Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.
En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.
Eller? Är det verkligen så enkelt?
Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.
För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.
De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.
Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?
Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?
Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar” söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.
Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?
En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.
Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?
Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.
#geossrättvillkornu
Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
