Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Första praktiken på förlossningen

av 2 kommentarer

Gemma SafikhaniJag läser termin 1 på barnmorskeprogrammet, och är snart klar med min allra första praktik plats på förlossningen. Teoriveckorna innan har varit givande och intressanta. Vi har studerat den normala graviditeten, och vårt blivande kompetensområde – sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa.  Det känns som att hela gruppen har längtat till VFU. Jag själv kom ut till första praktiken på förlossningen redo för att börja utvecklingen från sjuksköterska till barnmorska, men med en viss nervositet över hur det skulle kännas att börja om.

Det har varit tufft. Det har varit fantastiskt. Det ena momentet är inte det andra likt. Jag har känt osäkerhet på mitt framtida yrkesval efter vissa pass, men även känslor av beslutsamhet att lyckas. Att vara student igen är en utmaning. Känslan av att inte kunna någonting gör lätt att jag glömmer att jag redan är sjuksköterska med akademisk examen i omvårdnad.

Jag försöker att lära mig och se så mycket som möjligt denna termin, att ta chansen och möjligheten att vara närvarande i rummet och se hela förlossningsförloppet, att träna på olika moment och handgrepp med min handledares stöd och sedan få återkoppling som hjälper min utveckling. Genom trygg handledning byggs jag upp på nytt i min blivande profession.

Att se en födande person andas igenom intensiva värkar och att få äran att stödja blivande föräldrar under förlossningar är verkligen speciellt. Mina framtida kollegor är superhjältar. Det finns så många sätt att stödja de blivande föräldrarna och alla göra sitt bästa för att ge bästa möjliga stöd och vård.

Även om vi är flera studenter på samma praktikplats är det sällan vi ser varandra under arbetspassets gång. Oftast bli vi upptagna direkt. Det blir svårt att få tid till reflektion med varandra och ibland kan det kännas ensamt. Jag önskar att vi hade haft tid avsatt för reflektion med de andra studenterna på våra arbetspass, men det blir inte lätt att få ihop när alla går tre-skift.

Jag är rädd samtidigt som jag är nyfiken. Jag har en stor respekt för utbildningen och professionen och jag vill göra mitt bästa för att kunna uppnå mina mål och sätta grunderna för att bli en kompetent barnmorska i framtiden.

Snart blir det dags att vara på kvinnohälsan och BB avdelningen. Att se mer av vårdkedjan som jag inte ha tänkt så jättemycket på kommer bli roligt!

 

/Gemma Safikhani

I tornadons öga står en barnmorska

av Lämna en kommentar

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

av

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

av

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Färre förlossningskliniker och fler födande

av

Ytterligare en förlossningsklinik ska stängas i vårt avlånga land, den här gången är det dags för Karlskoga lasarett att bomma igen förlossningsdelen på avdelning Q. Beslutet är, enligt verksamhetschefen, baserat på patientsäkerhet kopplat till det nyfödda barnet. Bland annat saknas en neonatalavdelning på det lilla sjukhuset i de värmländska skogarna. Jag har ingen intention att utvärdera patientsäkerhetsaspekten i beslutet att stänga förlossningsavdelningen. Men visst kan man fundera över varför 10 förlossningskliniker har stängt sedan år 2000? Samtidigt så har nämligen antalet förlossningar ökat med 30 %.

Vad innebär patientsäkerhet kopplat till förlossningsvård? Måste en frisk kvinna med en okomplicerad graviditet ens föda sitt barn på sjukhus? Faktum är att efterfrågan på hemförlossningar har ökat, i alla fall i Region Stockholm där kvinnor som önskar föda sitt barn hemma har kunnat ansöka om bidrag efter godkännande från regionen. Men bidraget har nu dragits in. Är det en rättighet att välja var och hur man vill föda sitt barn? Om inte, vem ska bestämma hur kvinnor ska föda sina barn?

Flera barnläkare har skrivit debattartiklar om vikten av att vi måste sätta barnet i främsta rummet, att det måste finnas tillgång till neonatalvård samt att separationen mellan ett sjukt nyfött barn och dess föräldrar som uppstår i en eventuell ambulanstransport till ett sjukhus med annan vårdtillgång strider mot barnet rättigheter. Jag kan inte argumentera mot detta. Samtidigt är det väl också en rättighet för den födande kvinnan att kunna göra medvetna val om var hon vill föda sitt barn?

