Det är som en trist, sorglig och urgammal repris som ingen egentligen vill varken se eller höra. Någonstans i världen, kanske i vårt ”nästan grannland” Polen eller i någon av de ultrakonservativa delstaterna i ”The land of the Free”, exempelvis Texas eller Florida spelas det medeltida dramat upp i realtid, precis om den gör i flera andra länder runt om i världen. Men det är ingen påhittad, fantasifull film. Ingen pjäs som skildrar en del av historien som vi helst vill glömma. Och det är ingen dystopisk science fictionnovell.
Det är verkligheten, inte bara i inskränkta delstater i USA eller kristenkonservativa Polen. Det är verkligheten i många länder i Syd- och Mellanamerika. Det är verkligheten i en stor del Mellanöstern och Sydostasien. Det är verkligheten i stora delar av Afrika Det är verkligheten i europeiska länder såsom Andorra, Liechtenstein, Malta och Monaco.
Andra länder kan kanske åtminstone skylta med att abort är tillåtet. Men i till exempel Japan så krävs ett godkännande från båda som bidragit till att graviditeten uppstått. Den gravida får alltså inte bestämma över sin egen kropp utan måste ha ”tillstånd” från den som ”bidragit” med sperma. Vissa länder tar ut stora avgifter för att den ofrivilligt gravida ska kunna genomgå en trygg och säker abort, något som kan omöjliggöra en abort för en stor andel av befolkningen. Eller så är avståndet till en klinik där det går att genomgå en abort mycket långt och möjligheten att kunna resa och vara ledig från skola eller arbete en praktisk omöjlighet för många. Globalt finns även ett stort skuldbeläggande av de som genomgår en abort.
Snäv abortlagstiftning eller förbud samt kostnader och andra svårigheter att kunna genomföra en abort slår hårdast mot de som lever i fattigdom samt mot funktionsnedsatta, ungdomar, transpersoner och icke-binära.
Ett annat hinder för att få tillgång till en abort, i ett land där det må vara lagligt, kan vara att den vårdanställde har rätt att vägra ge den vård som krävs före, under och efter en abort. Så kallad ”samvetsfrihet”, fast det inte har ett endaste dugg med samvete att göra. En vårdutbildad person borde inte ha samvete att kunna vårdvägra.
Jag vet inte ens när kampen för rätten att själv bestämma över sin egen kropp startade. Självklart fick den riktig fart i samband med kvinnorättsrörelsens framsteg, för inte alltför länge sedan. Men människor har blivit ofrivilligt gravida genom alla tider. Och aborter har förekommit i tusentals år. Tillvägagångssättet har som tur förändrats och utvecklats till vetenskapligt beprövade och okomplicerade ingrepp. Men det moraliska skuldbeläggandet och förtrycket mot befolkningen med X-kromosom tycks vara oföränderligt i vissa delar av världen. Y-kromosomens ansvar verkar helt frikopplat.
Det finns dock ljuspunkter. Efter vad som kan tyckas som en evighet av inskränkt abortmotstånd så har bla Irland, Argentina och Nya Zeeland röstat igenom aborträttigheter. Senast häromdagen röstade San Marino ja till att legaliser abort fram till graviditetsvecka 12 med 77,3 procents majoritet.
I ungefär samma veva som San Marino klev in i nutiden, så backade Kina tillbaka i tiden till att begränsa landets aborträtt till att endast vara laglig ”av medicinska skäl”
Ett steg framåt, ett kliv bakåt…
Som en repig vinylskiva som hakat upp sig måste vi ställa oss upp, år ut och år in. När kommer det ha blivit en självklarhet att JAG bestämmer över MIN kropp?
Likt en upprepande papegoja så kommer vi att ställa oss upp igen. Stå upp för rätten att inte behöva skadas vid ett osäkert ingrepp. För rätten att inte stigmatiseras över de val jag själv fattar. För rätten att inte behöva dö av en osäker abort. Idag, och alla andra dagar så länge det behövs, står vi upp för aborträtten.
#StåUppFörAborträtten
