Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?
Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…
Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?
Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.
Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet ”personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?
Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.
Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.
Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet
#geossrättvillkornu
Som barnmorska har jag bistått vid förlossningar där paret som föder barn är av samma kön, där det funnits fler föräldrar än två och där det varit en.