Det finns många känslor kopplade till nedlagda förlossningskliniker. Det utlöser ilska, gråt, demonstrationer och ockupationer av vårdavdelningar. Och frågan är om inte detta är en större fråga än den på lokalnivå där det lilla sjukhuset tvingas till en förändring som få förstår anledningen till. Det handlar om födande kvinnor och deras val och rättighet. Men det handlar också om personal, profession och anställningsvillkor.

Ja, det finns många aspekter och åsikter om varför ytterligare en förlossningsavdelning stänger ner i Sverige.

  • Fakta är att det kanske inte går att upprätthålla samma säkerhet på alla förlossningskliniker i landet. Tillgång till narkos och neonatal ser inte likadant ut överallt, något som självklart påverkar patientsäkerheten de gånger som det blir akut. Det gäller nog i princip all form av vård och inte bara förlossningsvården. Vården är helt enkelt inte jämlik ur den aspekten. Men det finns ju som sagt, kvinnor som väljer att föda sina barn hemma, och där finns definitivt ingen medicinsk backup.
  • Fakta är att vårt avlånga land ser olika ut när det gäller närhet till vården. I vissa delar av Sverige är det oundvikligt att ha en lång resväg till närmaste sjukhus. Vad är ett rimligt avstånd till närmaste förlossningsklinik för en gravid kvinna?
  • Fakta är att det kanske inte är så lätt för alla att förstå de medicinska omständigheterna kring patientsäkerhet. Kan vi lita på att människor gör egna, medvetna val?
  • Fakta är också att det tycks vara fullständigt omöjligt för beslutsfattare att åtgärda de problem som faktiskt går att åtgärda. Om politiker och arbetsgivare hade lyssnat från början (i tidernas begynnelse…) så hade vi kanske inte behövt hamna där vi är nu.

Rätt eller fel? Det är en oerhört komplex fråga och sådana frågor har oftast inga enkla svar….Men oavsett vad, hur och varför så är det, som så ofta, kvinnosjukvården som drabbas.

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En Barnmorska Under Livet!

av

Sverige har möjlighet att uppnå fantastiska resultat gällande landets kvinnohälsa. Men trots den unika möjligheten så finns stora brister i den vård som ska täcka kvinnors behov genom livet.

Hos landets unga ökar den psykiska ohälsan alltmer och många söker därför kontakt med vården. Det kan handla om alltifrån relationer och övergrepp till sexuell identitet eller bara om livet självt, och många söker sig då till barnmorskan på ungdomsmottagningen. Andelen kvinnor som lider av förlossningsrädsla ökar också i landet. Många unga kvinnor uttrycker oro långt innan de ens är gravida och budskapen om överfulla förlossningsavdelningar med sönderstressad personal bidrar knappast till sinnesro. När och om de senare uppnår en graviditet och förlossning bör deras oro kunna tas på allvar och samtalsmottagningar med specialutbildade barnmorskor behöver finnas lättillgängligt. Och viktigast av allt; Kvinnor ska kunna känna tilltro till den svenska vården. Inte rädsla och oro.

Det måste också finnas gott stöd efter genomgången graviditet och förlossning. Många studier visar på fördelarna med att amma sitt barn och det är en viktig samhällsfunktion att kunna stötta nyblivna familjer i amningsfrågor. Likväl behöver vi ockå kunna ge goda råd till de föräldrar som inte kan eller vill amma sitt barn. Trots det ser möjligheten att få stöd och hjälp kring amning och matning, väldigt olika ut i landet och på vissa ställen är det mycket svårt att få amningshjälp eller annat stöd kring matningsprocessen. Likaså ser möjligheten att få kontakt med vården efter att ha drabbats av förlossningsskador, mycket olika ut över landet. Det är ofta långa köer till rätt vårdinstans och många kvinnor uttrycker också att de inte får gehör för sin oro.

Sexuell och reproduktiv hälsa är en av hörnstenarna i svensk hälso-och sjukvård. Tillgång till en trygg och säker graviditet och förlossning tas som en självklarhet i den moderna västvärlden, precis som möjligheten till jämlik tillgång till preventivmedels- och abortrådgivning, något som dock ifrågasatts av bakåtsträvande politiska viljor under den senaste tiden. När den fertila perioden i livet sedan har passerat och klimakteriet infinner sig sker en ny fas i livet där många fysiska och psykiska förändringar sker. Kvinnor som önskar rådgivning kring övergångsperioden är ofta utlämnade till att boka tid hos läkare på vårdcentral och får istället för råd och stöd, endast ett recept på ett läkemedel i handen. Klimakteriemottagningar med legitimerade barnmorskor med specialistkunskap borde vara en lika självklar del av kvinnohälsovården som ungdomsmottagningar, preventivmedelsrådgivning och mödrahälsovård.

Den legitimerade barnmorskans kunskapsområde löper som en röd tråd genom kvinnors olika faser i livet. Möjligheten att möta upp behoven är stor i och med den unika kompetens som just barnmorskeprofessionen har.

Men det fattas gehör för att utveckla möjligheten att nyttja den kunskapen. Istället för att utveckla, fördjupa och tillgängliggöra, sker en konstant försämring för barnmorskors möjligheter att arbeta för kvinnors hälsa genom livet. Barnmorskor vet vad som behövs för att kvinnor, barn, ungdomar och familjer ska få den allra bästa vården.
Men istället för att vara med och driva vården framåt, tvingas barnmorskor kämpa med ohälsosamma arbetstider, orimlig arbetsbelastning och minimal löneutveckling.

Professionen sitter inne med svaren på hur vi ska utveckla och förbättra kvinnosjukvården i vårt land. Vårdförbundet vill att politiker och beslutsfattare ska ge barnmorskor möjligheten att ta svensk kvinnohälsa till nya nivåer.

Men först krävs åtgärder i barnmorskors arbetsvillkor och löneutveckling.

Det finns mycket vi kan vara stolta över med svensk kvinnosjukvård. Ur ett globalt perspektiv står sig vården vi förser landets halva befolkning med högt. Men om vi ser till de möjligheter som faktiskt finns när det gäller utvecklingen av vården så finns det betydligt mer att önska. En nyckelfaktor för att nå toppnivå är att nyttja den kunskap och kompetens som finns hos den svenska barnmorskeprofessionen. Professionen har viljan och styrkan att förse kvinnor med en barnmorska under livet- Hela livet! Nu är det dags att verkligen göra det! 

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet

Ett träningspass i badrummet på förlossningen – Malin Bergander

av

Malin Bergander

Malin Bergander

Vi känner varandra flyktigt. Hennes mamma bor nästan granne med mig, hennes yngre syskon är jämnåriga med mina barn. Själv är hon en uppskattad instruktör på mitt gym. När hon blir gravid igen pratas vi vid ett par gånger. Det finns en ögonblicklig kemi mellan oss, en respektfull kvinnlig gemenskap. Hon har en känsla av att hon oplanerat kommer föda det här barnet hemma. Förra barnet föddes bara några minuter efter att de anlänt till förlossningen hon och mannen. Doulan hann inte ens ur sängen hemma innan det var klart. Hon känner sig inte helt bekväm med tanken på hemförlossning. Blir det nödvändigt så är det så. Men helst inte.

Jag erbjuder mig att plocka hem det som behövs vid en förlossning. Lovar att hon kan ringa om det drar på så snabbt att de väljer att föda hemma hellre än att riskera en bilförlossning. Det vill hon. Det skulle kännas tryggare. Vi bor ju bara 10 minuter ifrån varandra.

Jag tar kontakt med den av våra obstetriker som brukar samtala med paren som önskar hemförlossning och flaggar för att en sån kan det bli här. Oplanerad men ändå förberedd.

Min semester närmar sig. Graviditeten går på övertid. Vi håller kontakten men inga tecken på förlossningsstart. Inte en endaste liten sammandragning. Min sista jobbnatt passerar och hon ringer mig när jag vaknat. Barnet har rört sig mindre än hon är van vid. De har varit på sjukhuset och gjort en koll, allt är ok. Men hon är öppen åtskilliga centimeter. Måååååånga centimeter. ”Går vattnet när jag är och handlar trillar ungen ut innan jag hinner ur affären” säger hon skrattande. För att slippa oroa sig för det har de fått tid för igångsättning näst-kommande dag. Följer jag med in och stöttar? Om det inte drar ut på tiden, vill jag ta hand om förlossningen? Absolut. Min semester-resa går inte förrän om två dagar.

Jag lägger mig tidigt, för magkänslan signalerar att nån igångsättning blir det inte. Mycket riktigt. På morgonkulan ringer mannen. Värkar! Barnvakten är på plats och det är bara att åka in. Ifrån bilen ringer jag till avdelningen och säger att vi är på väg. Att de gärna får förbereda ett rum. Det är överfullt på förlossningen och lättnaden hos kollegan uppenbar när jag lovar att ta hand om föderskan och hennes man själv.

Förlossningsbagen packad och klar

Förlossningsbagen packad och klar

Vi får den enda lediga skrubben, badrummet. Transportabel lustgas är ditrullad, vattenkaraff på en stålpall, förlossnings-set uppackat men vi ser inte till en endaste människa. Omtanken känns ändå.

Det är inte utan att vi fnissar åt den omvända situationen. Nu är det jag som säger det hon alltid står längst fram i träningssalen och peppar oss andra med: ”du kan, glöm inte att andas, du är stark, det gör ont men det känns bättre efteråt, lite till, andas, du är såååååå stark, du kan, andas, du är helt grym på det här!”

30 minuter senare lyfter en svettig kvinna själv sitt barn ur skötet och mannen gör en segergest. En kille till!

Vi har för alltid något som binder oss samman den här fantastiska kvinnan och jag. Våra leenden blir stora när vi ses på gymmet. När hon leder passen pushar jag mig alltid extra. Vad är väl 45 minuters indoorwalking i jämförelse med att föda sex killar och fostra åtta (bonuspojkar)? Jo, det är ingenting.

/Malin Bergander

Ständig nattbarnmorska och förtroendevald

Att vara barnmorska är att förutse det oförutsägbara – Charlotte Stenström

av

Charlotte Stenström

Charlotte Stenström

Dämpad belysning. Intensiv kvinnokraft. En stegrande klagan i takt med intensiteten i värken. Hon skall föda deras barn, han stöttar, jag är barnmorska. Klagan kommer från honom, en blivande barnafader –  ”aj, aj, aaj”! Värken avtar och min irritation växer. Ska han hålla på såhär varje värk, i kanske åtta timmar till, är det rimligt? Så möter han min blick, en bedjan om hjälp. Jag ser då vad han inte säger; vitnande knogar i smärtsamt grepp om ömtåligt gäddhäng. Han har naturligtvis fruktansvärt ont; irritation övergår i samförstånd och tacksamhet när jag lossar hennes grepp. Hon märker ingenting, han stöttar där och då på sitt allra bästa sätt. Ett barn föds och allt stannar upp. Världen håller andan.

Barnmorskan är viktig. För födande kvinnor, för unga kvinnor, för gamla kvinnor, för sjuka kvinnor, för partners och anhöriga till alla kvinnor. Vi är jätteviktiga. Vi som med varma, kompetenta händer stöttar och lotsar kvinnor genom livets alla skeenden. Vi är med i de lyckliga stunderna och stunderna när lyckan blir till sorg, när meningen med livet ifrågasätts och livet får ny mening.

Att vara barnmorska är ett sätt att göra skillnad. Att göra skillnad för kvinnor som bär på erfarenheter och upplevelser som gör dem rädda att föda barn, att söka hjälp, att genomgå en abort. Att göra skillnad för de kvinnor som tvingas föda sitt barn i ett främmande land, på flykt och på ett språk hon inte förstår. Alla passerar de förlossningen; här finns inga filter, alla är välkomna och alla kommer. Att föda barn är ett kort, men ändå så stort ögonblick i livet och vetskapen om att vi kan göra skillnad där och då är oändligt viktig. Vi har instrumenten för att i detta flyktiga ögonblick, skapa ett tillfälligt rum av lugn, frid och trygghet för människor som flytt för sina liv. Ingen vill fly, men de vill alla välja livet och vi är stolta över att som barnmorskor kunna göra skillnad om så bara för en liten stund.

Att vara barnmorska är att förutse det oförutsägbara; att på ett ögonblick ställa om när det normala blir allt annat än just det, vetskapen om att från och med detta ögonblick utgör mina handlingar kanske skillnaden mellan liv och död. När det sedan plötsligt återgår till dämpad belysning och intensiv kvinnokraft; kanske är det just det som gör det så fantastiskt. Fantastiskt att vara barnmorska och att vara så närvarande i livet.

