Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Kvinnors berättelser river hål i min själ

by Leave a Comment

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan,  kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden.  Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

En lång text om en för kort utbildning

by

Det pågår en glödande diskussion om hur framtidens barnmorskeutbildning ska se ut. Vården går framåt i en rasande takt, och frågan är vad som krävs för att vi ska vara tillräckligt rustade när vi möter kvinnan under hela livet.

Samtidigt som vårdutvecklingens hastighet blir allt högre, så tycks de olika utbildningarna hänga kvar vid samma längd och format som de gjorde för flera decennier sedan. Däremot så har läkarprogrammet, efter en nära 10 år lång utredning, utökats till att vara sex år lång istället för 5,5 år.

”Människor ska alltid ha tillgång till en bra vård, oavsett vem man är eller var man bor. Därför är det viktigt att vi får en ny läkarutbildning på plats som rustar blivande läkare med de verktyg, kunskaper och kompetenser som kommer att ge människor snabbare vård, bättre patientsäkerhet och i grunden en mer jämlik hälsa,” (Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning).

Låter som ett steg i rätt riktning. Men de borde ju rimligen innefatta andra professioner i vården. Sjuksköterskeutbildningen har varit tre år under lång tid, trots att yrket har förändrats drastiskt i takt med att vården blivit allt mer avancerad. Så frågan är hur väl rustad man är när de tre åren passerat och man med stapplande steg lämnar lärosätets trygghet för att kasta sig in i en högteknologisk, underdimensionerad vård?

Många drömmer om att bli barnmorska redan innan de påbörjar sin sjuksköterskeutbildning, precis som många har en tydlig bild av att vilja bli operationssjuksköterskor eller distriktssköterskor. Men grunden till yrkena vilar på sjuksköterskeprofessionen. En tydlig brist i antagningskraven till fortsatt utbildning efter avslutade sjuksköterskestudier, är att det inte finns något krav om att man ska ha skaffat sig erfarenhet från sjuksköterskeyrket för att kunna fortsätta mot sina drömmars mål. Många söker sig direkt till barnmorskeprogrammet och har ingen, eller endast några få månaders erfarenhet av grundläggande vårdkunskaper och akut omhändertagande.

Barnmorskeyrket är komplext. Det innefattar kunskap om kvinnans alla åldrar, om hormoner, psykisk och fysisk hälsa och ohälsa, om graviditet, förlossning, det nyfödda barnet och klimakteriet. Allt detta ska hinnas med under den 1, 5 år långa utbildningen som följer efter sjuksköterskeexamen. Om du dessutom inte har med dig gedigna grundläggande kunskaper från sjuksköterskeyrket, så är uppförsbacken ännu brantare. Ger verkligen dagens utbildning rätt förutsättningar för att barnmorskor ska kunna möta kvinnan i dagens och framtidens vård?

Vissa anser att vi borde ha en direktutbildning till barnmorska. Argumenten kan delvis handla om att man anser att barnmorskeyrket är självständigt. Men det är väl anestesisjuksköterskor och distriktssköterskor också?

Andra argument kan vara att många utbildningar utomlands är direktutbildningar och att det skulle ge yrket en högre status och bättre villkor. Men i vilket land anses det starkt kvinnodominerade yrket vara av högre status än i Sverige? Vad innebär i sådana fall denna status? Och var är barnmorskan rätt värderad?

Den svenska barnmorskan har en unik roll i vården, en roll som absolut skulle kunna utökas med bla en utökad förskrivningsrätt och ett bredare verksamhetsområde. Vi har grunderna med oss i dagens utbildning, men skulle behöva uppdatera vägen till barnmorskelegitimationen genom att se över hur utbildningen ska se ut i framtiden.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så finns en stor fördel i att först bli sjuksköterska. Många av dagens studenter är dåligt rustade för akademiska studier och lämnar utbildningen, eller kämpar sig igenom utbildningen och känner sig färdiga med universitetsstudier när examensdagen kommer. Deras roll som sjuksköterskor är livsviktiga i svensk sjukvård. Vissa fortsätter att utbilda sig, exempelvis till barnmorskor. När examen kommer så har de två yrkeslegitimationer och kan lätt variera sig under yrkeslivet utifrån personligt intresse, villkor och efterfrågan.

Men för att möta de krav som finns i dagens och framtidens vård måste vi ändå förändra. Grundutbildningen till sjuksköterska är alltför kort för att rusta studenterna med de kunskaper och färdigheter som krävs för yrket och programmet skulle behöva förlängas minst 6 månader men helst ett år. En form av AT-tjänstgöring skulle också ingå.
För att sedan bli barnmorska skulle ett krav om erfarenhet från sjuksköterskeyrket finnas på minst ett år, för att kunna förankra teoretiska och praktiska grundkunskaper som är livsnödvändiga i barnmorskeprofessionen. Förenklat skulle det kunna se ut så här:

# 3,5-4- årig sjuksköterskeutbildning med AT-tjänstgöring
# Minst ett års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska
# 2 års barnmorskeutbildning med AT-tjänstgöring

Många argument om direktutbildning är att man inte behöver lära sig många av de moment som ingår i sjuksköterskans arbetsområde. Jag håller inte med om det. Barnmorskans arbetsområde är brett och kommer att breddas ytterligare. Barnmorskor möter människor som har kroniska sjukdomar och som utvecklar akuta tillstånd. De människor barnmorskan möter kanske inte identifierar sig som kvinnor eller har ett kvinnligt könsorgan. Barnmorskan träffar också människor i alla åldrar, från nyfödd till ålderdom. Vilken del av sjuksköterskeutbildningen är inte väsentlig?

Jag vill också höja status och villkor för barnmorskor. Men det handlar inte om barnmorskeutbildningen. Det handlar om att förändra samhällets syn på hur olika professioner ska värderas och synen på traditionellt kvinnliga yrken.
Och jag vill också förändra utbildningen så att framtidens barnmorskor kan möta de behov som individen har och de möjligheter som vårdens utveckling ger. Men den förändringen ligger inte i en direktutbildning.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Universitetslärare

 

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

by

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

by

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

Enad barnmorskekraft ger styrka!

by

Barnmorskor hör hemma i Vårdförbundet. Tillsammans med 115 000 medlemmar är vi starka och har större möjligheter att påverka och förändra. Vårdförbundet består dock inte bara av barnmorskor utan av fyra olika yrkesprofessioner. Vi har gått samman för att skapa styrka och arbeta gemensamt för att åstadkomma förändring gällande värderingen av universitets-och högskoleutbildade professioner som samtliga är kvinnodominerade. Styrkan är att vara många. (Här finns en film om när och varför vi enades- Fyra professioner: Ett förbund)

Vi barnmorskor i Vårdförbundet har också ett nätverk för professionen. I nätverket samlas barnmorskor från hela Sverige, med koppling till olika lokalavdelningar i förbundet. Vi har alla olika erfarenheter från barnmorskeyrkets arbetsområden och olika erfarenheter av det fackliga engagemanget. Det ger nätverket en bredd som skapar en bra grund för att synliggöra barnmorskefrågor i förbundet och samhället.

Vad gör vi egentligen i nätverket?
För det första har vi möjlighet att stämma av med varandra i frågor som rör både barnmorskors fackliga vardag, men också i rent yrkesmässiga frågor. Vi diskuterar, uttrycker åsikter och förbereder hur förbundet på bästa sätt ska ta sig an olika frågor kopplade till professionen. Kanske pratar vi om hur det ser ut i kvinnosjukvården runt om i landet, bildandet av professionsförening och om vad som syns och hörs i media- ingen fråga är för stor för nätverket! Och vi syns i media! (här hittar du några av våra senaste framträdanden i media)

Vi har också en förbundsombudsman för barnmorskor i Vårdförbundet. Carita Sturesson heter hon och hennes uppdrag innefattar många saker, men självklart är hon också en del av nätverket. Carita kommer från Kronoberg och har erfarenhet från både ledarskap, fackligt arbete och rena professionsfrågor. Du hittar Caritas kontaktuppgifter via webben.

Vi känner en styrka i nätverket där vi alla är barnmorskor, men också genom alla andra i förbundet som är sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Vi gillar att vara många som vill åt samma håll. Hoppas du också känner kraften i medlemskapet i Vårdförbundet!

Är du nyfiken på nätverket eller har du något som du tycker att vi ska ta upp? Kanske är du sugen på att blogga om din vardag som barnmorska; vad som är toppen och vad som är botten? Hör av dig till oss! Vi finns här för alla barnmorskor i Vårdförbundet!

