En fördel med att leva med en man som vill vara jämställd, är att jag nu kan avsluta min föräldraledighet och arbeta med fackliga frågor tills jag kan återuppta barnmorskestudierna i höst. Förutom att det är ett spännande år, politiskt då det är valår, så får jag också låsa dörren när jag går på toaletten och dricka mitt kaffe varmt. Det är saker jag inte uppskattade tillräckligt tidigare, har jag upptäckt det senaste halvåret.
Här i Uppsala har min bebis hängt med på möten och konferenser, för det är svårt att släppa ett fackligt engagemang för att bara vara hemma.
Efter 9 år i Vårdförbundet så är det inte bara en uppgift, utan ett annat sätt att tänka. Jag får en insikt och en överblick och ser långsamt en kris växa sig större och större, till den är helt utom kontroll. Å jag undrar hur de kunde låta det gå så långt? Vi har ju berättat och visat hur det kommer bli. Vi har ju kommit med förslag på åtgärder.
Vi har ju förstått omfattningen av krisen – men har inte ledningen? Varför ser det bara värre ut för varje sommar som kommer?
Ja, det är såklart förlossningsvården jag är akut oroad för, även om resten av den underprioriterade kvinnosjukvården också har en sommarkris i olika omfattning. Den gemensamma nämnaren är att prioriteringar behöver göras och kvinnor i behov av vård kommer i kläm. När specialistmottagningarna drar ner på verksamhet, så får endometriospatienterna vänta längre på hjälp med sin smärta, de förlossningsrädda får inga förberedande samtal på auroramottagningen, Kub-undersökningarna prioriteras bort på fostermedicin och barnmorskorna tar på sig springskorna för att klara av sin arbetsdag med så lite övertid som möjligt. Är det den vården vi vill ge våra patienter? Är det en värdig vård i dagens högteknologiska och välutvecklade samhälle med högspecialiserad vård?
På förlossningen går det inte att prioritera bort och stänga dörrarna. Barnmorskorna sliter ut sina springskor och sliter, pusslar och trollar för att den födande i alla fall ska få ligga ner nånstans å ha en dörr att stänga om sig. Sen att det blev födsel i ett intagningsrum utan möjlighet till ens lustgas som smärtlindring – det är den nivån vi ska vara glada över tydligen. För alla överlevde ju! Det är den nivån vi tvingas nöja oss med vissa arbetspass.
Jag har fattat. Jag som bara är student och har satt mina fötter på förlossningen ett fåtal gånger. Jag lyssnar på barnmorskorna. Varför har inte ledningen gjort det? När jag var sjuksköterskestudent för 15 år sedan, var det en spännande känsla att komma ut i verksamheterna och pröva på yrket. Jag blev hela tiden intresserad av nya saker och motiverad att lära mig mer och prova nya områden. Jag önskar att det var samma för barnmorskor, att det fanns tid att handleda och väcka intressen för hela barnmorskans viktiga ansvarsområde. Istället kan en stressig arbetsmiljö påverka handledningen och den lust studenten känner för yrket och arbetet.
Jag önskar så att handledning kunde prioriteras av ledningen, att de skulle ge barnmorskorna förutsättning att handleda studenter och nyutexaminerade för att ge dem en bra start på vad som under andra förutsättningar kan bli ett långt arbetsliv. Tur att jag inte är lättskrämd!
Kaffet har kallnat, mörkret har fallit, och jag längtar hem till min bebis. Nu ska jag hem och gosa efter en lång arbetsdag, men i bakhuvudet rör sig hela tiden frågan om sommaren. Är det i år som korthuset faller ihop, eller kommer barnmorskornas lojalitet för kvinnorna att åter igen väga upp regionens tillkortakommande och rädda sommaren på bekostnad av deras eget liv och egen hälsa?
Ida Persson
Barnmorskestudent & Operationssjuksköterska
Styrelseledamot Vårdförbundet Uppsala
Styrelseledamot TCO Uppsala
PS! Skriv gärna under på namninsamlingen #Vårdavården som är ett upprop för bättre arbetsmiljö i vården!
