Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Alla som föder barn är inte kvinnor

by

Vi barnmorskor ska arbeta individanpassat. Vem har jag framför mig och vilket behov av vård och stöd har den här personen? Är den i behov av tolk för att kunna erbjudas en jämlik vård? Är den i behov av ett planerat kejsarsnitt för att kunna hantera tanken på att barnet ska ut? Är den i behov av att du och annan personal väljer vilka ord ni använder när ni pratar om graviditet, förlossning och amning?


Alla som föder barn är inte kvinnor. Alla som föder barn har livmoder, absolut. Men alla är inte kvinnor. Till och med våra journalsystem som tar så enormt lång tid att få till ändringar i accepterar det. Du kan idag skriva journal på en gravid man, med manligt personnummer. Så, alla som föder barn är inte kvinnor.

Könsidentitet handlar inte om vilket kön man ”känner sig som” idag. En normbrytande könsidentitet handlar om flera år av att inte passa in. Inte kunna slappna av i sig själv eller med sin omgivning. Flera år av rädsla. Rädsla för att inte bli accepterad av sina föräldrar, att bli utslängd eller utsatt för våld av sina ”trygga” omsorgspersoner. Rädsla för att bli mobbad. Rädsla för att bli misshandlad. Mördad. Flera år av ångest. Ångest som är så svår att hantera att man tar till destruktiva strategier för att hantera den, såsom alkohol, droger, självskadebeteenden eller suicidförsök. Så, att säga att könsidentitet är ett fånigt modernt påhitt är en förolämpning till varje anhörig till en transperson som valt att avsluta sitt liv.

Transpersoner som upplever att de blir respekterade och får vara sig själva mår bra och känner glädje över sin transidentitet. Alla har inte mått dåligt i en massa år. Men tillräckligt många har det och gör det än idag för att vi som vårdpersonal inte ska dras med isamhällsdebatter kring transpersoners existens och spä på deras fördomar om oss. För tilliten till vården är låg. Man söker inte vård vid psykisk eller fysisk ohälsa, för att man är rädd för att bli utsatt för diskriminering. Det är inte okej 2022. Du kanske inte har gjort något aktivt för att transpersoner ska ha låg tillit till vårdpersonal. Men har du gjort något för att öka deras tillit?


Sedan 2013 utsätter vi inte personer som får könsbekräftande vård för tvångssteriliseringar. Idag får du byta personnummer utan att någon kan ta ifrån dig möjligheten att bli genetisk förälder. Det borde inte komma som någon överraskning att personer av alla kön har en stark barnlängtan, så även personer som lidit av könsdysfori och efter många år fått hjälp. Därför ska du som barnmorska kunna bemöta män och ickebinära som föder barn med samma respekt som du har för kvinnor som föder barn. Varken mer (för det kräver ingen) eller mindre, utan med samma respekt.

Therese Sandin, barnmorska RFSL

Endast det bästa borde vara nog

by

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

by

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler ”bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som ”bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

by

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Första praktiken på förlossningen

by

Gemma SafikhaniJag läser termin 1 på barnmorskeprogrammet, och är snart klar med min allra första praktik plats på förlossningen. Teoriveckorna innan har varit givande och intressanta. Vi har studerat den normala graviditeten, och vårt blivande kompetensområde – sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa.  Det känns som att hela gruppen har längtat till VFU. Jag själv kom ut till första praktiken på förlossningen redo för att börja utvecklingen från sjuksköterska till barnmorska, men med en viss nervositet över hur det skulle kännas att börja om.

Det har varit tufft. Det har varit fantastiskt. Det ena momentet är inte det andra likt. Jag har känt osäkerhet på mitt framtida yrkesval efter vissa pass, men även känslor av beslutsamhet att lyckas. Att vara student igen är en utmaning. Känslan av att inte kunna någonting gör lätt att jag glömmer att jag redan är sjuksköterska med akademisk examen i omvårdnad.

Jag försöker att lära mig och se så mycket som möjligt denna termin, att ta chansen och möjligheten att vara närvarande i rummet och se hela förlossningsförloppet, att träna på olika moment och handgrepp med min handledares stöd och sedan få återkoppling som hjälper min utveckling. Genom trygg handledning byggs jag upp på nytt i min blivande profession.

Att se en födande person andas igenom intensiva värkar och att få äran att stödja blivande föräldrar under förlossningar är verkligen speciellt. Mina framtida kollegor är superhjältar. Det finns så många sätt att stödja de blivande föräldrarna och alla göra sitt bästa för att ge bästa möjliga stöd och vård.

Även om vi är flera studenter på samma praktikplats är det sällan vi ser varandra under arbetspassets gång. Oftast bli vi upptagna direkt. Det blir svårt att få tid till reflektion med varandra och ibland kan det kännas ensamt. Jag önskar att vi hade haft tid avsatt för reflektion med de andra studenterna på våra arbetspass, men det blir inte lätt att få ihop när alla går tre-skift.

Jag är rädd samtidigt som jag är nyfiken. Jag har en stor respekt för utbildningen och professionen och jag vill göra mitt bästa för att kunna uppnå mina mål och sätta grunderna för att bli en kompetent barnmorska i framtiden.

Snart blir det dags att vara på kvinnohälsan och BB avdelningen. Att se mer av vårdkedjan som jag inte ha tänkt så jättemycket på kommer bli roligt!

 

/Gemma Safikhani

I tornadons öga står en barnmorska

by

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet ”personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

by

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

by

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Färre förlossningskliniker och fler födande

by

Ytterligare en förlossningsklinik ska stängas i vårt avlånga land, den här gången är det dags för Karlskoga lasarett att bomma igen förlossningsdelen på avdelning Q. Beslutet är, enligt verksamhetschefen, baserat på patientsäkerhet kopplat till det nyfödda barnet. Bland annat saknas en neonatalavdelning på det lilla sjukhuset i de värmländska skogarna. Jag har ingen intention att utvärdera patientsäkerhetsaspekten i beslutet att stänga förlossningsavdelningen. Men visst kan man fundera över varför 10 förlossningskliniker har stängt sedan år 2000? Samtidigt så har nämligen antalet förlossningar ökat med 30 %.

Vad innebär patientsäkerhet kopplat till förlossningsvård? Måste en frisk kvinna med en okomplicerad graviditet ens föda sitt barn på sjukhus? Faktum är att efterfrågan på hemförlossningar har ökat, i alla fall i Region Stockholm där kvinnor som önskar föda sitt barn hemma har kunnat ansöka om bidrag efter godkännande från regionen. Men bidraget har nu dragits in. Är det en rättighet att välja var och hur man vill föda sitt barn? Om inte, vem ska bestämma hur kvinnor ska föda sina barn?

Flera barnläkare har skrivit debattartiklar om vikten av att vi måste sätta barnet i främsta rummet, att det måste finnas tillgång till neonatalvård samt att separationen mellan ett sjukt nyfött barn och dess föräldrar som uppstår i en eventuell ambulanstransport till ett sjukhus med annan vårdtillgång strider mot barnet rättigheter. Jag kan inte argumentera mot detta. Samtidigt är det väl också en rättighet för den födande kvinnan att kunna göra medvetna val om var hon vill föda sitt barn?

Det finns många känslor kopplade till nedlagda förlossningskliniker. Det utlöser ilska, gråt, demonstrationer och ockupationer av vårdavdelningar. Och frågan är om inte detta är en större fråga än den på lokalnivå där det lilla sjukhuset tvingas till en förändring som få förstår anledningen till. Det handlar om födande kvinnor och deras val och rättighet. Men det handlar också om personal, profession och anställningsvillkor.

Ja, det finns många aspekter och åsikter om varför ytterligare en förlossningsavdelning stänger ner i Sverige.

  • Fakta är att det kanske inte går att upprätthålla samma säkerhet på alla förlossningskliniker i landet. Tillgång till narkos och neonatal ser inte likadant ut överallt, något som självklart påverkar patientsäkerheten de gånger som det blir akut. Det gäller nog i princip all form av vård och inte bara förlossningsvården. Vården är helt enkelt inte jämlik ur den aspekten. Men det finns ju som sagt, kvinnor som väljer att föda sina barn hemma, och där finns definitivt ingen medicinsk backup.
  • Fakta är att vårt avlånga land ser olika ut när det gäller närhet till vården. I vissa delar av Sverige är det oundvikligt att ha en lång resväg till närmaste sjukhus. Vad är ett rimligt avstånd till närmaste förlossningsklinik för en gravid kvinna?
  • Fakta är att det kanske inte är så lätt för alla att förstå de medicinska omständigheterna kring patientsäkerhet. Kan vi lita på att människor gör egna, medvetna val?
  • Fakta är också att det tycks vara fullständigt omöjligt för beslutsfattare att åtgärda de problem som faktiskt går att åtgärda. Om politiker och arbetsgivare hade lyssnat från början (i tidernas begynnelse…) så hade vi kanske inte behövt hamna där vi är nu.

Rätt eller fel? Det är en oerhört komplex fråga och sådana frågor har oftast inga enkla svar….Men oavsett vad, hur och varför så är det, som så ofta, kvinnosjukvården som drabbas.

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

En Barnmorska Under Livet!

by

Sverige har möjlighet att uppnå fantastiska resultat gällande landets kvinnohälsa. Men trots den unika möjligheten så finns stora brister i den vård som ska täcka kvinnors behov genom livet.

Hos landets unga ökar den psykiska ohälsan alltmer och många söker därför kontakt med vården. Det kan handla om alltifrån relationer och övergrepp till sexuell identitet eller bara om livet självt, och många söker sig då till barnmorskan på ungdomsmottagningen. Andelen kvinnor som lider av förlossningsrädsla ökar också i landet. Många unga kvinnor uttrycker oro långt innan de ens är gravida och budskapen om överfulla förlossningsavdelningar med sönderstressad personal bidrar knappast till sinnesro. När och om de senare uppnår en graviditet och förlossning bör deras oro kunna tas på allvar och samtalsmottagningar med specialutbildade barnmorskor behöver finnas lättillgängligt. Och viktigast av allt; Kvinnor ska kunna känna tilltro till den svenska vården. Inte rädsla och oro.

Det måste också finnas gott stöd efter genomgången graviditet och förlossning. Många studier visar på fördelarna med att amma sitt barn och det är en viktig samhällsfunktion att kunna stötta nyblivna familjer i amningsfrågor. Likväl behöver vi ockå kunna ge goda råd till de föräldrar som inte kan eller vill amma sitt barn. Trots det ser möjligheten att få stöd och hjälp kring amning och matning, väldigt olika ut i landet och på vissa ställen är det mycket svårt att få amningshjälp eller annat stöd kring matningsprocessen. Likaså ser möjligheten att få kontakt med vården efter att ha drabbats av förlossningsskador, mycket olika ut över landet. Det är ofta långa köer till rätt vårdinstans och många kvinnor uttrycker också att de inte får gehör för sin oro.

Sexuell och reproduktiv hälsa är en av hörnstenarna i svensk hälso-och sjukvård. Tillgång till en trygg och säker graviditet och förlossning tas som en självklarhet i den moderna västvärlden, precis som möjligheten till jämlik tillgång till preventivmedels- och abortrådgivning, något som dock ifrågasatts av bakåtsträvande politiska viljor under den senaste tiden. När den fertila perioden i livet sedan har passerat och klimakteriet infinner sig sker en ny fas i livet där många fysiska och psykiska förändringar sker. Kvinnor som önskar rådgivning kring övergångsperioden är ofta utlämnade till att boka tid hos läkare på vårdcentral och får istället för råd och stöd, endast ett recept på ett läkemedel i handen. Klimakteriemottagningar med legitimerade barnmorskor med specialistkunskap borde vara en lika självklar del av kvinnohälsovården som ungdomsmottagningar, preventivmedelsrådgivning och mödrahälsovård.

Den legitimerade barnmorskans kunskapsområde löper som en röd tråd genom kvinnors olika faser i livet. Möjligheten att möta upp behoven är stor i och med den unika kompetens som just barnmorskeprofessionen har.

Men det fattas gehör för att utveckla möjligheten att nyttja den kunskapen. Istället för att utveckla, fördjupa och tillgängliggöra, sker en konstant försämring för barnmorskors möjligheter att arbeta för kvinnors hälsa genom livet. Barnmorskor vet vad som behövs för att kvinnor, barn, ungdomar och familjer ska få den allra bästa vården.
Men istället för att vara med och driva vården framåt, tvingas barnmorskor kämpa med ohälsosamma arbetstider, orimlig arbetsbelastning och minimal löneutveckling.

Professionen sitter inne med svaren på hur vi ska utveckla och förbättra kvinnosjukvården i vårt land. Vårdförbundet vill att politiker och beslutsfattare ska ge barnmorskor möjligheten att ta svensk kvinnohälsa till nya nivåer.

Men först krävs åtgärder i barnmorskors arbetsvillkor och löneutveckling.

Det finns mycket vi kan vara stolta över med svensk kvinnosjukvård. Ur ett globalt perspektiv står sig vården vi förser landets halva befolkning med högt. Men om vi ser till de möjligheter som faktiskt finns när det gäller utvecklingen av vården så finns det betydligt mer att önska. En nyckelfaktor för att nå toppnivå är att nyttja den kunskap och kompetens som finns hos den svenska barnmorskeprofessionen. Professionen har viljan och styrkan att förse kvinnor med en barnmorska under livet- Hela livet! Nu är det dags att verkligen göra det! 

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

#enbarnmorskaunderlivet