Jag är barnmorska. Ett barn föds och allt stannar upp. Världen håller andan.

/Charlotte Stenström

Barnmorska på förlossningen

Jag jobbar på Sveriges minsta BB – Gästinlägg Susanne Lindblad

av

Bild på bebisfot och vuxenhand

Foto: Ulf Huett

Jag sitter på expeditionen på jobbet när jag hör hur dörren i korridoren öppnas. Jag reser mig genast för att möta dem. Det är en treföderska och hennes partner. Jag skyndar emot dem. Kvinnan är mitt upp i ett otroligt intensivt förlossningsarbete. Hon profylaxandas och andetagen är korta och koncentrerade.

– Välkomna, säger jag samtidigt som jag lägger min arm om kvinnan. Hennes man stödjer henne från andra sidan. Han tittar lättat på mig och hälsar. Han känns lite stressad men trygg på samma gång. Han håller om sin kvinna i ett stadigt tag samtidigt som han manar henne att gå några steg till.

Paret är välkända för mig. När de väntade sitt första barn träffade jag dem på MVC. När andra barnet föddes träffade jag dem efteråt på BB. Och under denna graviditet har jag träffat dem när de kommit för viktskattning av sitt barn och en CTG var beställd innan ultraljudet. Det var också jag som svarade när pappan ringde och berättade att de var på väg. Jag hade väntat en liten stund på dem.

Värken avtar och kvinnan ler igenkännande mot mig. Hon hälsar och säger sedan  -Det är jätteintensivt nu. Jag vill ha smärtlindring nu direkt och vet du, det trycker otroligt nedåt.

– Bra säger jag och ler tillbaka. Tor du att du orkar gå till slutet av korridoren. Jag nickar mot förlossningsdelen av vår Kvinnoklinik. Korridoren är ca 35 meter lång och en glasdörr skiljer BB från förlossningen.

Hon nickar, nästa värk sköljer in över henne och hon hänger tungt på mig och sin man. Andas igenom värken. Flämtar till på toppen av värken och är helt upptagen av det jobb hennes kropp just nu utför. Hon är rödblommig och varm. Vi tar korridoren på 4 värkar. Tysta och stödjande står vi jämte kvinnan, hennes man och jag. Vi nickar emellanåt till varandra. Jag för att stödja och bekräfta och pappan för att han ser och tar emot.

Väl inne på förlossningssalen har jag hunnit förbereda det mesta innan de kom och vi hjälper kvinnan upp på sängen. Vi hjälps åt att ta av alla kläder. Jag gör en yttre palpation. Huvudet är väl nedträngt. Fosterljuden avlyssnas med tratten först och jag kopplar sedan upp henne på CTGt. Jag undersöker henne. En rejält buktande hinnblåsa palperas och huvudet står vid spinea. Hon är öppen 8 cm.

25 minuter senare har deras familj utökats av ytterligare ett barn. En mörkhårig liten pojke tar sina första andetag och hans första skrik välkomnas av mor och far med tårar i deras ögon.   Och jag var med! Jag bistod kvinnan med vad hon än behövde. Jag höll koll på hennes barn genom förlossningen och jag bekräftade hennes man som gjorde ett mycket intensivt jobb han med när han andades med sin kvinna genom varje värk. Tätt och otroligt nära födde de sitt barn. Och jag hade den stora äran att jag gick vara med!

Paret blev kvar i 2 dygn hos oss på BB. Det var en bit för dem att åka, 8 mil enkelväg, och ute var det fortfarande vinter och halt väglag. Jag jobbade båda dagarna och fortsatte att följa dem på BB. Jag pratade ut dem och var med på barnläkarronden. Jag klippte av banden på mor och barn och kramade om de när de åkte hem.

Jag jobbar på Sveriges minsta BB. Här föddes förra året 399 barn. Vi är ett tio-tal barnmorskor som jobbar 3-skift. Och några till barnmorskor som våningen under oss har Spec.MVC, MVC och gynmottagning.

Jag har fått den oerhörda gåvan att jag kan få följa ett par genom graviditet, förlossning och BB-tid. De föräldrar som kommer från vårt stora upptagningsområde, Västerbottens inland, kan jag få följa genom förlossning och BB-tid. Det ger en otrolig kontinuitet.  Genom mina färgade ögon är det just den vård jag önskar ALLA kvinnor i Sverige.

Jag älskar mitt jobb. Jag känner mig tacksam varje dag jag stämplar in. Det händer saker på mitt jobb som naturligtvis inte är rosenrött eller ens det minsta positivt. Som t ex nu när vår ledning dragit in vår fjärde semestervecka under sommaren. Stämningen blir lätt upprörd och uppgiven. Vi är alldeles för få barnmorskor i Sverige och det här sista draget känns inte som ett väl genomtänkt drag i avseende att locka nya barnmorskor. Men – trots det –  och trots obekväm arbetstid över årets alla dagar – älskar jag mitt jobb. Jag är engagerad i Vårdförbundet för jag är övertygad om att vi kan och kommer att vända på denna skutan med, med gemensamma krafter. Jag tänker inte ge upp den tanken i alla fall!

 

//Susanne Lindblad

Legitimerad barnmorska

Lycksele Lasarett,  Västerbotten

 

Maria: Tio timmars förlossningsarbete

av

Maria LindgrenHyfsat normalt. Kan se ut på en mängd olika vis.

Tio timmars arbete på förlossningen. Kan också se ut precis hur som helst. Det är det som är charmen med arbetet på förlossningen, och skräcken också faktiskt. Det kan vara fullt upp tio timmar i sträck och då hinner man inte se till sina egna behov. Det kan vara lagom mycket, då man till exempel har en kvinna i aktivt förlossningsarbete och man kan bytas av för att fylla på energi och hinna byta några ord med kollegorna och man går sedan hem med en bra känsla i magen.

Det längsta arbetspasset är på natten, tio timmar när kroppen rent fysiologiskt går på lågvarv. Har man då otur kan man få jobba hårt utan att få chans att sitta ner och få i sig någonting.

Dessa pass följs dessutom ofta av övertid eftersom man också har skyldighet att dokumentera allt som hänt och det finns det sällan tid till förrän man fått avlösning av dagskiftet. Man går sedan hem och känner sig otillräcklig. Nattpassen sliter oerhört på kroppen och hjärnan. Till slut kan man inte tänka klart. Som tur är får man ett adrenalinpåslag i akuta situationer och får lite mer energi för en stund. Men kanske hade man inte ens hamnat där om man hunnit och orkat tänka och varit steget före. Man vet aldrig hur arbetspasset på förlossningen kommer se ut. Stämplar man ut glad och nöjd eller med en klump i magen? Första tiden som förlossningsbarnmorska finns klumpen i magen redan när man går till jobbet. En nervositet för att ställas inför något som man ännu ej hunnit uppleva. Tvillingförlossning, navelsträngsframfall eller det värsta: en intrauterin fosterdöd? Och finns det då någon mer erfaren att luta sig emot? Oftast finns det någon, men vissa pass har alla fullt upp och då finns ingen att fråga, ingen som hinner stötta upp.

Forskningen visar att närvarande stöd under aktiv förlossning minskar andelen kejsarsnitt. En födande kvinna behöver känna sig trygg för att hormonerna i hennes kropp ska kunna flöda fritt och ge effektiva värkar. Förlossningsarbetet förkortas och smärtupplevelsen mildras. Det är faktiskt ganska enkla åtgärder; varma trygga händer, fylla på energi, lägesändra och bara finnas nära med sin kunskap. Med sin specialkunskap kan en barnmorska i många fall förebygga komplikationer, ligga steget före. Billigt är det också. I jämförelse med ett kejsarsnitt. Och det kejsarsnitt som kvinnan önskar nästa gång för att hon inte vågar föda vaginalt. I dagens förlossningsvård finns det tyvärr ingen möjlighet att vara helt närvarande då man har ansvar för flera familjer samtidigt. Alla dessa familjer har helt olika situationer, behov och förutsättningar. En födande kvinna per barnmorska är en dröm, och det skulle verkligen göra skillnad för familjerna, vårdpersonalen och landstingens ekonomi.

Efter tre år som barnmorska på förlossningen har jag inte längre en klump i magen inför nya situationer. Nu beror klumpen på dagens urholkade sjukvård. På att någon i toppen, uppenbarligen helt utan insikt i mitt viktiga och fantastiska arbete, faktiskt utsätter mig, kvinnorna och barnen för situationer och risker som kan ge fruktansvärda konsekvenser.

Maria Lindgren

Leg. Barnmorska på Förlossningen Falun.