Under lång tid så har barnmorskor larmat om att det krävs förändring för att kunna bedriva en vård som inte riskerar att skada patient och anställd. Och under lika lång tid så har barnmorskor kämpat med att hålla uppe en underfinansierad och felorganiserad kvinnovård, till priset av sin egen hälsa. I Expressens ledare ber skribenten om att barnmorskor ska ”vara snälla och stanna kvar i vården”, eftersom det är uppenbart att vården har ett stort behov av den unika kompetens som barnmorskor har. En kompetens som förväntas behövas ännu mer i samband med den väntade flyktingvågen från det krigsdrabbade Ukraina.
Men vi har ju faktiskt presenterat åtskilliga förslag under lång tid om vilka åtgärder som krävs för att vi ska få en trygg kvinnovård genom hela vårdkedjan. Det är en lång lista av åtgärder, men centralt är att tillgodose barnmorskor med attraktiva villkor och värdera professionen rätt. I den rapport som Jämställdhetsmyndigheten presenterade nyligen och som handlar om vad som krävs för att uppnå ekonomisk jämställdhet, värderades barnmorskor likvärdigt som civilingenjörer. Men en barnmorska har 30% lägre livslön. Den här skeva, patriarkala värderingen har bidragit till att det nu är brist på barnmorskor i landets samtliga 21 regioner.
Många barnmorskor upplever hög stress, både psykiskt och fysiskt. Långvarig stress orsakar sjukdom och ohälsa. Men det är inte i första taget som man lämnar sitt arbete. Barnmorskor studerar i 4,5 år på universitet och en Sveriges enda magisterexamen i sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa. Varför skulle någon välja att utbilda sig så lång tid inom just det ämnet om man egentligen inte ville arbeta med sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa?. Men det går bara att hålla i till en viss gräns när arbetsvillkoren blir alltför ohälsosamma. Och det första som händer är att gå ner i arbetstid, något som mer än 50% av landets barnmorskor redan gjort. Det andra är att lämna verksamheterna, sjukvården och kanske till och med yrket. En enorm förlust, både ur samhällsekonomiskt och patientsäkerhetsmässigt perspektiv. Och oftast en djup sorg för den barnmorska som inser att det inte går att stå för den vården som bedrivs längre eller klara av att arbeta utifrån de usla förutsättningar som ges av arbetsgivare.
Etisk stress går inte att ”lägga på hyllan” som skribenten uppmanar till. Etisk stress handlar om att uppleva stress som grundar sig i ens samvete och moral. Barnmorskor har en etisk kod och ett yrkesansvar. Men barnmorskor är inte anställda robotar eller maskiner som bara tuffar på så länge de får lön. Barnmorskor är människor med ett liv vid sidan av sitt arbete med familj, vänner och intressen. Och även gentemot sitt privatliv kan en etisk stress uppstå. Om arbetet tär på dina relationer, gör dig orkeslös, ofokuserad och nedstämd så funkar inte livet. Men tänk så smidigt det hade varit om man bara kunde bestämma sig för att sparka av sig den etiska stressen i hallen eller i omklädesrummet på jobbet, ungefär som man sparkar av sig ett par skor.
Jag instämmer helt med skribenten om att barnmorskor är avgörande för att vi ska kunna upprätthålla en god vård. Men ansvaret för att upprätthålla vården ligger inte på den enskilda barnmorskan. Det ligger på våra arbetsgivare. Det är dags att arbetsgivare och beslutsfattare inser det också:
”Ge oss rätt villkor och förutsättningar nu, snälla arbetsgivare”.
