Graviditet

P-piller- kvinnlig frigörelse eller ensidig ansvarsbörda?

27 oktober, 2020 by Åsa Mörner

Läser om en ung kvinna som fick en stroke när hon var i tonåren, orsakat av hennes p-piller. Kvällstidningen blåser upp en stor artikel om det och spär på skrämselpropagandan om preventivmedel. Vad är syftet? Det är såklart tragiskt att kvinnan drabbades av detta, det är en oerhört sällsynt komplikation av bla kombinerade p-piller, men som,när det händer, kan orsaka stort lidande. Men är då budskapet att kvinnor inte ska använda preventivmedel?

När läste vi senast om att någon drabbats av trombos under graviditet eller tiden efter barnet var fött?

Faktum är att risken att drabbas av komplikationer i form av trombosbildning är betydligt högre under graviditet och puerperium (tiden efter en förlossning) än vid användning av kombinerade p-piller. Så om vi ska varna och slå på stora trumman gällande tromboser så behöver vi alltså varna för graviditet?

Venös tromboembolism (VTE) är en allvarlig komplikation vid användning av kombinerade hormonella preventivmetoder alltså preparat som innehåller östrogen+gestagen. Det är dock en sällsynt komplikation. Det förekommer hos 5–12 per 10 000 kvinnor och år, att jämföra med 2 per 10 000 kvinnor som inte använder hormonella kombinerade preventivmedel. Vid graviditet och puerperium är risken för VTE betydligt större och uppskattas till 10–30/10 000 respektive 50–100/10 000.

Det är dessutom år 2020 nu och det finns fortfarande inte något vettigt preventivmedel för män, förutom kondom (vilket såklart är ett suveränt preventivmedel eftersom det dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner). Det pågår visserligen studier om manliga preventivmedel, men att vi inte kommit längre är otroligt märkligt. Eller så är det inte det. För kvinnan har alltid fått ta ansvar för att skydda sig mot graviditet. Och om något fallerat gällande skydd så kan hon också bli hårt ifrågasatt om hon väljer att avbryta en oönskad graviditet. En graviditet som hon då skulle riskera att bland annat få en trombos av.

Självklart är det viktigt att skildra människors öden i media. Lidandet för de kvinnor som drabbats av svåra komplikationer och biverkningar orsakade av p-piller och andra preventivmedel är djupt beklaglig. Det är ju verkligen inte syftet med preventivmedel. Preventivmedel ska möjliggöra njutning utan oro och risk för oönskad graviditet. Jag önskar bara att media kunde fundera över vad deras vinklingar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa faktiskt kan leda till, att de kunde lägga till fler perspektiv i sina reportage.

När p-pillret kom på 60-talet så ledde det till en enorm frigörelse för kvinnan. Kvinnor kunde själva ta kontroll över sitt sexliv och bestämma när och om hon ville föda barn. Det var också då som debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart på allvar. Vi borde lägga mer tid och mediautrymme på att hylla preventivmedel istället, men samtidigt ställa krav på kontinuerliga förbättringar av de varianter som finns på marknaden idag. För en del kvinnor är det svårare att finna någon metod som fungerar för dem. Barnmorskors roll för att kunna identifiera riskfaktorer, vägleda kvinnan till rätt preventivmedel och vid behov remittera till gynekolog är en nyckelfaktor för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Vi behöver också ifrågasätta varför det inte finns fler alternativ för män. Och varför efterfrågar inte män det? Att kunna skydda sig mot oönskad graviditet är ju inte bara av kvinnans intresse. Mig veterligen krävs det både ägg och spermie för att en graviditet ska uppstå.

Åsa Mörner, leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

2 februari, 2020 by Åsa Mörner

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar” söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

17 januari, 2020 by Åsa Mörner

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

I tornadons öga står en barnmorska

5 november, 2019 by Åsa Mörner

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

18 oktober, 2019 by Åsa Mörner

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras. Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

En dag på barnmorskemottagningen – Anna Akselsson

9 juli, 2015 by Lis Munk

Ett arbete som inte alltid syns

Dagen börjar med ett par som kommer på inskrivning. Gravida för första gången och förväntansfulla. Information ges så de blir fullproppade och genomgång av kvinnans anamnes slutförs i journalanteckningar. Då kvinnan har högt BMI (och även maken) förs en hel del samtal om kost, motion osv. Paret blir mycket inspirerade till hälsosammare livsstil med bättre kost, mindre portioner och träning. Nu är det viktigt att barnet får en bra start i livet!

Dagen följs av grav. kontroller med kvinnor allt från v. 20 till v. 40. Mätning av Sf-mått så vi ser att livmodern växer, glukos för att kontrollera eventuell diabetes, BT-kontroll (blodtryck) samt eventuellt urinprov för att förebygga uppkomsten av havandeskapsförgiftning. Viktigt med yttre palpation av livmodern för att kolla barnets läge inför förlossningen. Alltid tas frågan upp om fosterrörelser och samtal om hur kvinnan mår.

Sen följer ett besök med ett par som inte är svensktalande där kvinnan har varit rädd inför förlossningen sedan inskrivning. Vi går igenom vad som kan vara bra att veta inför förlossningen och hur de kan träna innan med andning/avslappning och varför det är så viktigt. Paret har kommit oftare på kontroller pga rädslan och nu är kvinnan i v. 34 och börjar landa i att föda barn. Det har varit en lång resa med många samtal men nu ser de målet.

Mitt i telefontiden kommer ett par som känner sig oroliga. De väntar första barnet, är i v. 38 och nu har kvinnan haft mensmolvärk hela natten. Hon har inte kunnat sova och barnet har spjärnat emot mycket i magen. Jag lugnar paret och pratar om latensfasen och det naturliga förloppet. Jag känner på magen, lyssnar på fosterljud och lägger en lugnande hand över kvinnan. Med rekommendation om att gå hem och ta ett bad och försöka sova går de hem förväntansfulla.

Jag ringer upp de som har försökt kontakta oss då akutbesöket kom och bokar tider och ger råd.

Less på att vara gravid

Efter lunchen kommer en kvinna som väntar sitt tredje barn och är less på att vara gravid. Hon har gått över tiden och det börjar bli riktigt tungt. Jag erbjuder hinnsvepning, vilket kvinnan gladeligen tar emot. Jo då, det är nog inte långt kvar nu. Kvinnan är öppen 3 cm, modermunnen är mjuk och det går lätt av vidga till 5 cm. Kvinnan går hem med hopp om att det ska starta snart.

Nu är det dags för en ung tjej som ska få en spiral insatt. Hon har inte varit nöjd med p-piller och vill ha långverkande alternativ. Instrument tas fram och spiralen kommer på plats.

Nästa kvinna som kommer är i slutet av graviditeten. Hon kommer med huvudvärk och är mycket svullen. Senaste kontrollen var bara för en vecka sedan men jag kan se en förändring i hennes blick. Jo, blodtrycket är högt och urinen visar på läckage av protein. Patienten får ligga och vila ett tag men BT håller sig högt. Min bedömning är att hon måste in till förlossningen för kontroll. Barnet sparkar och fosterljudet låter bra. Jag kontaktar förlossningen och kvinnan får komma in direkt.

Direkt efter kommer det en kvinna på preventivmedelsrådgivning. Jag går igenom anamnes, gör kontroller och ger information. Det visar sig att kvinnan röker och har högt blodtryck. Mitt beslut att hon inte ska ha kombinerade p-piller pga hennes hälsa gör att hon själv börjar fundera på att sluta röka och söka vårdcentralen. Jag ger henne alternativt preventivmedel och information om hjälpmedel till att sluta röka.

Dagen slutar med en efterkontroll. Kvinnan födde sitt första barn för 10 v sedan och vi har ett långt samtal om hennes förlossning. Hon får förklaringar till sin journal och svar på frågor. Jag undersöker kvinnan och det kommer fram att hon har besvär med urinläckage. Kvinnan tror att det är något som man får på köpet när man föder barn. Jag informerar om bäckenbotten och förklarar att den behöver tränas upp. Jag ger instruktioner om knipövningar och testar hennes knipförmåga. Jo, hon hittar rätt men behöver träna dagligen. Jag ger tips på övningar och vi bestämmer att vi ses igen om 3 mån för uppföljning. Kvinnan blir mycket glad.

Tänker tillbaka på vad jag uppnått

Min dag har som vanligt varit varierande och rolig med självständigt arbete, snabba beslut och trevliga möten. Jag cyklar hem genom sommarluften och känner mig trött men nöjd när jag tänker på det förebyggande arbetet som jag utfört, och det är bara på en dag!

Kanske har jag idag skapat en bättre livsstil för en hel familj och kanske generationer
Funnits för den förlossningsrädda kvinnan hela graviditeten och genom samtal fått henne att känna sig trygg med sin kommande förlossning.
Jag har avlastat förlossningen (som har extremt högt tryck) från samtal/besök av en kvinna i latensfas.
Förebyggt oönskad graviditet hos en ung tjej
Förebyggt allvarliga konsekvenser för mor och barn vad gäller havandeskapsförgiftning
Ev förebyggt igångsättning av förlossning med ev komplikationer som följd.
Sått ett frö till en ung kvinna att ändra sin livsstil med att sluta röka och leva en sundare livsstil. Kanske hon önskar få barn i framtiden och skapar en bättre start för denne?
Förebyggt långvariga besvär för en kvinna som fött barn

Jo, visst ingår detta i mitt arbete som barnmorska men har ni tänkt på vad mycket vi barnmorskor sparar för samhället genom vårt arbete? Det behöver synliggöras.

/Anna Akselsson, leg barnmorska