Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Endast det bästa borde vara nog

by

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Varför går det att tjäna pengar på kvinnoförtryck och patriarkala myter ?

by

Redan för snart sex år sedan avslöjade Kalla Fakta att så kallade ”oskuldhetskontroller” genomfördes på svenska vårdcentraler. Och alldeles nyligen rapporterade tidningen Ottar om att privatkliniker genomför ”hymenrekonstruktioner” , något som inte bara innebär att klinikerna skor sig på förtryckta kvinnors rädsla, utan som dessutom späder på den totalt felaktiga bilden av kvinnors kön, sexualitet och rättigheter. Som kvinna, barnmorska och svensk medborgare värjer jag mig mot denna vidriga syn på kvinnor och det förkastliga sättet att tjäna pengar på. Vi behöver agera kraftfullt mot sådana medeltidsfasoner!

”Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är allvarliga samhällsproblem som medför stort lidande för dem som utsätts”, står det att läsa på regeringskansliets webb. Det går också att läsa om att ”den nationella strategin att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor är en långsiktig och omfattande satsning för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.”

Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta för att dessa övergrepp på kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa ska upphöra att existera i landet Sverige? En snabb googling om ”oskuldsoperation” leder till resultat med artiklar från 2011. Det är 10 år sedan. Är det rimligt att det ska ta så pass lång tid? Detta borde stoppas omedelbart! Vad väntar vi på?

Kunskapsnivån om kvinnans kön och sexualitet ska genomsyras av vetenskap och av nutid. Inte patriarkala maktordningar och tidsförskjutningar till en mörkare period i historien.

Det är uppenbart att vi behöver utbilda fler om hur kvinnans kön ser ut och är utformat, samt förändra synen på sex och samlevnad. Även där krävs krafttag för att förändra och förankra vad som är påhittade, falska myter skapade för att förtrycka kvinnor, i förhållande till vad som är verkligt och sant.

Äktenskap som bygger på fabricerade bilder av ”oskuldhet”, ”renhet” och ”mödomshinnor” är sannerligen en del av hedersrelaterat förtryck av kvinnor, något som inte är förenligt med svensk lagstiftning. Ändå förekommer kliniker som erbjuder kvinnor påhittade operationer för dyra pengar, något som således späder på galna, patriarkala myter för att de inte ska ”behöva vara rädda för att bli mördade” av sina blivande makar om de inte kan ”bevisa” att de är ”oskuld” på bröllopsnatten.

Det här är allvarligt. Och oacceptabelt. Nu måste vi agera med full kraft och stänga ner dessa kvinnoförtryckande kliniker samt arbeta fram en tydlig plan för hur vi kan utbilda vår befolkning om sexualitet, genus normer och rättigheter. Svensk sjukvård, vare sig den är privat eller inte, ska inte bedrivas och dessutom försöka skapa intäkter baserat på en kvinnosyn som hör hemma i en annan tidsepok. Varför är det ens lagligt att utföra sådana vidriga ingrepp?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

”Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

Hur mycket lyssnar vården (VÄRLDEN) på kvinnor?

by

Idag tillåts kvinnor berätta om sina besvär som uppstått under graviditet och förlossning. Urin och avföringsläckage, kroniska smärtor, depression och nedstämdhet och ett samliv som varit söndrat i flera år pga alla fysiska och psykiska besvär som graviditets-och förlossningsrelaterade skador har lett till. Det var inte längesen som kvinnor led i tystnad. Många gör det även idag, men det finns ett mer tillåtande klimat för att berätta och söka hjälp för sina plågor idag.

Men hur mycket lyssnar vi på kvinnorna som kommer till vården? Och hur stor är kompetensen gällande dessa skador egentligen?

Läser i ett av alla forum som finns i sociala medier för kvinnor som drabbats av skador efter förlossning. Det gör ont att läsa deras berättelser, det plågar mitt barnmorskehjärta och det river i min kvinnosjäl. Ett oräkneligt antal kvinnor har, efter mer eller mindre lång tids plågor, samlat kraft och mod för att till slut söka sig till vården pga de skador de drabbats av. Vad de genomlidit fram till dess kan jag bara föreställa mig. En av kvinnorna, vars historia publicerades häromdagen, hade utsått sådana smärtor sedan hon fått sitt barn fem månader tidigare, så att hon planerade att avsluta sitt liv.

Och allt hon möts av i vården är att ”Allt ser fint ut”

Men det var inte fint. Det var en allvarlig skada som hon drabbats av, trots att flera olika läkare gett besked om att ”allt var som det ska”. 

Kvinnornas berättelser är smärtsamma att läsa. Men den smärtan är såklart inget i jämförelse med den verklighet som kvinnorna tvingats leva i, ibland i decennier. Gemensamt i deras berättelser är den konstanta bristen på lyhördhet och empati från vården. Självklart handlar det också om bristande kunskap och kompetens.

Jag skulle kunna anklaga professionerna som arbetar i kvinnosjukvården, att vi inte kan bättre än så här. Men det största problemet ligger faktiskt inte där. Självklart så är också pressad arbetsmiljö och stress en faktor som påverkar vilken vård vi har möjlighet att ge, men det är inte bara där skon klämmer. Det handlar främst om samhällets syn på kvinnan, på barnafödande och på kvinnlig sexualitet.

Många barnmorskor upplever att vi får lära oss för lite om sexualitet, att suturera bristningar och slidans anatomi. Ändå är vårt huvudämne ”sexuell och reproduktiv hälsa”. Varför är det inte en självklarhet att barnmorskeprogrammen rustar oss med rätt förutsättningar? Varför är det inte en självklarhet att vi får delta i kompetensutveckling, eller att det ens finns tillräckliga möjligheter att överhuvudtaget hitta tillfällen för kompetensutveckling?

Kvinnorna som delar med sig av sina förskräckliga upplevelser har alltför ofta mötts av en nonchalans. Oavsett vad vi kan se vid en undersökning, så är det kvinnans upplevelse som vi måste ta på allvar. Vi behöver definitivt utveckla våra kompetenser och vi behöver skapa utrymme för att det ska finnas tid för att bemöta och utreda ordentligt, utan att behöva hänvisa till att det inte finns resurser. En politisk fråga som vi kommer att fortsätta kämpa för.

Men vi behöver också förändra samhällets syn på kvinnan. Och där har vi ett stort arbete framför oss. Men vi har redan börjat och är på väg framåt. Och vi vänder aldrig.

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner
Leg barnmorska