt syfte är inte på något sätt att du som kollega ska känna dig mer otillräcklig än vi har en tendens att göra redan. Min tanke kommer bara ur en lätt uppgivenhet kring att vi är de som går hem och mår piss. Trots att vi själva inte bär någon direkt skuld i allt det vi inte hunnit med. Spelar det någon roll vad vi säger eller kräver från ledningen och politiker? Vad skulle
egentligen fungera för att graviditets- och förlossningsvården ska prioriteras högre? Ska vi behöva påminna politiker om att landets BNP och framtid är beroende av att vi vill föda barn, små nya skattebetalare och framtida arbetskraft?


Var ska vi hamna om det inte vänder nu? Ska vi hålla insamlingsgalor till förmån för graviditets- och förlossningsvården? Ska vi låta graviditet och förlossning blir något man sköter för sig själv, hemma? Ska vi tillverka robotbarnmorskor som kan ta hand om patienterna? För om några år kommer landets barnmorskeutbildningar bli överflödiga om vi inte kan locka med en attraktiv arbetsmarknad, schyssta arbetsvillkor och nöjda seniora kollegor som stannar och kan dela med sig av sina kunskaper kring det som sitter i händerna och inte går att googla fram.


Jag vill ha en massa nya kollegor som kan få en trygg start i sin yrkesroll, och ha kvar de med så enormt mycket erfarenhet. Det är det som gör förlossningsvården great again.

Therese Sandin, Barnmorska i projektet Regnbågsfamiljer i väntan på RFSL

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

by

2021 är över. Ett tufft och turbulent år, som bjudit på fortsatt pandemi med mutationer, ansträngd sjukvård, barnmorskeuppror och en fortsatt snedvärdering av kvinnodominerade vårdprofessioner.

Men någonstans har vi kunnat skymta en strimma av hopp. De medicinska framstegen har bjudit på massvaccineringar (om än fortsatt ojämlikt fördelade i världen), stort fokus på sjukvårdsfrågor, löften om en förändrad kvinnovård och, för första gången i Sveriges historia- en kvinnlig statsminister.

Ett år av både hopp och förtvivlan. Ett år då många barnmorskekollegor runt om i landet gav upp och lämnade in sin avskedsansökan. Inte bara i Stockholms förlossningsvård. Vi ser det runt om i hela landet, i hela vårdkedjan.  Ny forskning av barnmorskan Malin Hansson visar att de kvantitativa kraven på barnmorskor ligger signifikant högre än genomsnittet. Arbetstempot är högre och barnmorskor måste jobba i ett högt tempo under hela arbetspasset. Den känslomässiga pressen som en barnmorska ställs inför är hög, högre än för de flesta andra yrkesgrupperna i Sverige. Det är således ett faktum att barnmorskors arbetssituation är mer pressad jämfört med arbetande referenspopulation.

I Vårdförbundets senaste enkätundersökning till barnmorskor uppgav en stor andel av de svarande att de arbetar deltid för att orka. Och hela 21 % arbetar inte längre som barnmorskor, främst pga de otillräckliga villkor som arbetsgivare envisas om att hålla fast vid.

Vi ser också en successiv nedmontering av förlossningsvården. Vårt lands befolkning har ökat stadigt och fler barn föds, samtidigt som de medicinska kraven på vården blir allt högre. Men trots det så har över hälften av alla förlossningsenheter lagts ner sedan 1970-­talet, samtidigt som landets befolkning ökat med nästan 30 procent.

Jag får inte ihop det.

Det är sannerligen dags att, inte bara våra beslutfattare, utan även vi i befolkningen i stort, tar en rejäl funderare över vad vi anser att vården borde kunna erbjuda. I nuläget stöttas den upp av både kryckor, käppar, rep och rollatorer. Och det är de som arbetar i vården som är kryckorna, käpparna, repen och rollatorerna. Vi håller vården under armarna medan vi betalar priset med vår egen hälsa. Tillslammans med de gravida, födande och nyblivna föräldrarna. Och det är ett högt pris att betala. Inspektionen för vård och omsorg; IVO, konstaterar efter sin genomgång av anmälningar gällande förlossningsvården att ”en återkommande orsak som bidrar till att det går fel under förlossningen är att det är hög arbetsbelastning på avdelningen. Det kan handla om att det exempelvis är fullt på avdelningen eller att det är många akuta och svåra ärenden som handläggs samtidigt. Bemanningen är helt enkelt inte anpassad utifrån den belastning av patienter som verksamheten har.”

Borde inte det generera en akut kriskommission?

Ja du, 2022. Du har mycket att jobba med.

Men det finns som sagt också ett ljus. Det kan kännas som det är långt borta och ibland är det svårt att se ljuset pga allt mörker som lägger sig som en tung, blöt filt över oss. Men hoppet och ljuset finns hos oss. Hos oss som inte ger upp, som kämpar gemensamt för att förändra och förbättra. Som rabblar som papegojor för att få politiker att förstå, som nöter ut jobbskorna mil efter mil genom sjukhuskorridorer och mottagningsrum för att ge den bästa möjliga vården trots bristande resurser, som stångar oss blodiga gång på gång. Och det är inte för oss själva vi gör det. Det är för att vi vill att alla ska få det bra. Du, jag, din dotter, hans son, grannens barnbarn och kompisens mormor.

Vi har en styrka när vi är många som driver frågor gemensamt. Och den styrkan lyser starkare än någonsin nu när vi kastar oss in det än så länge okända 2022. För vi gör det tillsammans. Sida vid sida.

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Var finns alla män?

by

Jag får knottror på armarna och blir lite lätt tårögd. Att se alla dessa drivna, engagerade och upprörda människor samlas för att manifestera sitt stöd för oss barnmorskor och visa sitt missnöje för den situation som vi befunnit oss i så länge nu gör mig varm i själen. Det är ju precis det som vi har stångat oss blodiga för i så många år. Rätten att bli värderade för vår utbildning och kompetens. Rätten att få ge en annan vård än den vi ser på så många ställen idag.

Men någonstans i denna varma känsla av gemenskap och solidaritet så växer sig också en klump i min mage och en oro i min själ.

Var finns alla män? Jag vet att det finns män som är engagerade, jag följer flera av dem i mina egna sociala medier och känner många av dem personligen (en del av dem är barnmorskor). Men när jag ser alla som samlats för att protestera mot de villkor som barnmorskor tvingas arbeta under, vilket leder till att vården som barnmorskorna ska ge blir undermålig, så ser jag, om jag anstränger mig riktigt mycket, några enstaka män här och där. Och de som hörs i inlägg som florerar i tidningar, på Facebook och Instagram, i Tv-intervjuer och i debatter; kvinnors röster, åsikter och protester.

Varför hörs inte fler män i debatten? Har inte ni en mamma, syster, vän eller kanske partner som drabbats eller kan drabbas av den ojämlika, och faktiskt ovärdiga vården? Är det här en ”kvinnofråga”?

Kanske fram tills er partner arbetar som barnmorska och kraschlandar in i väggen pga den belastning hen har på sitt arbete. Eller tills din partner drabbas av skador i samband med en förlossning pga att stressen på förlossningsavdelningen var för hög. Eller, hemska tanke, tills DITT barn skadas för att arbetsmiljön är under all kritik på kvinnokliniken på stans sjukhus.

För det händer faktiskt, idag, i Sverige. Enligt IVO´s granskningar kan flera skador och dödsfall av barn relateras till bristande bemanning och platsbrist.

Det är något som är riktigt sjukt i svensk kvinnosjukvård.

Vi som kämpar för att förändra är starka individer som verkligen vill förändra. Men vi behöver också stöd från våra partners, våra brorsor, våra pappor och manliga vänner. Det här är inget som bara drabbar barnmorskor och kvinnor. Det drabbar dig också.

Jag vill förändra kvinnosjukvården på djupet. Jag vill förändra värderingen av kvinnodominerade professioner. Och jag vet att många män också vill det. Så varför hörs ni inte mer i debatten?

Ju fler vi är som hörs, desto större chans har vi att förändra. Styrkan i att vara många innefattar också det manliga könet.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Många kockar leder till ojämlik soppa

by

Ingen kan ha undgått krisen i förlossningsvården. Men det handlar om en bredare kris än just förlossningsavdelningarna i Region Stockholm.

För under lång tid så har hela vårdkedjan i kvinnosjukvården varit underfinansierad och planerad på ett otidsenligt sätt, något som missgynnat både barnmorskeprofessionen och självaste huvudrollen i dramat, nämligen den gravida, födande och nyblivna föräldern.

Barnmorskor vill kunna arbeta med individen i fokus och ge en personcentrerad vård. Det ska genomsyra hela kvinnosjukvården; från graviditet och förlossning till den viktiga eftervården. Vi vill kunna skräddarsy vården så att den gagnar individen och på så sätt uppnå en förbättrad folkhälsa, men viktigast av allt: utgå från vad som är mest väsentligt för den människa vi har framför oss i nuet. Det handlar om att bistå en födande i taget, men också om att utforma graviditetsvården och eftervården på det sätt som är medicinskt, fysiskt och psykiskt det mest lämpade. Alla vi möter är unika individer med olika behov. Det är så vi vill arbeta. Men det kräver en stor förändring i hela vårdkedjan. Men det är helt möjligt. Och dessutom kostnadseffektivt.

Region Stockholm har kommit med olika besked om hur de anser att den kaosartade situationen ska lösas när det gäller förlossningsvården i deras region. Om de lyckas eller ej kommer tiden att utvisa. Men hur ska vi få bukt med de brister som finns på barnmorskemottagningarna och i eftervården? Och en minst lika väsentlig fråga: Hur ska vi någonsin få en jämlik vård om det fortsätter att vara upp till varje enskild region att bedöma vad de tycker är en schysst och rimlig satsning för att få en trygg och säker kvinnosjukvård?

Många kockar leder till en sämre soppa. Men 21 regioners olika lösningar då? Någon vill addera extra salt, en annan tycker att vi ska dra ner på det. Vegetarisk, ekologiskt, slät eller mustig?

Ska tycke och smak styra vilken vård vi ger? Ska politisk färg besluta vad som är vetenskapligt eller baserat på beprövad erfarenhet och därmed något som ska implementeras i vården?

Upprepade gånger har Vårdförbundet och barnmorskor från mängder av olika verksamheter och enheter, från norr till söder lyft att det krävs en nationell samsyn med rejäla, riktade nationella satsningar för att vården ska bli jämlik och faktiskt baserad på vad som är bäst för den vårdsökande.

Och hur många gånger har vi hört från våra beslutsfattande politiker att ”det är regionerna som beslutar” eller ”det har gjorts många nationella satsningar”?

Men så länge det är upp till 21 olika beslutsfattande regioner om vad pengarna ska läggas på så lär det bli svårt att uppnå en jämlik vård och hälsa. Och så länge fokus bara stannar på EN verksamhet i en hel vårdkedja så kommer vi heller inte att få den vård som vi barnmorskor faktiskt både vill och har kompetens för att ge.

Graviditet, barnafödande, bristningar, amning och föräldraskap har aldrig stått särskilt högt i kurs. Inte heller barnmorskeprofessionen har värderats rätt och hela 18 % av landets legitimerade barnmorskor under 65 år arbetar inte längre som barnmorskor. Säkerligen kan en stor del kopplas till otillräckligt attraktiva villkor.  En genusfråga som ligger som ett tungt lock över vårt lands potential för att uppnå jämlikhet.

Om våra beslutsfattare verkligen har ett genuint intresse och en vilja att stå för en jämlik vård och ett Sverige som satsar på högutbildade, kvinnodominerade professioner så börjar vägen dit genom att lyssna och agera. Lyssna på vad vi har att säga och använd er makt till att verkligen genomföra en värderingsförändring värd sitt namn. Nu är det verkligen dags att ni tar detta på allvar. Helst skulle ni börjat redan i förrgår.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Endast det bästa borde vara nog

by

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Kvinnors berättelser river hål i min själ

by

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika ”fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler ”bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som ”bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska