#enbarnmorskaunderlivet

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

1 januari, 2022 by Åsa Mörner

2021 är över. Ett tufft och turbulent år, som bjudit på fortsatt pandemi med mutationer, ansträngd sjukvård, barnmorskeuppror och en fortsatt snedvärdering av kvinnodominerade vårdprofessioner.

Men någonstans har vi kunnat skymta en strimma av hopp. De medicinska framstegen har bjudit på massvaccineringar (om än fortsatt ojämlikt fördelade i världen), stort fokus på sjukvårdsfrågor, löften om en förändrad kvinnovård och, för första gången i Sveriges historia- en kvinnlig statsminister.

Ett år av både hopp och förtvivlan. Ett år då många barnmorskekollegor runt om i landet gav upp och lämnade in sin avskedsansökan. Inte bara i Stockholms förlossningsvård. Vi ser det runt om i hela landet, i hela vårdkedjan. Ny forskning av barnmorskan Malin Hansson visar att de kvantitativa kraven på barnmorskor ligger signifikant högre än genomsnittet. Arbetstempot är högre och barnmorskor måste jobba i ett högt tempo under hela arbetspasset. Den känslomässiga pressen som en barnmorska ställs inför är hög, högre än för de flesta andra yrkesgrupperna i Sverige. Det är således ett faktum att barnmorskors arbetssituation är mer pressad jämfört med arbetande referenspopulation.

I Vårdförbundets senaste enkätundersökning till barnmorskor uppgav en stor andel av de svarande att de arbetar deltid för att orka. Och hela 21 % arbetar inte längre som barnmorskor, främst pga de otillräckliga villkor som arbetsgivare envisas om att hålla fast vid.

Vi ser också en successiv nedmontering av förlossningsvården. Vårt lands befolkning har ökat stadigt och fler barn föds, samtidigt som de medicinska kraven på vården blir allt högre. Men trots det så har över hälften av alla förlossningsenheter lagts ner sedan 1970-talet, samtidigt som landets befolkning ökat med nästan 30 procent.

Jag får inte ihop det.

Det är sannerligen dags att, inte bara våra beslutfattare, utan även vi i befolkningen i stort, tar en rejäl funderare över vad vi anser att vården borde kunna erbjuda. I nuläget stöttas den upp av både kryckor, käppar, rep och rollatorer. Och det är de som arbetar i vården som är kryckorna, käpparna, repen och rollatorerna. Vi håller vården under armarna medan vi betalar priset med vår egen hälsa. Tillslammans med de gravida, födande och nyblivna föräldrarna. Och det är ett högt pris att betala. Inspektionen för vård och omsorg; IVO, konstaterar efter sin genomgång av anmälningar gällande förlossningsvården att ”en återkommande orsak som bidrar till att det går fel under förlossningen är att det är hög arbetsbelastning på avdelningen. Det kan handla om att det exempelvis är fullt på avdelningen eller att det är många akuta och svåra ärenden som handläggs samtidigt. Bemanningen är helt enkelt inte anpassad utifrån den belastning av patienter som verksamheten har.”

Borde inte det generera en akut kriskommission?

Ja du, 2022. Du har mycket att jobba med.

Men det finns som sagt också ett ljus. Det kan kännas som det är långt borta och ibland är det svårt att se ljuset pga allt mörker som lägger sig som en tung, blöt filt över oss. Men hoppet och ljuset finns hos oss. Hos oss som inte ger upp, som kämpar gemensamt för att förändra och förbättra. Som rabblar som papegojor för att få politiker att förstå, som nöter ut jobbskorna mil efter mil genom sjukhuskorridorer och mottagningsrum för att ge den bästa möjliga vården trots bristande resurser, som stångar oss blodiga gång på gång. Och det är inte för oss själva vi gör det. Det är för att vi vill att alla ska få det bra. Du, jag, din dotter, hans son, grannens barnbarn och kompisens mormor.

Vi har en styrka när vi är många som driver frågor gemensamt. Och den styrkan lyser starkare än någonsin nu när vi kastar oss in det än så länge okända 2022. För vi gör det tillsammans. Sida vid sida.

Nu ska det blir bättre! Välkommen 2022!

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet Styrelseledamot Vårdförbundet avd Örebro

Var finns alla män?

17 november, 2021 by Åsa Mörner

Jag får knottror på armarna och blir lite lätt tårögd. Att se alla dessa drivna, engagerade och upprörda människor samlas för att manifestera sitt stöd för oss barnmorskor och visa sitt missnöje för den situation som vi befunnit oss i så länge nu gör mig varm i själen. Det är ju precis det som vi har stångat oss blodiga för i så många år. Rätten att bli värderade för vår utbildning och kompetens. Rätten att få ge en annan vård än den vi ser på så många ställen idag.

Men någonstans i denna varma känsla av gemenskap och solidaritet så växer sig också en klump i min mage och en oro i min själ.

Var finns alla män? Jag vet att det finns män som är engagerade, jag följer flera av dem i mina egna sociala medier och känner många av dem personligen (en del av dem är barnmorskor). Men när jag ser alla som samlats för att protestera mot de villkor som barnmorskor tvingas arbeta under, vilket leder till att vården som barnmorskorna ska ge blir undermålig, så ser jag, om jag anstränger mig riktigt mycket, några enstaka män här och där. Och de som hörs i inlägg som florerar i tidningar, på Facebook och Instagram, i Tv-intervjuer och i debatter; kvinnors röster, åsikter och protester.

Varför hörs inte fler män i debatten? Har inte ni en mamma, syster, vän eller kanske partner som drabbats eller kan drabbas av den ojämlika, och faktiskt ovärdiga vården? Är det här en ”kvinnofråga”?

Kanske fram tills er partner arbetar som barnmorska och kraschlandar in i väggen pga den belastning hen har på sitt arbete. Eller tills din partner drabbas av skador i samband med en förlossning pga att stressen på förlossningsavdelningen var för hög. Eller, hemska tanke, tills DITT barn skadas för att arbetsmiljön är under all kritik på kvinnokliniken på stans sjukhus.

För det händer faktiskt, idag, i Sverige. Enligt IVO´s granskningar kan flera skador och dödsfall av barn relateras till bristande bemanning och platsbrist.

Det är något som är riktigt sjukt i svensk kvinnosjukvård.

Vi som kämpar för att förändra är starka individer som verkligen vill förändra. Men vi behöver också stöd från våra partners, våra brorsor, våra pappor och manliga vänner. Det här är inget som bara drabbar barnmorskor och kvinnor. Det drabbar dig också.

Jag vill förändra kvinnosjukvården på djupet. Jag vill förändra värderingen av kvinnodominerade professioner. Och jag vet att många män också vill det. Så varför hörs ni inte mer i debatten?

Ju fler vi är som hörs, desto större chans har vi att förändra. Styrkan i att vara många innefattar också det manliga könet.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Många kockar leder till ojämlik soppa

14 november, 2021 by Åsa Mörner

Ingen kan ha undgått krisen i förlossningsvården. Men det handlar om en bredare kris än just förlossningsavdelningarna i Region Stockholm.

För under lång tid så har hela vårdkedjan i kvinnosjukvården varit underfinansierad och planerad på ett otidsenligt sätt, något som missgynnat både barnmorskeprofessionen och självaste huvudrollen i dramat, nämligen den gravida, födande och nyblivna föräldern.

Barnmorskor vill kunna arbeta med individen i fokus och ge en personcentrerad vård. Det ska genomsyra hela kvinnosjukvården; från graviditet och förlossning till den viktiga eftervården. Vi vill kunna skräddarsy vården så att den gagnar individen och på så sätt uppnå en förbättrad folkhälsa, men viktigast av allt: utgå från vad som är mest väsentligt för den människa vi har framför oss i nuet. Det handlar om att bistå en födande i taget, men också om att utforma graviditetsvården och eftervården på det sätt som är medicinskt, fysiskt och psykiskt det mest lämpade. Alla vi möter är unika individer med olika behov. Det är så vi vill arbeta. Men det kräver en stor förändring i hela vårdkedjan. Men det är helt möjligt. Och dessutom kostnadseffektivt.

Region Stockholm har kommit med olika besked om hur de anser att den kaosartade situationen ska lösas när det gäller förlossningsvården i deras region. Om de lyckas eller ej kommer tiden att utvisa. Men hur ska vi få bukt med de brister som finns på barnmorskemottagningarna och i eftervården? Och en minst lika väsentlig fråga: Hur ska vi någonsin få en jämlik vård om det fortsätter att vara upp till varje enskild region att bedöma vad de tycker är en schysst och rimlig satsning för att få en trygg och säker kvinnosjukvård?

Många kockar leder till en sämre soppa. Men 21 regioners olika lösningar då? Någon vill addera extra salt, en annan tycker att vi ska dra ner på det. Vegetarisk, ekologiskt, slät eller mustig?

Ska tycke och smak styra vilken vård vi ger? Ska politisk färg besluta vad som är vetenskapligt eller baserat på beprövad erfarenhet och därmed något som ska implementeras i vården?

Upprepade gånger har Vårdförbundet och barnmorskor från mängder av olika verksamheter och enheter, från norr till söder lyft att det krävs en nationell samsyn med rejäla, riktade nationella satsningar för att vården ska bli jämlik och faktiskt baserad på vad som är bäst för den vårdsökande.

Och hur många gånger har vi hört från våra beslutsfattande politiker att ”det är regionerna som beslutar” eller ”det har gjorts många nationella satsningar”?

Men så länge det är upp till 21 olika beslutsfattande regioner om vad pengarna ska läggas på så lär det bli svårt att uppnå en jämlik vård och hälsa. Och så länge fokus bara stannar på EN verksamhet i en hel vårdkedja så kommer vi heller inte att få den vård som vi barnmorskor faktiskt både vill och har kompetens för att ge.

Graviditet, barnafödande, bristningar, amning och föräldraskap har aldrig stått särskilt högt i kurs. Inte heller barnmorskeprofessionen har värderats rätt och hela 18 % av landets legitimerade barnmorskor under 65 år arbetar inte längre som barnmorskor. Säkerligen kan en stor del kopplas till otillräckligt attraktiva villkor. En genusfråga som ligger som ett tungt lock över vårt lands potential för att uppnå jämlikhet.

Om våra beslutsfattare verkligen har ett genuint intresse och en vilja att stå för en jämlik vård och ett Sverige som satsar på högutbildade, kvinnodominerade professioner så börjar vägen dit genom att lyssna och agera. Lyssna på vad vi har att säga och använd er makt till att verkligen genomföra en värderingsförändring värd sitt namn. Nu är det verkligen dags att ni tar detta på allvar. Helst skulle ni börjat redan i förrgår.

Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nyförlösta?

19 oktober, 2021 by Åsa Mörner

Har det blivit normaliserat att vaginalundersökas i en fåtölj i väntrummet, är det helt plötsligt ok att ingen barnmorska observerar blödningsmängden efter förlossningen, har det blivit vardag att låta nyblivna familjer fira in sin nya bebis i samma rum som används till döda barn för att det inte finns några andra lediga? Efter att ha läst inlägget av Stockholms sjukvårdsupprop på Instagram så går det kalla kårar längs ryggraden. Är det här det bästa vi kan för gravida, födande och nya familjer i Sverige år 2021?

Det självklara svaret på den frågan är såklart nej! Men varför ser det ut så här då? Det är vi många som undrar. Svaret är som en oändligt lång, vass spiral där det ena har lett till det andra under mycket lång tid. Vad sägs om att försöka bena ut orsakerna?

Den absolut primära anledningen heter förlegad kvinnosyn. Kanske undrar du vad kvinnosyn har med krisen i förlossningsvården att göra? Faktum är att det sträcker sig så långt bak i historien så det är omöjligt att veta när det startade. Har det alltid varit så? Ja, förmodligen. Barnafödande har sällan prioriterats i några samhällen, utan setts som ”kvinnogöra”. Och det är ju just kvinnor som bistått kvinnor genom alla tider. Den kloka gumman i byn, häxan, jordemodern, barnmorskan. Kunskapen är ovärderlig hos dessa fantastiska människor som genom årtusenden har funnits där för gravida, för ofrivilligt gravida, för födande och ammande- Genom smärta, sorg och glädje. Men hur har den värderats av samhället?

Någonstans vid mitten av förra seklet började alltfler kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden som anställda inom dåtidens sjukvårdsinrättningar. Egentligen så hade de ju alltid funnits där. Men vem såg deras engagemang och slit som ett arbete? Förmodligen ingen. På den ”nya arbetsmarknaden” damp ett arbetsschema och ett lönekuvert ner i brevlådan hos de kvinnor som ju egentligen alltid hade arbetat. Lönen blev ett ”bidrag” till familjens totalinkomst där mannen i huset stod för den huvudsakliga källan.

Den kvinnodominerade professionen har alltid stridit för bättre villkor för landets födande och för barnmorskekåren. Blod svett och tårar ledde fram till en akademisk utbildning med 4,5 år på universitet och landets enda profession med två yrkeslegitimationer som grädde på moset. Mitt emellan en civilekonoms fyraåriga utbildning och civilingenjörens numera femåriga. Fast med dubbla legitimationer också. Och arbetstid dygnet runt. Och en lönenivå som inte ens snuddar vid någon manligt dominerad professions med lika lång universitetsutbildning.

I mitt huvud så är vi jämlika. Jag vet vad jag är värd och jag vet vad som krävs för att nå dit. Men samhällsutvecklingen hänger inte med. Den har halkat efter för flera decennier sedan och tror att vi är nöjda. Lönerna har ju stigit, lagar som reglerar arbetsmiljö och arbetstider har tillkommit. Men det är faktiskt inte tillräckligt. Det är inte nog med att det är bättre nu än att föda på ett stampat jordgolv eller att arbetsvillkoren är mycket schysstare än på 50-talet. Vi har åratal av forskning och beprövad erfarenhet i ryggen som styrker det. Vi vet att det inte är nog. Men utvecklingen hänger ändå inte med.

Vi borde ha kommit längre. Men gravida, födande och nyförlösta har ingen hög prioritering. Och det har inte heller villkoren för den kvinnodominerade barnmorskeprofessionen.

Men det här räcker inte! Vi vet att det går att få värdig vård, trygga förlossningar och en personcentrerad vårdkedja. Och vi vet att det går att skapa schyssta scheman, attraktiva villkor och en arbetsplats som man inte blir sjuk av att gå till. Vi vet!

Och vi vet också att det finns pengar i samhället. Det är dags att omfördela dessa resurser nu. Eller snarare redan i förrgår. För det här duger inte längre.

Vi barnmorskor vill ha förutsättningar för att kunna ge den bästa vården. Barnmorskor har den kunskap och kompetens som krävs. Nu är det dags att vi också får förutsättningarna.

Åsa Mörner, leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Äntligen kan vi möta alla blivande barnmorskor!

12 oktober, 2021 by Gemma Safikhani

Första sommaren som barnmorska på förlossningen och BB är avklarad. Det var en tuff, men givande sommar som bjöd på både utmaningar och påminnelser om varför jag har valt världens bästa jobb, Barnmorska. Jag fick äran att träffa många ny världsmedborgare och stödja födande och deras partners under det viktiga ögonblicket av livet.

Sommaren är alltid speciell inom vården, med semester, några extra pass och sommarkollegor som kan bli framtidens sjuksköterskor, barnmorskor eller läkare. Det finns alltid en härlig ‘vi löser det här’ attityd i luften och teamet arbetar extra nära varandra. Kollegor som man kanske inte så ofta ser i vanliga fall jobbar man dagligen med (speciellt de som under terminen undervisar på universitetet), och man skaffar en ny relation med de man arbeta med. Även om sommaren är tuff så beundrar jag mina kollegor som håller allt flytande, tillsammans.

Nu efter sommaren har jag fått äran att börja arbeta på Vårdförbundet med min hjärtefråga som är barnmorskestudenterna, vår framtid. Tillsammans med min barnmorskekollega Tina Söderlund, ska vi träffa blivande barnmorskor runt landet, dela ut information om Vårdförbundet samt dela våra egna erfarenheter av att vara barnmorska och varför du som barnmorska ska vara medlem i Vårdförbundet.

Pandemin har gjort många förändringar i arbetssätten och i möjligheten att träffas. Därför startar vi med några digitala möten, men vårt mål är att kunna möta studenterna ‘in real life’ så vi hoppas verkligen att det vänder med covid-19 och fortsätter gå åt rätt håll.

Först ut med fysisk träff blir Linköping. Där kommer vi bjuda barnmorskestudenterna på en lunchträff. Det ska bli så spännande att träffas och berätta mer om vad vi gör, och varför det är viktigt för oss barnmorskor att vi är med i Vårdförbundet.

Är du barnmorskestudent? Ta kontakt med Tina eller mig, så ordnar vi en träff i ert område också!

Hälsningar från Gemma

gemma.safikhani@vardforbundet.se

tina.soderlund@vardforbundet.se

Vi drömmer om en värld…

15 augusti, 2021 by Gästbloggare

“Mitt första barn födde jag inte, jag blev förlöst. Makten över min kropp fråntogs mig, glädjen över min kropps fantastiska förmåga infann sig inte. Jag var inte människa, jag var ett objekt i vårdpersonalens händer. Andra gången ville jag föda helt av egen kraft och jag valde att föda hemma. Med en barnmorska som jag lärde känna i graviditeten och med min familj närvarande. Det var en av de mest innerliga stunder i livet, så fylld av kärlek. Och smärtan, den gjorde inte ont när jag hade allt jag behövde för att hantera den. Sedan dess har jag känt ett kall att ge tillbaka den gåvan jag själv fick, till andra kvinnor. Att öppna upp för födandets otroliga potential inom varje kvinna “/Kajsa

Vi lever i ett av världens främsta höginkomstländer där majoriteten av kvinnorna är friska och föder få barn. Vi har en välutvecklad mödravård där kvinnor följs noggrant under graviditeten. Vi har en förlossningsvård med låg mödra- och barndödlighet och hög kvalitet. Vi har goda chanser att erbjuda säkra planerade hemförlossningar till födande som önskar det. Att få valet att föda hemma stärker även kvinnans rättigheter, autonomi och delaktighet i sin vård, ett av våra grunduppdrag som barnmorskor.

Att bistå kvinnor som föder i hemmet beskrivs av barnmorskor som att ens egna kompetens, intuition och hantverk förfinas. Delvis på grund av att det inte finns en mängd teknisk apparatur i rummet eller onödigt risktänk och överanvändande av interventioner som det ibland tenderar att göra på sjukhus. Tilliten till födandet, att kunna se på födandet och kvinnokroppen ur ett naturligt-salutogent perspektiv stärks. När kvinnor föder hemma är det kvinnans och familjens s hemmatillvaro som utgör ramen och sätter stämningen. Deras trygga hamn där barnmorskan är en gäst, deras sätt att röra sig med och vid varandra, platsen där bebisen kanske blev till. Själva sexakten har många likheter med födandet. Det är samma organ, samma hormoner i omlopp, samma behov av trygghet, en privat sfär och intimitet för att få en positiv upplevelse. Hemmet är en öppen dörr till att få oxytocinet att flöda. “What gets the baby in, will get the baby out.”

Vår vision är att leva i en värld där kvinnor får välja var de själva känner sig tryggast när de föder, att de får föda på sina egna villkor, med lust och glädje. Att kvinnan får göra ett informerat val om födsloplatsen är i hemmets trygga vrå, på en välkänd barnmorskeledd enhet eller på en obstetrisk förlossningsavdelning på sjukhus. Vi vill att teoretiska och praktiska moment om hemfödsel obligatoriskt ska ingå i barnmorskeutbildningen i Sverige. Vi vill att barnmorskor ska erkännas för sin suveräna kunskap och kompetens om normalt barnafödande och få bistå kvinnor som föder i hemmet som en integrerad vårdform i offentlig regi. Vi vill hedra födandet och kvinnan med vår närvaro och kärleksfullhet, med kompetens och kontinuitet i ett födslorum där kvinnan har makt över sin kropp och upplevelse. Det är mycket vi vill. Och vi ser fram emot att kunna förverkliga den visionen.

Kajsa och Annika är barnmorskestudenter på Linköpings universitet och skriver sin magisteruppsats om barnmorskors erfarenheter av att bistå kvinnor som föder hemma. Kajsa har fött ett av sina tre barn hemma, arbetar som doula och är hembarnmorskelärling. Annika är mamma till två små barn, utbildad hjälpmamma och kursledare för amningskurser för blivande föräldrar på Amningshjälpen och brinner även för amningsfrågor. Båda har siktet inställt på att bli hembarnmorskor.

Normalläge för barnmorskor-Skitläge i största allmänhet

14 juni, 2021 by Åsa Mörner

Vad är normalläge kontra krisläge för en barnmorska egentligen? Är det kris när toalettbesök räknas som lyx? Kan indragen semester ses som något avvikande? Räknas det som normalt att tvingas hänvisa födande till ett annat sjukhus för att det är fullt?

Det enda solklara svaret borde självklart vara: KRIS!

Men på något totalt obegripligt vis så tycks överfyllda urinblåsor, tomma schemarader och oroliga, rädda gravida, födande och nyblivna föräldrar vara normalläge. År ut och år in.

Media rapporterar om förlossningskliniker som tvingas stänga, om barnmorskor som fått sin sommarsemester minimerad och om risker för både vårdsökande och personalens hälsa. ”Kris i förlossningsvården”, ”Ingen amningsmottagning öppen i sommar”, ”Risk att tvingas föda i vägkanten”, ”20 barnmorskor har sagt upp sig”….Historien upprepar sig gång på gång.

Borde det klassas som ett normalläge? Välfärdslandet Sverige kan inte tillgodose vare sig drägliga arbetsvillkor för barnmorskor eller trygg och säker kvinnosjukvård under sommarmånaderna för att man inte har investerat tillräckligt i barnmorskors villkor. Låter som ett skämt i mina öron.

Men det är allt annat än ett skämt och jag skrattar verkligen inte. Jag är förbannad, less och uppgiven. Hur kan vi sjunka så lågt? Och ännu värre; Hur kan vi låta det fortgå?

Vi barnmorskor har utbildat oss i 4,5 år på universitetet och har två yrkeslegitimationer. Vi har kämpat med blod, svett och tårar genom tentor, uppsatser och verksamhetsförlagd utbildning då vi jagat rätt antal förlossningar, graviditetsundersökningar, spiralsättningar och cellprover. Vi brinner för sexuella och reproduktiva rättigheter. Men vi är inte mer än människor, och vårt yrke är inte hela vår person. Vi har annat i våra liv än våra jobb; vänner, familj, intressen..

Det funkar ett tag; att arbeta utan raster, regelbundna måltider och möjlighet att gå på toaletten när det behövs. Men efter ett tag så tar energin slut. För att inte tala om den etiska stressen. När jag flexar ut och cyklar hem efter arbetspasset och vet att jag skulle kunna gjort så mycket mer för paret som kämpade inne på sal 12. Men jag hann inte. Och blev det rätt dosering i droppet? Kollade jag CTG-kurvan ordentligt? Hann jag ge smärtlindringen till den unga förstföderskan i sal 2? Dokumenterade jag allt? Ytterligare en sömnlös natt innan nästa pass börjar.

Det gör ont in i själen att känna så här. Och till slut orkar man inte. Säga upp sig eller gå in i den berömda väggen?

Det är svårt att kalla något som uppstår igen och igen och igen för kris. När det dessutom inte längre endast är centrerat till semesterperioden i vissa delar av vårt land utan sker även under höst, vår och vinter. Egentligen är det ju såklart kris, eller snarare katastrof. Katastrof att det får vara så här. Men för de som lever och arbetar i det, och för de som behöver vård, råd och stöd av en barnmorska så blir det ju någon sorts normalläge. Eller skitläge, kanske vi borde kalla det istället. För det är verkligen skit.

Hur länge ska vi ha det här skitläget egentligen? Hur vore det att få tummen ur röven och se till så att vi får schyssta villkor för barnmorskor, något som dessutom ger en ”bonus” i form av tillgänglig och säker vård? Kan någon svara mig nu?

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

23 oktober, 2020 by Åsa Mörner

Det tar bara en och en halv timme med flyg eller sex timmar med färja att ta sig dit från Sverige. Men trots att vi ligger så nära varandra, så befinner vi oss numera inte bara extremt långt ifrån varandra. Våra nationer är även i olika århundraden.

Polen, varför har ni backat in er i Medeltiden?

Innan vår nuvarande abortlagstiftning trädde i kraft 1975, reste svenska kvinnor till vårt ”nästan grannland ”Polen, för att få hjälp med att avsluta en oönskad graviditet på ett tryggt sätt. Faktum är att svenska kvinnors resor till Polen under 60-talet var startskottet för en debatt som sedermera ledde fram till den moderna abortlag som vi har idag. Nu är situationen totalt omvänd. Polen har sedan länge haft en av Europas strängaste abortlagar. Men lagen, som förbjuder halva Polens befolkning från att bestämma över sina egna kroppar, var ändå inte tillräckligt strikt, enligt det regerande högerpopulistiska PIS. Sedan PIS (Lag och Rättvisa) tog över makten så har landet klivit många steg ner i det djupt konservativa katolska träsket.

Nu har de sjunkit ännu djupare i träsket. Den polska författningsdomstolen har beslutat att abort av foster strider mot konstitutionen.

Innebörden av beslutet är att ett av de fåtal undantag som finns för att få göra abort, nu förvinner. Nu får inte polska kvinnor längre välja att avsluta graviditeter där grava fosteravvikelser upptäckts. De få aborter som har tillåtits i Polen har i princip endast varit relaterade till fosteravvikelser. Det här beslutet innebär alltså att det kommer att råda i princip ett totalförbud mot aborter i Polen.

Vad vinner dessa abortmotståndare egentligen? Att kvinnor skadas, förlorar sin fertilitet eller dör pga osäkra, illegala aborter? Eller att kvinnor tvingas föda fram oönskade barn? Vem ska ta hand om de oönskade barnen? Och vem ska ta hand om den troligtvis livslångt traumatiserade kvinnan som tvingats genomgå en graviditet, förlossning; föda ett barn mot sin vilja? En sak är i alla fall säker; det blir inte färre aborter. Eller en lyckligare tillvaro.

Jag vet att vi har en ansträngd situation i svensk sjukvård. Men av solidaritetsskäl borde våra dörrar stå öppna för de polska kvinnor som behöver hjälp med att avsluta en graviditet. Vi skulle kunna använda en del av våra biståndspengar för att hjälpa dessa kvinnor. Vi borde kunna hjälpa Polens kvinnor såsom de hjälpt oss!

Aborträtten är under konstant hot. Vi känner kulregnet svepa förbi örsnibbarna när den polska regeringen sänker sig djupare ner i träsket och trappar upp kriget mot kvinnors rättigheter. Polska kvinnor som behöver genomgå aborter behöver hjälp med att fly från ett krig. Ett krig som aldrig tycks ta slut.

#WyrokNaKobiety #strajkkobiet

Att arbeta som sexolog på en Cancerrehabiliteringsmottagning

23 september, 2020 by Gästbloggare

Det är snart 30 år sen jag blev leg. barnmorska. Jag har hunnit arbetat inom alla genrer inom mitt skrå och kan konstatera att sexuell hälsa ofta lyser med sin frånvaro i vården. Jag har ofta känt mig ensam i att bära denna fråga på mina tidigare arbetsplatser. Att jag skulle arbeta med inriktning mot onkologi efter att jag tagit min master i sexologi 2015, var inte givet. Men jag förstod under utbildningen att det skulle vara både utmanande och tacksamt. Både sex och cancer är två starka stigman som väcker mycket tankar och känslor. För många, både i och utanför vården, kan det vara svårt att se att det trots allt är två begrepp som är kompatibla med varandra och att det ena inte utesluter det andra.

Till mig kommer man av många skäl men främst för att få information om sexuell hälsa kopplat till cancerdiagnos och behandlingar. Ibland träffar jag patienter som nyligen fått sin diagnos och väntar på behandling och ibland kommer patienter många år efter avslutad behandling. Ålder, kön, levnadshistorier skiftar men en sak har de gemensamt, vetskapen om hur det känns att leva med cancer.

Tidiga och sena biverkningar efter en cancerbehandling är viktiga att patienten blir medveten om så att hen kan reagera och agera tidigt genom att antingen själv lindra besvären eller söka hjälp i vården. Jag lägger stor vikt vid att utgå från anatomiska bilder, ffa när det handlar om bäckencancer. Att peka och rita, förklara samband har jag noterat är en nyckel till framgång. Ofta sätter sig bilder bättre än text. Strukturerade bedömningar är viktigt. På så sätt minimerar vi i vården risken att viktiga frågor glöms bort. Urin- och avföringsinkontinens är just en sådan viktig fråga att lyfta då dessa besvär ofta ger patienterna ett stort lidande som inte bara kan kopplas till sexuella problem. Det är viktigt att hela människan blir sedd.

Nedsatt sexuell lust och relationsproblem är vanligt att patienterna söker för. Ibland saknar patienten sin sexuella lust själv. Ibland kommer kravet från den andre partnern. Slitningar i relationen kan lätt uppstå när bristen på intimitet och närhet uteblir under en längre tid. Kraven från den friska partnern kan vara tuffa och inte förhandlingsbara ”- sök hjälp eller så skiljer oss”. Men det händer också att båda passivt väntar på att den andre ska första steget. Båda känner att det saknas något men den ömsesidiga hänsynen till den andre förlamar båda i att ta steget och bjuda in.

Att lära sig tycka om sitt nya jag med de kroppsliga förändringar som blivit efter cancerbehandlingarna kan vara svårt. Rädslan att visa sig naken inför en annan kan vara stor. Uppfattas jag som mindre kvinnlig utan mina bröst? Äcklas andra av min stomipåse? Vill någon ha mig när jag inte kan få barn? Vem är intresserad av mig nu när jag inte kan få erektion?

För mig är det en ynnest att få bli insläppt i människors allra hemligaste rum. Jag känner en stor vördnad och respekt inför det. Jag vågar och kan prata om sexuell hälsa just för att jag är barnmorska. Den gedigna kunskap som följer med utbildningen och alla år av erfarenhet av att röra mig i människors mest intima sfär har gjort att jag känner mig trygg där. I samband med att jag skrev min masteruppsats ”Får vi lov att ha sex? – En kvalitativ studie om barnmorskors och sjuksköterskors erfarenheter av att beröra sexologiska frågor i sin professionella praktik”, fann jag studie på studie som visade på cancerdrabbades behov av upprepad information kring sexuell hälsa. Så även om jag då och då möts av ironiska kommentarer så vet jag att jag att det finns gott om evidens för att en bibehållen god sexuell hälsa är viktig för de allra flesta och att jag har en meningsfull roll att fylla i vårdkedjan.

**Eva Mossberg**
Leg. barnmorska med masterexamen i sexologi
Sexolog på Cancerrehabiliteringsmottagningen i Helsingborg
Regional koordinator för bäckencancerrehabilitering i södra sjukvårdsregionen, RCC syd.
Sexolog och föreläsare i det egna företaget, Din sexolog- Eva Mossberg

Är vi nöjda med att ungdomars sexualkunskap grundar sig på ”Teen gets banged in every hole”?

31 augusti, 2020 by Åsa Mörner

Allt fler tonårstjejer och unga kvinnor söker kontakt med ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar pga besvär av sår i underlivet och en uppgivenhet över sexlivet: ”Ska det vara så här när jag har sex?

Denna vidriga utveckling från lite fumlande petting, tafatta penetreringsförsök och pinsamma misslyckanden när jag var tonåring (för flera decennier sedan) till dagens berättelser av förtvivlade tonåringar som utsätts för nästintill våldtäkt och övergrepp när myshånglet i soffan övergår till brutal förnedringssex. Vad är det som gått så fel?

Det tycks vara två anledningar. Porr och bristande undervisning. Den ofta kvinnoförnedrande och våldsglorifierade porren är en av anledningarna. När jag var barn fanns porren dold i skambelagda veckotidningar som smusslades runt bland tonåringar som var nyfikna på sex och nakenhet. Självklart speglade dåtidens porrtidningar ingen verklighet då heller. Men till skillnad från nutidens gedigna utbud, så var porren undanskuffad in i ett mörkt hörn och betydligt mer svårtillgänglig än den är idag. Dagens utbud av porr är uppdukat som ett gediget smörgåsbord mitt framför ögonen på informationstörstande nyfikna barn och tonåringar. Bara ett litet klick på datorn så finns möjligheten att plöja genom timtals med mer eller mindre förnedrande eller våldtäktsliknande gangbangs. Är vi nöjda med att dagens ungdomars sexualkunskap grundar sig i ”Teen gets banged in every hole”?

Det är 2020 i Sverige. Borde vi inte kunna ge barn och ungdomar bättre kunskaper i sex och samlevnad? Det handlar såklart om bristande sexualundervisning i skolan. När jag undervisar studenter på universitetet, alltså mestadels unga vuxna, om sexologi och kvinnohälsa, så brukar jag fråga den oftast välfyllda hörsalen om de som fått en god sex och samlevnadsundervisning kan räcka upp sina händer. Det brukar resultera i ett fåtal händer, kanske 2-3 stycken studenter som uppfattat att de fått med sig goda kunskaper från grundskola och gymnasium. Detta brukar starta en lång diskussion hos studenterna. Ofta uttrycker de förtvivlan över att inte ens ha fått veta exakt hur menscykeln funkar. Att det finns kvinnligt stånd och att det krävs lubrikation för att få till en njutbarhet gör att många ser ut som frågetecken. Många studenter blir upprörda över att de faktiskt brister så pass mycket i kunskapsnivån i dagens moderna, frisinnade (?) Sverige.

Vi behöver alltså se över hur vi ska kunna ge god sexualundervisning i skolorna, i rätt tid.

Men ansvaret ligger inte bara hos skolan. Man måste också ta ett större ansvar som förälder. Vet du vad dina barn gör med sina mobiler, vad de tittar på sin dator och hur de beter sig generellt? Porren finns där, hur lättillgänglig som helst. Och tills den är raderad från cyberspace (kommer den någonsin vara det?) så måste vi skydda våra barn från att bygga sin kunskap om relationer, kärlek och njutning på våld, förnedring och tvång.

Men åter till skolan. Har egentligen lärarkåren i grundskolan rätt förutsättningar för att ge sex-och samlevnadsundervisning? I vilket ämne ska man prata om det? Sexualkunskap innefattar många olika faktorer som är svåra att låsa in i ett ämne. Det handlar inte om att enbart beskriva hormonella och anatomiska faktorer på en biologilektion. Det innefattar också samhällskunskap och sociologi.

Om vi ska välja ut en yrkeskår som faktiskt redan har grundläggande kunskaper så är det legitimerade barnmorskor. Men även vi barnmorskor måste fortbilda oss för att få rätt kompetens för att ge en god, uppdaterad sexualkunskap. Det är dags att utbilda specialistbarnmorskor inom sexualkunskap!

Den bristande sex- och samlevnadskunskapen hos ungdomar, och egentligen en stor del av den vuxna befolkningen, i kombination med det oändliga utbudet av porr, riskerar att påverka en stor del av vår befolkning på ett mycket negativt sätt. Både i relationen till sig själv och till andra. Både fysiskt och psykiskt.

Vi måste ta det här på allvar! Det är dags att förändra den utbildning som ges till dagens barn och ungdomar. Och det är verkligen dags att se över ungdomars tillgång till den sjukliga snedvridning av sex och närhet som förmedlas av porrindustrin.

Och det måste ske nu. Inte sen, efter en flera år lång utredning. Våra barn och ungdomar förtjänar bättre. Sex ska ge njutning. Inte rädsla och trasiga kön.

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska