Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Hur mycket lyssnar vården (VÄRLDEN) på kvinnor?

by

Idag tillåts kvinnor berätta om sina besvär som uppstått under graviditet och förlossning. Urin och avföringsläckage, kroniska smärtor, depression och nedstämdhet och ett samliv som varit söndrat i flera år pga alla fysiska och psykiska besvär som graviditets-och förlossningsrelaterade skador har lett till. Det var inte längesen som kvinnor led i tystnad. Många gör det även idag, men det finns ett mer tillåtande klimat för att berätta och söka hjälp för sina plågor idag.

Men hur mycket lyssnar vi på kvinnorna som kommer till vården? Och hur stor är kompetensen gällande dessa skador egentligen?

Läser i ett av alla forum som finns i sociala medier för kvinnor som drabbats av skador efter förlossning. Det gör ont att läsa deras berättelser, det plågar mitt barnmorskehjärta och det river i min kvinnosjäl. Ett oräkneligt antal kvinnor har, efter mer eller mindre lång tids plågor, samlat kraft och mod för att till slut söka sig till vården pga de skador de drabbats av. Vad de genomlidit fram till dess kan jag bara föreställa mig. En av kvinnorna, vars historia publicerades häromdagen, hade utsått sådana smärtor sedan hon fått sitt barn fem månader tidigare, så att hon planerade att avsluta sitt liv.

Och allt hon möts av i vården är att ”Allt ser fint ut”

Men det var inte fint. Det var en allvarlig skada som hon drabbats av, trots att flera olika läkare gett besked om att ”allt var som det ska”. 

Kvinnornas berättelser är smärtsamma att läsa. Men den smärtan är såklart inget i jämförelse med den verklighet som kvinnorna tvingats leva i, ibland i decennier. Gemensamt i deras berättelser är den konstanta bristen på lyhördhet och empati från vården. Självklart handlar det också om bristande kunskap och kompetens.

Jag skulle kunna anklaga professionerna som arbetar i kvinnosjukvården, att vi inte kan bättre än så här. Men det största problemet ligger faktiskt inte där. Självklart så är också pressad arbetsmiljö och stress en faktor som påverkar vilken vård vi har möjlighet att ge, men det är inte bara där skon klämmer. Det handlar främst om samhällets syn på kvinnan, på barnafödande och på kvinnlig sexualitet.

Många barnmorskor upplever att vi får lära oss för lite om sexualitet, att suturera bristningar och slidans anatomi. Ändå är vårt huvudämne ”sexuell och reproduktiv hälsa”. Varför är det inte en självklarhet att barnmorskeprogrammen rustar oss med rätt förutsättningar? Varför är det inte en självklarhet att vi får delta i kompetensutveckling, eller att det ens finns tillräckliga möjligheter att överhuvudtaget hitta tillfällen för kompetensutveckling?

Kvinnorna som delar med sig av sina förskräckliga upplevelser har alltför ofta mötts av en nonchalans. Oavsett vad vi kan se vid en undersökning, så är det kvinnans upplevelse som vi måste ta på allvar. Vi behöver definitivt utveckla våra kompetenser och vi behöver skapa utrymme för att det ska finnas tid för att bemöta och utreda ordentligt, utan att behöva hänvisa till att det inte finns resurser. En politisk fråga som vi kommer att fortsätta kämpa för.

Men vi behöver också förändra samhällets syn på kvinnan. Och där har vi ett stort arbete framför oss. Men vi har redan börjat och är på väg framåt. Och vi vänder aldrig.

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner
Leg barnmorska

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

by

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet ”personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Ska vi blunda när vården sviker kvinnorna?

by

Ingen har väl undgått journalisten Lisa Bjurwalds granskning av delar av kvinnosjukvården? Enligt Bjurwald behöver svensk förlossningsvård en haverikomission. Men är det verkligen så illa?

Förra veckan släpptes boken ”BB-krisen- Sveket vid livets början”. I boken intervjuas bla politiker och barnmorskor av journalisten som granskat vården, men framförallt så är det kvinnornas egna berättelser som är i centrum. På BB-krisens Instagramkonto delas nästintill dagligen inlägg om kvinnors upplevelser av vården i samband med graviditet, förlossning och eftervård (eller snarare bristen på denna). Följare till kontot delar också med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet. Det som berättas är inga rosa, fluffiga sagor. Det är rått, kallt och omänskligt. Hur kan vi INTE lyssna på dessa berättelser? Hur kan vi INTE agera för att förändra kvinnosjukvården?

Som barnmorska brinner jag för kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa under hela livet. Det är självaste anledningen till att jag valt att utbilda mig till det här yrket, trots usla villkor med vidriga arbetstider, stress och orimligt låg lönenivå. Berättelserna från kvinnorna i Lisa Bjurwalds granskning, de som presenteras i sociala medier, ger mig rysningar och får mig att ifrågasätta vilket århundrade vi egentligen lever i. Kvinnor ska ha rätt att få den vård och det stöd de behöver! Något annat är oacceptabelt!

Hur har vi hamnat där vi är idag? Efter en drastisk förbättring ur historiskt perspektiv, från att det var vardagsmat att tvingas föda på ett stampat jordgolv eller dö av mer eller mindre vanliga komplikationer som kan uppstå av barnalstrande, så har vi lyckats komma långt. Men någonstans tappade vi farten. Och någonstans tappade vi kontakten med självaste huvudrollen, dvs kvinnan. Vad behöver vården för att kunna möta kvinnans behov?

Det är väl heller ingen slump att en av de viktigaste orsakerna till alla dessa brister i kvinnosjukvården beror på att den centrala professionen i just kvinnosjukvården är den starkt kvinnodominerade yrkesgruppen barnmorskor. Utan rätt villkor för barnmorskor är det ett hopplöst uppdrag att försöka kurera den sjuka kvinnovården. Men precis som andra kvinnodominerade professioner så tycks det vara lika komplext som att bemanna en rymdfärd till en annan galax, som att värdera barnmorskeprofessionen rätt.

Det är hög tid att, inte bara granska kvinnosjukvården. Det har t.om passerat bäst-föredatum när det gäller att reparera de brister som finns och som genomsyrar svensk kvinnosjukvård.  Kalla det haverikomission eller vad ni vill- det är dags att agera!. Vi barnmorskor är stolta över vår profession. Men frågan är om vi kan vara stolta över den vård som landets kvinnor erbjuds?

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
#geossrättvillkornu #enbarnmorskaunderlivet #srhr

Vad är nästa steg i överenskommelsen om förlossningsvården?

by

Sedan 2015 har det tillförts extra resurser till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Dessa pengar benämns oftast som ”överenskommelsen mellan regeringen och SKL” eller populärt ”förlossningsmiljarden”.

I början var retoriken att det skulle användas till satsningar, där man ville öka kvaliteten och att det fick inte ge merkostnad när överenskommelsen tog slut. Vårdförbundets lokala förtroendevalda har på olika sätt bevakat hur dessa resurser har varit använst, för att säkra att det faktisk gick till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Utmaningen har varit, att det som där har varit behov för, helt enkelt har varit att få fler barnmorskor, DET fick pengarna inte användas till. I de senaste överenskommelserna har innebörden tydligt ändras. Nu får pengarna även användas till att säkra kompetensförsörjningen!  Om regeringens budget blir beslutad i slutet av november, kan vi se fram emot extra pengar till förlossningsvård och kvinnors hälsa och det fortsätter tills 2022.

Det blir dock fortfarande en utmaning att se till att pengarna används på rätt sätt. Och vi behöver fortsätta jobba tillsammans för en arbetsmiljö som gör det attraktivt för barnmorskor att jobba inom kvinno- och förlossningsvården.

/Lis Munk

Legitimerad barnmorska och yrkeshandläggare på Vårdförbundet