Barnmorskenätverket i Vårdförbundet,
genom
Åsa Mörner
Leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Örebro

#enbarnmorskaunderlivet

#barnmorskorivårdförbundet

(Vårdförbundet har två barnmorskor i förbundsstyrelsen; undertecknad från gnällbältet på Närkeslätten och Marie-Charlotte Nilsson från den skånska myllan. Vi har också en barnmorska i Avtalrådet; Cecilia Stoor från gurkstaden Västerås)

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

by

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Färre förlossningskliniker och fler födande

by

Ytterligare en förlossningsklinik ska stängas i vårt avlånga land, den här gången är det dags för Karlskoga lasarett att bomma igen förlossningsdelen på avdelning Q. Beslutet är, enligt verksamhetschefen, baserat på patientsäkerhet kopplat till det nyfödda barnet. Bland annat saknas en neonatalavdelning på det lilla sjukhuset i de värmländska skogarna. Jag har ingen intention att utvärdera patientsäkerhetsaspekten i beslutet att stänga förlossningsavdelningen. Men visst kan man fundera över varför 10 förlossningskliniker har stängt sedan år 2000? Samtidigt så har nämligen antalet förlossningar ökat med 30 %.

Vad innebär patientsäkerhet kopplat till förlossningsvård? Måste en frisk kvinna med en okomplicerad graviditet ens föda sitt barn på sjukhus? Faktum är att efterfrågan på hemförlossningar har ökat, i alla fall i Region Stockholm där kvinnor som önskar föda sitt barn hemma har kunnat ansöka om bidrag efter godkännande från regionen. Men bidraget har nu dragits in. Är det en rättighet att välja var och hur man vill föda sitt barn? Om inte, vem ska bestämma hur kvinnor ska föda sina barn?

Flera barnläkare har skrivit debattartiklar om vikten av att vi måste sätta barnet i främsta rummet, att det måste finnas tillgång till neonatalvård samt att separationen mellan ett sjukt nyfött barn och dess föräldrar som uppstår i en eventuell ambulanstransport till ett sjukhus med annan vårdtillgång strider mot barnet rättigheter. Jag kan inte argumentera mot detta. Samtidigt är det väl också en rättighet för den födande kvinnan att kunna göra medvetna val om var hon vill föda sitt barn?

Det finns många känslor kopplade till nedlagda förlossningskliniker. Det utlöser ilska, gråt, demonstrationer och ockupationer av vårdavdelningar. Och frågan är om inte detta är en större fråga än den på lokalnivå där det lilla sjukhuset tvingas till en förändring som få förstår anledningen till. Det handlar om födande kvinnor och deras val och rättighet. Men det handlar också om personal, profession och anställningsvillkor.

Ja, det finns många aspekter och åsikter om varför ytterligare en förlossningsavdelning stänger ner i Sverige.

  • Fakta är att det kanske inte går att upprätthålla samma säkerhet på alla förlossningskliniker i landet. Tillgång till narkos och neonatal ser inte likadant ut överallt, något som självklart påverkar patientsäkerheten de gånger som det blir akut. Det gäller nog i princip all form av vård och inte bara förlossningsvården. Vården är helt enkelt inte jämlik ur den aspekten. Men det finns ju som sagt, kvinnor som väljer att föda sina barn hemma, och där finns definitivt ingen medicinsk backup.
  • Fakta är att vårt avlånga land ser olika ut när det gäller närhet till vården. I vissa delar av Sverige är det oundvikligt att ha en lång resväg till närmaste sjukhus. Vad är ett rimligt avstånd till närmaste förlossningsklinik för en gravid kvinna?
  • Fakta är att det kanske inte är så lätt för alla att förstå de medicinska omständigheterna kring patientsäkerhet. Kan vi lita på att människor gör egna, medvetna val?
  • Fakta är också att det tycks vara fullständigt omöjligt för beslutsfattare att åtgärda de problem som faktiskt går att åtgärda. Om politiker och arbetsgivare hade lyssnat från början (i tidernas begynnelse…) så hade vi kanske inte behövt hamna där vi är nu.

Rätt eller fel? Det är en oerhört komplex fråga och sådana frågor har oftast inga enkla svar….Men oavsett vad, hur och varför så är det, som så ofta, kvinnosjukvården som drabbas.

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En Barnmorska Under Livet!

by

Sverige har möjlighet att uppnå fantastiska resultat gällande landets kvinnohälsa. Men trots den unika möjligheten så finns stora brister i den vård som ska täcka kvinnors behov genom livet.

Hos landets unga ökar den psykiska ohälsan alltmer och många söker därför kontakt med vården. Det kan handla om alltifrån relationer och övergrepp till sexuell identitet eller bara om livet självt, och många söker sig då till barnmorskan på ungdomsmottagningen. Andelen kvinnor som lider av förlossningsrädsla ökar också i landet. Många unga kvinnor uttrycker oro långt innan de ens är gravida och budskapen om överfulla förlossningsavdelningar med sönderstressad personal bidrar knappast till sinnesro. När och om de senare uppnår en graviditet och förlossning bör deras oro kunna tas på allvar och samtalsmottagningar med specialutbildade barnmorskor behöver finnas lättillgängligt. Och viktigast av allt; Kvinnor ska kunna känna tilltro till den svenska vården. Inte rädsla och oro.

Det måste också finnas gott stöd efter genomgången graviditet och förlossning. Många studier visar på fördelarna med att amma sitt barn och det är en viktig samhällsfunktion att kunna stötta nyblivna familjer i amningsfrågor. Likväl behöver vi ockå kunna ge goda råd till de föräldrar som inte kan eller vill amma sitt barn. Trots det ser möjligheten att få stöd och hjälp kring amning och matning, väldigt olika ut i landet och på vissa ställen är det mycket svårt att få amningshjälp eller annat stöd kring matningsprocessen. Likaså ser möjligheten att få kontakt med vården efter att ha drabbats av förlossningsskador, mycket olika ut över landet. Det är ofta långa köer till rätt vårdinstans och många kvinnor uttrycker också att de inte får gehör för sin oro.

Sexuell och reproduktiv hälsa är en av hörnstenarna i svensk hälso-och sjukvård. Tillgång till en trygg och säker graviditet och förlossning tas som en självklarhet i den moderna västvärlden, precis som möjligheten till jämlik tillgång till preventivmedels- och abortrådgivning, något som dock ifrågasatts av bakåtsträvande politiska viljor under den senaste tiden. När den fertila perioden i livet sedan har passerat och klimakteriet infinner sig sker en ny fas i livet där många fysiska och psykiska förändringar sker. Kvinnor som önskar rådgivning kring övergångsperioden är ofta utlämnade till att boka tid hos läkare på vårdcentral och får istället för råd och stöd, endast ett recept på ett läkemedel i handen. Klimakteriemottagningar med legitimerade barnmorskor med specialistkunskap borde vara en lika självklar del av kvinnohälsovården som ungdomsmottagningar, preventivmedelsrådgivning och mödrahälsovård.

Den legitimerade barnmorskans kunskapsområde löper som en röd tråd genom kvinnors olika faser i livet. Möjligheten att möta upp behoven är stor i och med den unika kompetens som just barnmorskeprofessionen har.

Men det fattas gehör för att utveckla möjligheten att nyttja den kunskapen. Istället för att utveckla, fördjupa och tillgängliggöra, sker en konstant försämring för barnmorskors möjligheter att arbeta för kvinnors hälsa genom livet. Barnmorskor vet vad som behövs för att kvinnor, barn, ungdomar och familjer ska få den allra bästa vården.
Men istället för att vara med och driva vården framåt, tvingas barnmorskor kämpa med ohälsosamma arbetstider, orimlig arbetsbelastning och minimal löneutveckling.

Professionen sitter inne med svaren på hur vi ska utveckla och förbättra kvinnosjukvården i vårt land. Vårdförbundet vill att politiker och beslutsfattare ska ge barnmorskor möjligheten att ta svensk kvinnohälsa till nya nivåer.

Men först krävs åtgärder i barnmorskors arbetsvillkor och löneutveckling.

Det finns mycket vi kan vara stolta över med svensk kvinnosjukvård. Ur ett globalt perspektiv står sig vården vi förser landets halva befolkning med högt. Men om vi ser till de möjligheter som faktiskt finns när det gäller utvecklingen av vården så finns det betydligt mer att önska. En nyckelfaktor för att nå toppnivå är att nyttja den kunskap och kompetens som finns hos den svenska barnmorskeprofessionen. Professionen har viljan och styrkan att förse kvinnor med en barnmorska under livet- Hela livet! Nu är det dags att verkligen göra det! 

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet