Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet ”personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Mitt ledarperspektiv på team inom förlossning och BB eftervård – Marlene Furbeck

by

Marlene Furbeck

Marlene Furbeck. Foto: Dan Lepp

Idag vill jag skriva om mitt ledarperspektiv på bemanning, team, kompetens och lön inom förlossning / BB- eftervården.

Det är en utmaning att bemanna verksamheten och att skapa team med rätt kompetens 24/7. Det är personalbrist, traditioner och kulturer som sitter i väggarna som kan vara svåra att förändra – ”Så här har vi alltid gjort”. Trögheten kan finnas både i organisationen, arbetsplatsen, arbetsgruppen och i individen.

För att bygga team med ”rätt” kompetens och bra kvalité för patienten är det nödvändigt med kompetensväxling mellan yrkesgrupperna barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal. Kompetensväxling är inte något nytt, exempelvis har barnmorskor gjort rutinultraljud länge. Det finns många arbetsuppgifter där vården behöver ställa frågan är det rätt person/kompetens som utför arbetsuppgiften?

Det personcentrerade arbetssättet med patienter och personal ökar kvalitén i verksamheten. Varje enskild barnmorska, läkare, undersköterska, sjuksköterska och servicepersonal får bidra med sin totala kompetens och erfarenhet. Som chef och ledare behöver du se varje anställds potential. När vi kompetensväxlar behöver vi också ”växla” lön det vill säga en del av läkarnas löneökningar ska landa hos de barnmorskor som gör det läkarna gjorde tidigare – rutinultraljud.

/Marlene Furbeck
Numera chefsspecialist Vårdförbundet, tidigare enhetschef på BB och förlossningen på Sunderby sjukhus, Luleå.

Mer läsning:

Marlene Furbeck är också med i verksamhetsberättelsen 2017 där ni kanske känner igen henne från:
Delaktighet och självreflektion ett framgångsrecept för bra ledarskap

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

by

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma i november 2017 enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Läs Emmas tidigare blogginlägg: Jag är barnmorska – Känn på den!

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Stockholmsbloggen

Jag är barnmorska – Känn på den! Gästinlägg Emma Jonsson

by

I dryga 15 år har jag kunnat säga det; jag är barnmorska. Det känns fortfarande speciellt att säga det.
Ofta väcker det också något speciellt hos den jag säger det till. De flesta människor har någon uppfattning om eller relation till en barnmorska. Otaliga är de förlossningshistorier jag har fått höra på middagar och fester, ibland är historierna väldigt detaljerade. Privat kanske jag kan tröttna lite, samtidigt säger det ju en del om det förtroende som finns för just barnmorskor. Människor är vana att barnmorskor kan ta emot och förvalta förtroenden, med en barnmorska kan du dela allt! Sett ur det perspektivet blir varje berättelse viktig!

När jag var 7 år ville jag bli sjuksköterska och rädda världen, eller åtminstone några sjuka och skadade i världens katastrofer. När jag på gymnasiet insåg, dels att betygen aldrig skulle räcka till läkarutbildningen, dels att sex och sådant var rätt kul så bestämde jag mig för att bli sjuksköterska och barnmorska med siktet inställt på arbete på ungdomsmottagning. Jag blev ett antal år senare samtidigt antagen till både specialistsjuksköterskeutbildningen i anestesi och barnmorskeutbildningen.

Mina kollegor på anestesikliniken retades med mig när jag valde barnmorskeutbildningen och frågade (med visst allvar i rösterna) om jag verkligen skulle bli en SÅDAN DÄR som bara kladdade med blod och moderkakor och sa att ALLT var normalt. Jag svarade (med ett stort leende och allvar i rösten) att jag skulle bli en SÅDAN DÄR barnmorska som lägger placentan på avsedd plats, byter handskar och inte kladdar ner samt försöker hålla allt normalt men förstår när det inte är det.

Arbete på ungdomsmottagning ligger fortfarande framför mig och det är möjligt att mina troligen minst 20 kvarvarande år i yrket tar mig dit. Hittills har jag i mitt barnmorskeliv befunnit mig i sammanhang kring förlossningar, eftervård på BB och neo, liv och död, gråt och skratt, lycka och katastrof, friskt och sjukt, sjuksköterskestrejk, barnmorskeuppror, födelsevrål, vårdförbund, barnmorskeråd, politikermingel, sommarkaos, snökaos, it-kaos, besparingsåtgärder, förlossningssatsningar, lean, personcentrerad vård, värdebaserad vård, utvärdering, uppvärdering, nedvärdering, utbildning, inbillning, evidens, beprövad erfarenhet, oerfarenhet och mycket, mycket, mer.

Jag har omgetts av kollegor som varit beredda att svara på mina frågor, diskutera, stötta i vått och torrt, kollegor som har slutat, som har börjat, som har sjukskrivits och kommit tillbaka.  Mycket har positivt har hänt sedan jag började min barnmorskekarriär. Något jag är extra glad för är att psykisk ohälsa i samband med barnafödande uppmärksammas på ett helt annat sätt än när jag började, att det är betydligt större fokus på att minska separation mellan föräldrar och nyfödda samt att det pågår mycket arbete för att minska bristningar och förlossningsskador.

Det finns dock stora utmaningar framöver. Dessa handlar om differentierad förlossningsvård, personcentrerad vård med one-to-one care, men också om basala arbetsmiljöfrågor som att ha förutsättningar att orka arbeta heltid, få rast, vettiga arbetstider, tillräckligt med kollegor, löneutveckling utifrån erfarenhet och kompetens och möjlighet att arbeta enligt forskning och evidens.

Barnmorskor är en stark och stolt grupp. Jag hoppas att beslutsfattare på olika nivåer börjar våga lyssna till barnmorskor på riktigt. Samhället har mycket att vinna på det.

JAG ÄR BARNMORSKA!
Emma Jonsson, leg sjuksköterska och leg barnmorska, anställd på Karolinska Universitetssjukhuset