Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Kvinnors berättelser river hål i min själ

by

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

2020 är vårt år!

by

Det har varit ett händelserikt år för barnmorskor. Årets inleddes med en tragisk splittring av oss barnmorskor, då Barnmorskeförbundet blev en del av SRAT och därmed tappade vi vårt gamla professionsförbund och fick istället ett konkurrerande, mindre fackförbund.

En stor sorg och besvikelse för många.

Vi har också förhandlat fram ett nytt löneavtal. Tanken med avtalet var att få till en lönespridning värd sitt namn, där barnmorskor med särskild yrkesskicklighet, ni vet den där som är klippan bland kollegorna, hon som alltid har svar på fosterläge, hur jag borde sy en bristning eller om det verkligen är lämpligt med ett visst preparat till patienten jag har framför mig; just dessa personer skulle premieras. Det är ett bra avtal. Men landets arbetsgivare tycks inte förstå intentionen. Eller åtminstone inte bry sig.

Många känner en stor frustration mot arbetsgivaren efter årets lönerevision.

Runt om i världen så har det stormat runt kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp. I USA går en våg av inskränkningar i aborträtten och i delstaten Ohio har tom ett lagförslag kommit om att extrauterina graviditeter inte ska få behandlas som just extrauterina graviditeter, utan ska planteras in i kvinnans livmoder. En totalt idiotisk idé som inte ens är möjlig. I Polen vill politiken förbjuda sexualundervisning och i Italien ställdes sju läkare inför rätta, efter att en kvinna avlidit pga att läkarna hävdat samvetsfrihet och vägrat genomföra en potentiellt livräddande abort. 26-åriga Catania avled av sepsis. I El Salvador döms kvinnor till livstidslånga fängelsestraff om de genomgår en abort och även den som utför den döms hårt. För Evelyn Hernadez som blev gravid efter en gruppvåldtäkt så räckte det med att få ett missfall. Sedan dömdes hon till 30 år i fängelse för mord (hon friades hösten 2019, men riskerar åtal på nytt).

Det tycks vara ett oändligt krig om vem som ska besluta om vad som är bäst för kvinnor. Alla utom kvinnan själv ska tydligen bestämma.

Men det finns också många ljusglimtar. På Nordirland beslutades om att abort och samkönade äktenskap äntligen ska bli lagligt. Även Australien har lämnat Medeltiden och nu fått en abortlag i hela landet som ger kvinnor möjlighet att göra sina egna val och i Sydkorea rivs en gammal lag om abortförbud upp under året, som legaliserar abort. Här hemma så har en ny studie om induktioner kommit, som kan ge förlossningsvården större möjligheter att rädda ofödda barn från att dö intrauterint. Nya riktlinjer för kvinnor i klimakteriet har också kommit, där tanken är att man ska minska besvären hos kvinnor i klimakteriet. Och äntligen ska även pojkar erbjudas vaccin mor HPV!

Vårdförbundet tecknade i början av året ett avtal om en sammanhållen vårdkedja hos barnmorskan; ”Min barnmorska”, där kvinnor fått möjligheten att gå hos samma barnmorska under hela graviditeten för att sedan också förlösas av samma barnmorska. Många kvinnor har positiva upplevelser av att möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård och då behövs ett bra avtal för de som ska arbeta med den typen av vård. En utveckling i rätt riktning!

Tur att Vårdförbundet kunde fixa det!

Under 2019 så upplever jag att vi barnmorskor i Vårdförbundet har blivit mer sammansvetsade. Vi är stolta, skickliga barnmorskor som är förenade genom våra yrken och vår kunskap kring kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Men vi är också förenade genom vår fack och professionsförbund. Tillsammans har vi en styrka och en vilja att påverka och förändra, något som inte bara leder till förbättrade villkor för barnmorskeprofessionen. Det leder också till en trygg och säker vård för kvinnor.

Vi har mycket att jobba med under 2020, både runt om i världen men också här i Sverige. Vi måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättigheter i världen, men också här hemma i vårt avlånga land. Kvinnor ska ha rätt att göra egna informerade val om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Och kvinnan ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida då hon gör dessa val. Vi barnmorskor jobbar för det. Tillsammans.

Nu blickar vi framåt mot vårt år 2020- Sjuksköterskans och barnmorskans år!

The sky is the limit!

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet
#enbarnmorskaunderlivet
#barnmorskoriVårdförbundet

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

by

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

by

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det borde ju vara en självklarhet

by

Kvinnokliniken i Karlskrona bedriver sedvanlig kvinnosjukvård. I sedvanlig kvinnosjukvård ingår rådgivning och vård kopplat till abort. Som barnmorska vet man om det. Det är en självklarhet. Om man inte vet det så kan man omöjligen ha utbildat sig till barnmorska eftersom det ingår i själva utbildningen till att bli legitimerad barnmorska. Men om man söker en anställning på Kvinnokliniken så måste man intyga i anställningsvillkoren att man ”kan tänka sig” att arbeta med abortrelaterad vård. På en kvinnoklinik. Där aborter, såklart, är en del av den sedvanliga kvinnosjukvården. Det är något som har blivit väldigt galet i svensk kvinnosjukvård. Väldigt galet.

Inget ont mot Kvinnokliniken i Karlskrona. De har goda intentioner och vill bara försäkra sig om att de inte anställer någon som planerar att förbise det faktum att vi som arbetar inom vården, arbetar med just vård, för att vi vill finnas där för människor som behöver stöd, lindring, bot och omsorg. Kvinnokliniken i Karlskrona vill undvika att anställa människor som sätter sin egen vilja och känsla före den vårdsökande. Som vill kunna vägra ge viss typ av vård, bara för att det inte passar deras egen, privata agenda. Fullt förståeligt av Kvinnoklinikens ledning.

Är detta ett fenomen som vi kommer att stöta på i fler verksamheter i vårt land? Kommer det att vara en del av anställningsvillkoren att man som barnmorska deltar i abortvård, att man som kirurg opererar transsexuella, att man som sjuksköterska tycker det är ok att ge den svårt skadade en blodtransfusion? Måste man som anställd i vården skriva under ett intyg för att lova att bemöta samkönade par med respekt, att det är en självklarhet att servera kött till patienter fast man är vegan eller att även judar och muslimer ska få samma vård som kristna?

Det borde ju vara en självklarhet.

Till dig som funderar över att utbilda dig till något yrke i vården: Rannsaka dig själv och ditt samvete- klarar jag av att lägga mina egna åsikter och min egen vilja åt sidan och sätta patienten i främsta rummet? Om du känner dig minsta tveksam så är mitt råd att du väljer att annat yrke än något inom vården.

Vi barnmorskor jobbar med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa genom hela livet. Vi stöttar henne i hennes egna val; vilket preventivmedel hon vill ha eller vilken smärtlindring hon önskar när hon föder barn. Om hon blivit oönskat gravid och vill avsluta graviditeten ger vi information om och erbjuder stöd och rätt vård för att hon ska kunna få en trygg och säker abort. Vi barnmorskor finns där som ett stöd genom hela kvinnans liv och hjälper henne att känna sig säker i sina egna, välinformerade val. Det är en självklarhet. Annars är man inte barnmorska.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

( I inslaget på webben angående Kvinnoklinikens åtgärd så är formuleringen något missvisande. Jag riktar inte kritik mot själva kliniken, utan mot det faktum att det ens ska behövas någon åtgärd för detta. Man kan också fundera över om man som anställd skulle kunna neka att medverka vid annan typ av vård om det faktiskt inte finns med i anställningsvillkoren)

#dethetervårdvägran

 

Tänk om barnmorskor inte fanns!

by

I dag på internationella barnmorskedagen vill jag hedra alla mina barnmorskekollegor i Sverige och i världen. Jag antar att ni precis som jag tycker att ni har valt ett fint, roligt och intressant yrke. Ett yrke där ni i stort sett varje dag känner att ni gör skillnad för någon eller några andra.

Ett gammalt yrke, ett av de äldsta. Man insåg alltså tidigt hur viktig barnmorskan var. Viktig för överlevnad, stöd och folkhälsa.

Tänk om barnmorskor inte fanns eller att alla barnmorskor skulle stanna hemma från arbetet bara för en vecka, eller för en dag. Vad skulle hända då?

Nu menar jag inte att vi ska stanna hemma, vår yrkeskategori kan inte strejka, det är alldeles för samhällsfarligt.

Men jag vill leka med tanken!

Hur många gravida skulle bli riktigt sjuka i en allvarlig havandeskapsförgiftning? Hur många cellförändringar skulle inte upptäckas, vad skulle hända med de som inte får sina preventivmedelsrecept, vad händer med amningsstatistiken? Och förlossningarna hur skulle det bli med dem? Skulle alla barn överleva? Skulle kvinnorna få fler förlossningskomplikationer?

Våra viktiga ungdomar som inte skulle kunna komma till en ungdomsmottagning ,hur skulle de påverkas? Den här listan kan göras mycket lång och ni som är barnmorskor kan säkert lägga till tusentals andra viktiga konsekvenser av att barnmorskor inte fanns.

Några kanske tycker att; “Det var värst vad hon slår sig för bröstet och tycker att hon är viktig”. Till er vill jag säga: JA DET GÖR JAG!! GÖR DET NI MED!

Det pågår nu en viktig avtalsrörelse där Vårdförbundet kräver ett helt rimligt lönepåslag för sina medlemmar. Vårdförbundet tar sitt ansvar, ser vad som håller på att hända och vad som behövs för att rädda Sverige ur den katastrof som är på väg.

Det måste bli fler som vill bli sjuksköterskor, specialistsjuksköterskor och barnmorskor och de som redan är i yrket måste få känna sig värderade och vilja stanna kvar.

Jag har hopp om att beslutsfattare tar sitt ansvar och ser chansen att rädda framtidens sjukvård. Jag känner att det är nu det händer, det måste hända nu! Något annat vore faktiskt samhällsfarligt!!

Helen Ling Leijen

Stolt legitimerad barnmorska

Barnmorska till barnmorska

by

Marie-Charlotte Nilsson

Marie-Charlotte Nilsson, Barnmorska, ledamot i förbundsstyrelsen och med i barnmorskenätverket

Jag har varit barnmorska i mitt hjärta sen jag var barn, legitimerad och verksam i yrket sedan 1990. Vi är starka individer med skiftande intressen, erfarenhet och kompetens, men tillsammans är vi BARNMORSKOR.

Svenska Barnmorskeförbundet utreder om de ska bilda ett eget fackförbund. Jag skriver ”de”, men hallå – jag är ju också medlem! Så för mig blir det ”de”, då jag inte delar den uppfattningen. I 18 år har jag engagerat mig fackligt i Vårdförbundet för jag inte har varit nöjd med framförallt lönen.

Fram tills nu så har vi barnmorskor varit antingen oorganiserade eller fackligt anslutna i Vårdförbundet. Om Svenska barnmorskeförbundet bildar eget fackförbund blir vi en tredje grupp. Jag kan inte se det på något annat sätt än att vi splittras.

Svenska barnmorskeförbundet har presenterat att de kommer ansluta sig till SRAT. De fakta jag kunnat ta del av gör att jag ser brister i den nya tänkta organisationen. Jag tänker då främst på hur enskilda medlemmars frågor ska säkras när de är i behov av hjälp till exempel vid en långtidssjukskrivning, IVO anmälan eller konflikt på arbetsplatsen.

Vårdförbundet är en stor och stark facklig organisation som även arbetar med professionsfrågorna, men inte på samma sätt som SBF. SBF gör ett mycket bra arbete utifrån professionsfrågorna. Det är min absoluta övertygelse att detta gynnar oss barnmorskor bäst inför framtiden, och istället för en splittring vill jag se ett ökat samarbete mellan förbunden. 1+1=3.

Vi får inte glömma att det är arbetsgivaren som är vår ”motpart” när vi till exempel inte blir lönesatta utifrån vår utbildning, vårt ansvar, vår kompetens och erfarenhet. Vi barnmorskor ska vara enade och agera tillsammans!

En annan sak som jag reflekterat över är att frågan om att bilda en yrkesförening i SRAT verkar vara störst i Svenska barnmorskeförbundets lokala del i Stockholm. Jag hoppas verkligen att alla barnmorskor i hela vårt avlånga land, inom alla våra specialiteter, sätter sig in i vad som gäller. Om det blir en realitet med ett fackförbund i Svenska barnmorskeförbundet – får man då ha kvar de avtal och villkor som Vårdförbundet förhandlat fram? Har SRAT några avtal? Vad är det som gäller?

Var och en får själv ta ställning, men det gäller att vara medveten om vad man väljer eller väljer bort. Jag lever med denna fråga varje dag, och min erfarenhet så här långt är, att barnmorskor utan facklig erfarenhet är mer positiva till Svenska barnmorskeförbundets planer jämfört med de barnmorskor som är fackligt engagerade och har kunskap om de fackliga frågorna.

Jag är övertygad om att Vårdförbundet, som har en välfungerande organisation, bäst tillgodoser våra fackliga frågor, och det är därför jag är här! Det är i Vårdförbundet jag fortsätter engagera mig och göra min röst hörd för att kunna påverka arbetsgivaren! Vi barnmorskor bär själva ansvaret för om vi velat/ vill engagera oss fackligt i Vårdförbundet eller inte.  Min uppfattning är att det tyvärr är för få som velat engagera sig! Ni som inte har förtroendevalda på era enheter, se till att du eller en kollega med intresse för våra frågor blir vald, så blir Vårdförbundet ännu starkare! Glöm aldrig att vårt fackliga arbete är långsiktigt, även om jag personligen vill se snabbare resultat, och tänker ofta – ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Jag är medlem i både Vårdförbundet och Svenska Barnmorskeförbundet och vill fortsätta vara det.

Hör gärna av Dig om du vill diskutera!

/Marie-Charlotte Nilsson, marie-charlotte.nilsson@vardforbundet.se

Leg. barnmorska Ystad BB

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

och med i Barnmorskenätverket i Vårdförbundet

 

Tips på mer läsning i ämnet

Fler blogginlägg i ämnet av förtroendevalda barnmorskor: