Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Att kunna inge lugn när världen är upp och ned

av Lämna en kommentar

Som barnmorska får man mängder med frågor från de kvinnor, ickebinära, partners, och familjemedlemmar som vi möter, oavsett om det är under en graviditet, vid en cellprovsmottagning, på en ultraljudsscreening eller under en förlossning. Barnmorskor brukar kunna hantera en hel arsenal av frågor, det är en naturlig del av professionen.

Vi har inte alltid svar. Och det läge vi befinner oss i just nu är exceptionellt. Barnmorskor bombarderas med frågor från oroliga blivande föräldrar, nyblivna föräldrar, cancersjuka och preventivmedelssökande som alla undrar hur COVID-19 kommer att påverka dem och vad de kan göra för att minska risken för att utsätta sig själva och sina nära och kära för viruset.

Det finns en oro bland barnmorskor att inte kunna ge tillräckliga svar, en känsla av otillräcklighet och frustration. Vissa saker har vi svar på. Men inte när det gäller allt. Och just nu så är det ok att faktiskt säga att vi inte har svar på allt och att följa den utveckling som sker och den information som myndigheterna ger oss.

Det finns också en oro hos barnmorskor när det gäller den egna säkerheten. Hur många patienter passerar under en eftermiddag med cellprovsmottagning? Och hur ska vi kunna hålla avstånd från födande, där ett nära samspel är naturligt under en förlossning? Vad gäller när det handlar om min säkerhet när jag arbetar som barnmorska?

Vi behöver nationella riktlinjer när det gäller förhållningssätt och information. Till viss del finns det redan, men olika regioner har valt att hantera rådande omständigheter olika. Det är inte ok. Vi behöver samla oss gemensamt och agera unisont. Ska vi ställa in föräldragrupperna? Ska vi separera moder och barn vid misstanke om coronavirus? Hur många anhöriga får vara med under förlossningen? Ska vi fortsätta kalla patienter till gynekologisk cellprovskontroll?

Det ska inte vara ett bud i Norrköping, ett annat i Helsingborg och ett tredje i Kiruna.

Vi vill kunna erbjuda en enhetlig, jämlik vård i Sverige, något som kräver en nationell samordning, både när det gäller den vård och information som vi ske ge till de vi möter i vårt arbete, men även när det gäller vår egen säkerhet. En tydlig struktur bidrar till högre säkerhet för både vårdsökande och vårdpersonal.

Läget kan förändras snabbt. Men trots all osäkerhet som råder just nu så finns det vissa saker som vi kan vara säkra på. Barnmorskor kommer fortsätta att finnas där när den ofrivilligt gravida avslutar sin graviditet och när det nyfödda barnet tar sitt första andetag. Det kan vi vara helt säkra på.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

#enbarnmorskaunderlivet

Barnmorskor kan inte arbeta hemifrån. Det behövs rätt förutsättningar för att kunnna arbeta tryggt och säkert, bland annat gällande rätt skyddsutrustning, Vill du veta mer om vad som gäller i ditt arbete kopplat till coronaviruset? Läs mer HÄR.

En seger för kvinnan!

av Lämna en kommentar

En rungande majoritet av Sveriges barnmorskor känner sig stolta över att kunna stötta kvinnor genom livets alla skeden, oavsett om det handlar om graviditet, att förhindra graviditet, att lindra sjukdomar och skador eller att lotsa fram ett barn eller avbryta en oönskad graviditet. Det är ju därför vi väljer att utbilda oss inom sexuell och reproduktiv hälsa. Att stötta kvinnan genomsyrar professionen.

Men kvinnors rättigheter har alltid varit en kamp. Genom århundraden och årtusenden så har vi kämpat, och gör det fortfarande, för att kvinnor ska äga rätten till sin egen kropp, för att kvinnan själv ska få avgöra vad som är rätt för henne själv gällande sexuell och reproduktiv hälsa, och för att kvinnor ska få göra sitt eget val. I Sverige har vi kommit långt, men mycket arbete återstår i många av världens inskränkta regimer där kvinnor döms till långa fängelsestraff och där även vårdpersonal fängslas för att de bistår vid aborter eller förskriver preventivmedel.

Men så dök det upp personer här i Sverige som kallade sig ”barnmorskor”, utan att stå för kvinnans rättighet att själv välja. Personer som ville få laglig rätt att vägra ge kvinnor den vård de har laglig rätt till- Vårdvägrare.

”Barnmorskorna” var beredda att gå till strid över att få tillfredsställa sina egna behov, att få prioritera sin egen agenda före den vårdsökande kvinnans.

Men tack vare ett starkt och tryggt rättssystem så gick svenska kvinnor och svensk sjukvård segrande ur striden. ”Barnmorskorna” äger ingen rätt att bedriva sin egen agenda i vården, avgjorde det svenska rättsväsendet.

Men “barnmorskorna” ville kriga mer för sin egoistiska agenda. En hel inskränkt lobbyverksamhet ända från andra sidan Atlanten, vars främsta syfte är att fjättra kvinnan vid spisen för att föda barn och kasta oss tillbaka till grottorna, slöt upp bakom ”Barnmorskorna” för att driva ärendet ända till Europadomstolen. En skrämmande tanke som fick det att värka i själen hos många riktiga barnmorskor i vårt avlånga land.

Men nu kan vi blicka framåt igen och släppa Medeltidsmörkret; Europadomstolen har idag meddelat att de INTE kommer ge de bakåtsträvande ”barnmorskorna” prövningstillstånd. Framtiden är ljus igen! En seger för kvinnan, för vården och för mänskliga rättigheter! 

Och de så kallade ”barnmorskorna” kan sätta sig i sin tidsmaskin och åka tillbaka till den tidsepok som de kom ifrån. I svensk kvinnosjukvård hör de absolut inte hemma.

Åsa Mörner, stolt barnmorska
#ståuppföraborträtten
#dethetervårdvägran
#SRHR
#enbarnmorskaunderlivet

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor.

av Lämna en kommentar

Vart är vi på väg? Den välkända frågan ställs på fredagar i tv-programmet ”På spåret”. Men jag hör frågan i många fler sammanhang och allt mer ofta. Vart är vi på väg: med hälso- och sjukvården? I Stockholm? I Sverige?

Vi hör vittnesmål om hur de som söker vård far illa, personal vittnar om hur de inte kan arbeta i enlighet med sitt yrkes etiska kod, utan tvingas till tveksamma etiska och medicinska prioriteringar som inte bara påverkar den vårdsökande utan också arbetsmiljön. INGEN mår bra!

I Stockholm svarar styrande politiker när de får frågor om kaoset på sjukhusen, att de satsar på primärvården, det är där det mesta av vården ska ske. Bara de som absolut inte klarar sig utan akutsjukhusets resurser ska vara där och då så kort tid som möjligt.

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Det byggs mycket nytt i Stockholm och politikerna slår sig ofta för bröstet med hur mycket de satsar. Det är bra att det byggs mer ändamålsenliga lokaler än de gamla slitna och urvuxna som används. Men det räcker inte med lokaler. Lokalerna behöver personal också.

Vi kan ha hur många förlossningsrum som helst, men finns inte barnmorskor nog att bistå de födande spelar det ingen roll.

Den nya operationssalen inne på förlossningsavdelningen kan inte användas om det inte finns tillräckligt med personal på anestesi och operation för att kunna lämna sin avdelning och bemanna operationssalen på förlossningen.

För födande gäller omvänt mot andra vårdsökande. De flesta politiker och beslutsfattare vill inte alls att förlossningar sker någon annanstans än på akutsjukhus (förutom där förlossningskliniker läggs ned och födande med berått mod skickas längs långa, smala och mörka vägar, mil efter mil med värkar, för att komma till det akutsjukhus som politikerna valt att låta vara kvar). Att öppna upp för birth centers, hemförlossningar eller barnmorskeledda lågriskenheter finns inte alls med i förändringarna framåt. Här gäller fullt pådrag för alla; friska som sjuka. Alla födande är potentiella medicinska kriser som kan komma att kräva akutsjukhusets totala arsenal av livräddande åtgärder.

Missförstå mig inte nu, den där arsenalen av livräddande åtgärder är fantastisk när den behövs, ett av mina barn lever tack vare den. Men kanske har vi ändå här en kostnadsdrivande organisering av förlossningsvården? Samtidigt ska familjen stanna så kort tid som möjligt när barnet väl är fött. Då är det plötsligt farligt att vara på sjukhus och mycket bättre att vara hemma. Fler kontroller efter förlossningen läggs ut till barnmorskemottagningarna. Det kan vara bra. OM det finns barnmorskor. Amningsmottagningar flyttas ut till BVC. Det är bra. OM det finns barnmorskor.

Häromdagen berättade en barnmorska att hon fått skäll av sin chef när hon började informera om bäckenbotten och bäckenbottenträning i samband med cellprovtagning. “Det är bara cellprovtagning som ingår i uppdraget”. Screeningverksamheten är ju fantastisk och unik. Men tänk om barnmorskan kunde få arbeta utifrån sitt hela kunskapsområde och göra ännu fler insatser för folkhälsan. Genom cellprovtagningen möter barnmorskan kvinnor i alla olika skeden av det vuxna livet. Tänk vilken möjlighet att ta vara på, till exempel för klimakterierådgivning och kanske förskrivning av läkemedel (kommer vi att få det framöver, tro?), rådgivning vid sexuell ohälsa av olika slag, preventivmedelsrådgivning, rådgivning vid bäckenbottenbesvär och urininkontinens och så vidare.

Listan kan göras lång. Men nu läser jag att undersköterskor börjar ta cellprov i vissa verksamheter…

Det är dags att politiker och beslutsfattare på olika nivåer bekänner färg. Vart är vi på väg? Vilken vård kan medborgarna förvänta sig? Vi hör förslag på försäkringslösningar, taskshifting, nya lokaler som behöver byggas om direkt för att de är anpassade efter en bemanning som inte finns. Vi hör om enkätsvar bland nyblivna föräldrar där de skattar vården högt “vi är såå nöjda, det fanns äntligen plats när vi verkligen inte kunde vara hemma längre”. Jag brukar skoja med de jag vårdar om det här; “det är lite så vi jobbar, genom att sänka förväntningarna så blir betygen bra. Är oron att behöva åka till Finland så blir en jätteglad om det bara blir söder om stan! Det är likadant med den inplastade ostmackan jag kommer med, den kommer att vara det godaste du har ätit nu när du fastat så länge”.

Ibland får vi som arbetar inom hälso- och sjukvården höra att vi är hjältar. Men vi är inga hjältar. Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, fritidsodlare och matnördar, bastubadare och akvarellmålare. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö. Och vi behöver veta vart vi är på väg.
#intedinhjälte
#enbarnmorskaunderlivet

Hur mycket lyssnar vården (VÄRLDEN) på kvinnor?

av

Idag tillåts kvinnor berätta om sina besvär som uppstått under graviditet och förlossning. Urin och avföringsläckage, kroniska smärtor, depression och nedstämdhet och ett samliv som varit söndrat i flera år pga alla fysiska och psykiska besvär som graviditets-och förlossningsrelaterade skador har lett till. Det var inte längesen som kvinnor led i tystnad. Många gör det även idag, men det finns ett mer tillåtande klimat för att berätta och söka hjälp för sina plågor idag.

Men hur mycket lyssnar vi på kvinnorna som kommer till vården? Och hur stor är kompetensen gällande dessa skador egentligen?

Läser i ett av alla forum som finns i sociala medier för kvinnor som drabbats av skador efter förlossning. Det gör ont att läsa deras berättelser, det plågar mitt barnmorskehjärta och det river i min kvinnosjäl. Ett oräkneligt antal kvinnor har, efter mer eller mindre lång tids plågor, samlat kraft och mod för att till slut söka sig till vården pga de skador de drabbats av. Vad de genomlidit fram till dess kan jag bara föreställa mig. En av kvinnorna, vars historia publicerades häromdagen, hade utsått sådana smärtor sedan hon fått sitt barn fem månader tidigare, så att hon planerade att avsluta sitt liv.

Och allt hon möts av i vården är att “Allt ser fint ut”

Men det var inte fint. Det var en allvarlig skada som hon drabbats av, trots att flera olika läkare gett besked om att “allt var som det ska”. 

Kvinnornas berättelser är smärtsamma att läsa. Men den smärtan är såklart inget i jämförelse med den verklighet som kvinnorna tvingats leva i, ibland i decennier. Gemensamt i deras berättelser är den konstanta bristen på lyhördhet och empati från vården. Självklart handlar det också om bristande kunskap och kompetens.

Jag skulle kunna anklaga professionerna som arbetar i kvinnosjukvården, att vi inte kan bättre än så här. Men det största problemet ligger faktiskt inte där. Självklart så är också pressad arbetsmiljö och stress en faktor som påverkar vilken vård vi har möjlighet att ge, men det är inte bara där skon klämmer. Det handlar främst om samhällets syn på kvinnan, på barnafödande och på kvinnlig sexualitet.

Många barnmorskor upplever att vi får lära oss för lite om sexualitet, att suturera bristningar och slidans anatomi. Ändå är vårt huvudämne ”sexuell och reproduktiv hälsa”. Varför är det inte en självklarhet att barnmorskeprogrammen rustar oss med rätt förutsättningar? Varför är det inte en självklarhet att vi får delta i kompetensutveckling, eller att det ens finns tillräckliga möjligheter att överhuvudtaget hitta tillfällen för kompetensutveckling?

Kvinnorna som delar med sig av sina förskräckliga upplevelser har alltför ofta mötts av en nonchalans. Oavsett vad vi kan se vid en undersökning, så är det kvinnans upplevelse som vi måste ta på allvar. Vi behöver definitivt utveckla våra kompetenser och vi behöver skapa utrymme för att det ska finnas tid för att bemöta och utreda ordentligt, utan att behöva hänvisa till att det inte finns resurser. En politisk fråga som vi kommer att fortsätta kämpa för.

Men vi behöver också förändra samhällets syn på kvinnan. Och där har vi ett stort arbete framför oss. Men vi har redan börjat och är på väg framåt. Och vi vänder aldrig.

#enbarnmorskaunderlivet

Åsa Mörner
Leg barnmorska

En lång text om en för kort utbildning

av

Det pågår en glödande diskussion om hur framtidens barnmorskeutbildning ska se ut. Vården går framåt i en rasande takt, och frågan är vad som krävs för att vi ska vara tillräckligt rustade när vi möter kvinnan under hela livet.

Samtidigt som vårdutvecklingens hastighet blir allt högre, så tycks de olika utbildningarna hänga kvar vid samma längd och format som de gjorde för flera decennier sedan. Däremot så har läkarprogrammet, efter en nära 10 år lång utredning, utökats till att vara sex år lång istället för 5,5 år.

”Människor ska alltid ha tillgång till en bra vård, oavsett vem man är eller var man bor. Därför är det viktigt att vi får en ny läkarutbildning på plats som rustar blivande läkare med de verktyg, kunskaper och kompetenser som kommer att ge människor snabbare vård, bättre patientsäkerhet och i grunden en mer jämlik hälsa,” (Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning).

Låter som ett steg i rätt riktning. Men de borde ju rimligen innefatta andra professioner i vården. Sjuksköterskeutbildningen har varit tre år under lång tid, trots att yrket har förändrats drastiskt i takt med att vården blivit allt mer avancerad. Så frågan är hur väl rustad man är när de tre åren passerat och man med stapplande steg lämnar lärosätets trygghet för att kasta sig in i en högteknologisk, underdimensionerad vård?

Många drömmer om att bli barnmorska redan innan de påbörjar sin sjuksköterskeutbildning, precis som många har en tydlig bild av att vilja bli operationssjuksköterskor eller distriktssköterskor. Men grunden till yrkena vilar på sjuksköterskeprofessionen. En tydlig brist i antagningskraven till fortsatt utbildning efter avslutade sjuksköterskestudier, är att det inte finns något krav om att man ska ha skaffat sig erfarenhet från sjuksköterskeyrket för att kunna fortsätta mot sina drömmars mål. Många söker sig direkt till barnmorskeprogrammet och har ingen, eller endast några få månaders erfarenhet av grundläggande vårdkunskaper och akut omhändertagande.

Barnmorskeyrket är komplext. Det innefattar kunskap om kvinnans alla åldrar, om hormoner, psykisk och fysisk hälsa och ohälsa, om graviditet, förlossning, det nyfödda barnet och klimakteriet. Allt detta ska hinnas med under den 1, 5 år långa utbildningen som följer efter sjuksköterskeexamen. Om du dessutom inte har med dig gedigna grundläggande kunskaper från sjuksköterskeyrket, så är uppförsbacken ännu brantare. Ger verkligen dagens utbildning rätt förutsättningar för att barnmorskor ska kunna möta kvinnan i dagens och framtidens vård?

Vissa anser att vi borde ha en direktutbildning till barnmorska. Argumenten kan delvis handla om att man anser att barnmorskeyrket är självständigt. Men det är väl anestesisjuksköterskor och distriktssköterskor också?

Andra argument kan vara att många utbildningar utomlands är direktutbildningar och att det skulle ge yrket en högre status och bättre villkor. Men i vilket land anses det starkt kvinnodominerade yrket vara av högre status än i Sverige? Vad innebär i sådana fall denna status? Och var är barnmorskan rätt värderad?

Den svenska barnmorskan har en unik roll i vården, en roll som absolut skulle kunna utökas med bla en utökad förskrivningsrätt och ett bredare verksamhetsområde. Vi har grunderna med oss i dagens utbildning, men skulle behöva uppdatera vägen till barnmorskelegitimationen genom att se över hur utbildningen ska se ut i framtiden.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv så finns en stor fördel i att först bli sjuksköterska. Många av dagens studenter är dåligt rustade för akademiska studier och lämnar utbildningen, eller kämpar sig igenom utbildningen och känner sig färdiga med universitetsstudier när examensdagen kommer. Deras roll som sjuksköterskor är livsviktiga i svensk sjukvård. Vissa fortsätter att utbilda sig, exempelvis till barnmorskor. När examen kommer så har de två yrkeslegitimationer och kan lätt variera sig under yrkeslivet utifrån personligt intresse, villkor och efterfrågan.

Men för att möta de krav som finns i dagens och framtidens vård måste vi ändå förändra. Grundutbildningen till sjuksköterska är alltför kort för att rusta studenterna med de kunskaper och färdigheter som krävs för yrket och programmet skulle behöva förlängas minst 6 månader men helst ett år. En form av AT-tjänstgöring skulle också ingå.
För att sedan bli barnmorska skulle ett krav om erfarenhet från sjuksköterskeyrket finnas på minst ett år, för att kunna förankra teoretiska och praktiska grundkunskaper som är livsnödvändiga i barnmorskeprofessionen. Förenklat skulle det kunna se ut så här:

# 3,5-4- årig sjuksköterskeutbildning med AT-tjänstgöring
# Minst ett års arbetslivserfarenhet som sjuksköterska
# 2 års barnmorskeutbildning med AT-tjänstgöring

Många argument om direktutbildning är att man inte behöver lära sig många av de moment som ingår i sjuksköterskans arbetsområde. Jag håller inte med om det. Barnmorskans arbetsområde är brett och kommer att breddas ytterligare. Barnmorskor möter människor som har kroniska sjukdomar och som utvecklar akuta tillstånd. De människor barnmorskan möter kanske inte identifierar sig som kvinnor eller har ett kvinnligt könsorgan. Barnmorskan träffar också människor i alla åldrar, från nyfödd till ålderdom. Vilken del av sjuksköterskeutbildningen är inte väsentlig?

Jag vill också höja status och villkor för barnmorskor. Men det handlar inte om barnmorskeutbildningen. Det handlar om att förändra samhällets syn på hur olika professioner ska värderas och synen på traditionellt kvinnliga yrken.
Och jag vill också förändra utbildningen så att framtidens barnmorskor kan möta de behov som individen har och de möjligheter som vårdens utveckling ger. Men den förändringen ligger inte i en direktutbildning.

Åsa Mörner

Legitimerad sjuksköterska och barnmorska

Universitetslärare

 

Det räcker inte att ändra en riktlinje för att få säker förlossningsvård

av

Det ska vara en självklarhet att kvinnosjukvården arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Om forskning visar att någon del av vården skulle bli säkrare av att den uppdateras och förändras, något som då skulle leda till en ökad trygghet och lägre risk för skador hos kvinnan och barnet, så borde det vara självklart att en uppdatering av arbetsrutinerna sker omgående. Vården ska vara säker.

En sådan forskning handlar den sk SWEPIS om. Studien har nämligen visat att nya riktlinjer för induktioner (igångsättning av förlossningar), skulle leda till att färre barn dör i magen.
Självklart vill vi att vården ska ge det ofödda barnet och dess föräldrar den allra bästa förutsättningen. Bara att köra igång den nya riktlinjen omedelbart.

Eller? Är det verkligen så enkelt?

Troligtvis har ingen undgått att höra om att det finns mer eller mindre stora brister runt om på landets förlossningskliniker. Vissa har inte lika stora problem som andra, men i storstadregionerna har den hårt belastade kvinnosjukvården gått på knäna länge. Och anledningen är brist på barnmorskor. Eller egentligen; brist på goda villkor för barnmorskor.

För att bedriva trygg och säker kvinnosjukvård krävs barnmorskekompetens. Barnmorskeprofessionen är oersättlig, ingen annan kan kliva i hens skor och ta över de arbetsuppgifter som ingår i barnmorskans kompetens. I alla fall inte utan att riskera säkerheten i vården.

De nya riktlinjerna för induktioner kommer, utan tvekan, att leda till en ökad belastning på våra kvinnokliniker. Hur mycket är svårt att säga, men flera regioner har redan flaggat för att de inte kommer att klara den belastningsökning som det förväntas leda till.

Så frågan är; leder de nya riktlinjerna till en högre säkerhet? Vem är det som ska arbeta med alla kvinnor som kommer in för att sätta igång sin förlossning?

Barnmorskan. Eller ska vi kalla hen för bläckfisken? Vi får i alla fall utgå från att det ska vara just barnmorskor som vårdar kvinnorna. Vem skulle annars ha rätt kompetens för det?

Hur många ben ska en barnmorska ha för att orka springa längre? Hur många armar ska en barnmorska ha för att hinna med alla arbetsuppgifter? Hur mycket kraft ska en barnmorska ha för att orka arbeta kvar i en underdimensionerad kvinnosjukvård som bara tycks bli allt tyngre? Risken finns att alltfler “bläckfiskar”  söker sig ett arbete utanför slutenvården, något som redan idag är ett bekymmer pga orimlig arbetsbörda och ohälsosamma scheman med arbetstider som är hullerombuller. Det kanske tom är så att ett annat yrke lockar. Ett som “bläckfisken” inte riskerar att bli sjuk av.

Och hur ska en uppdaterad riktlinje leda till högre säkerhet om det inte finns tillräckligt många som kan arbeta med det jobb den leder till?

En trygg och säker kvinnosjukvård kräver uppdaterade och säkra riktlinjer att arbeta utifrån. Men det är inte tillräckligt. En trygg och säker kvinnosjukvård kräver kompetens att bedriva den. Och de som har kompetens för att arbeta med kvinnosjukvård är barnmorskor, inte sjuksköterskor, undersköterskor eller någon annan kategori. Det krävs ingen forskargrupp för att räkna ut att fler arbetsuppgifter kräver fler barnmorskor. Men så länge villkoren ser ut som de gör idag så kommer det inte finnas fler barnmorskor att anställa och det kommer inte att dimpa ner legitimerade barnmorskor från skyn eller växa barnmorskor på träd.

Utan barnmorskor kan det forskas fram hur många riktlinjer som helst, frågan är vad syftet är om det ändå inte leder till ett bättre utfall för kvinnor och barn?

Säker förlossningsvård kräver säkra riktlinjer. Men precis lika mycket som det behövs säkra riktlinjer, så krävs det också barnmorskekompetens som kan jobba med riktlinjerna. Och det innebär betydligt bättre arbetsvillkor än de som råder idag.

#geossrättvillkornu

 

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

av

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

2020 är vårt år!

av

Det har varit ett händelserikt år för barnmorskor. Årets inleddes med en tragisk splittring av oss barnmorskor, då Barnmorskeförbundet blev en del av SRAT och därmed tappade vi vårt gamla professionsförbund och fick istället ett konkurrerande, mindre fackförbund.

En stor sorg och besvikelse för många.

Vi har också förhandlat fram ett nytt löneavtal. Tanken med avtalet var att få till en lönespridning värd sitt namn, där barnmorskor med särskild yrkesskicklighet, ni vet den där som är klippan bland kollegorna, hon som alltid har svar på fosterläge, hur jag borde sy en bristning eller om det verkligen är lämpligt med ett visst preparat till patienten jag har framför mig; just dessa personer skulle premieras. Det är ett bra avtal. Men landets arbetsgivare tycks inte förstå intentionen. Eller åtminstone inte bry sig.

Många känner en stor frustration mot arbetsgivaren efter årets lönerevision.

Runt om i världen så har det stormat runt kvinnors rättigheter och rätten att bestämma över sin egen kropp. I USA går en våg av inskränkningar i aborträtten och i delstaten Ohio har tom ett lagförslag kommit om att extrauterina graviditeter inte ska få behandlas som just extrauterina graviditeter, utan ska planteras in i kvinnans livmoder. En totalt idiotisk idé som inte ens är möjlig. I Polen vill politiken förbjuda sexualundervisning och i Italien ställdes sju läkare inför rätta, efter att en kvinna avlidit pga att läkarna hävdat samvetsfrihet och vägrat genomföra en potentiellt livräddande abort. 26-åriga Catania avled av sepsis. I El Salvador döms kvinnor till livstidslånga fängelsestraff om de genomgår en abort och även den som utför den döms hårt. För Evelyn Hernadez som blev gravid efter en gruppvåldtäkt så räckte det med att få ett missfall. Sedan dömdes hon till 30 år i fängelse för mord (hon friades hösten 2019, men riskerar åtal på nytt).

Det tycks vara ett oändligt krig om vem som ska besluta om vad som är bäst för kvinnor. Alla utom kvinnan själv ska tydligen bestämma.

Men det finns också många ljusglimtar. På Nordirland beslutades om att abort och samkönade äktenskap äntligen ska bli lagligt. Även Australien har lämnat Medeltiden och nu fått en abortlag i hela landet som ger kvinnor möjlighet att göra sina egna val och i Sydkorea rivs en gammal lag om abortförbud upp under året, som legaliserar abort. Här hemma så har en ny studie om induktioner kommit, som kan ge förlossningsvården större möjligheter att rädda ofödda barn från att dö intrauterint. Nya riktlinjer för kvinnor i klimakteriet har också kommit, där tanken är att man ska minska besvären hos kvinnor i klimakteriet. Och äntligen ska även pojkar erbjudas vaccin mor HPV!

Vårdförbundet tecknade i början av året ett avtal om en sammanhållen vårdkedja hos barnmorskan; ”Min barnmorska”, där kvinnor fått möjligheten att gå hos samma barnmorska under hela graviditeten för att sedan också förlösas av samma barnmorska. Många kvinnor har positiva upplevelser av att möta samma barnmorska under graviditet, förlossning och eftervård och då behövs ett bra avtal för de som ska arbeta med den typen av vård. En utveckling i rätt riktning!

Tur att Vårdförbundet kunde fixa det!

Under 2019 så upplever jag att vi barnmorskor i Vårdförbundet har blivit mer sammansvetsade. Vi är stolta, skickliga barnmorskor som är förenade genom våra yrken och vår kunskap kring kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Men vi är också förenade genom vår fack och professionsförbund. Tillsammans har vi en styrka och en vilja att påverka och förändra, något som inte bara leder till förbättrade villkor för barnmorskeprofessionen. Det leder också till en trygg och säker vård för kvinnor.

Vi har mycket att jobba med under 2020, både runt om i världen men också här i Sverige. Vi måste fortsätta att kämpa för kvinnors rättigheter i världen, men också här hemma i vårt avlånga land. Kvinnor ska ha rätt att göra egna informerade val om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Och kvinnan ska ha rätt att ha en barnmorska vid sin sida då hon gör dessa val. Vi barnmorskor jobbar för det. Tillsammans.

Nu blickar vi framåt mot vårt år 2020- Sjuksköterskans och barnmorskans år!

The sky is the limit!

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och sjuksköterska
Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet
#enbarnmorskaunderlivet
#barnmorskoriVårdförbundet

I tornadons öga står en barnmorska

av

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

av

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet