barnmorskekamp

Jag får knottror på armarna och blir lite lätt tårögd. Att se alla dessa drivna, engagerade och upprörda människor samlas för att manifestera sitt stöd för oss barnmorskor och visa sitt missnöje för den situation som vi befunnit oss i så länge nu gör mig varm i själen. Det är ju precis det som vi har stångat oss blodiga för i så många år. Rätten att bli värderade för vår utbildning och kompetens. Rätten att få ge en annan vård än den vi ser på så många ställen idag.

Men någonstans i denna varma känsla av gemenskap och solidaritet så växer sig också en klump i min mage och en oro i min själ.

Var finns alla män? Jag vet att det finns män som är engagerade, jag följer flera av dem i mina egna sociala medier och känner många av dem personligen (en del av dem är barnmorskor). Men när jag ser alla som samlats för att protestera mot de villkor som barnmorskor tvingas arbeta under, vilket leder till att vården som barnmorskorna ska ge blir undermålig, så ser jag, om jag anstränger mig riktigt mycket, några enstaka män här och där. Och de som hörs i inlägg som florerar i tidningar, på Facebook och Instagram, i Tv-intervjuer och i debatter; kvinnors röster, åsikter och protester.

Varför hörs inte fler män i debatten? Har inte ni en mamma, syster, vän eller kanske partner som drabbats eller kan drabbas av den ojämlika, och faktiskt ovärdiga vården? Är det här en ”kvinnofråga”?

Kanske fram tills er partner arbetar som barnmorska och kraschlandar in i väggen pga den belastning hen har på sitt arbete. Eller tills din partner drabbas av skador i samband med en förlossning pga att stressen på förlossningsavdelningen var för hög. Eller, hemska tanke, tills DITT barn skadas för att arbetsmiljön är under all kritik på kvinnokliniken på stans sjukhus.

För det händer faktiskt, idag, i Sverige. Enligt IVO´s granskningar kan flera skador och dödsfall av barn relateras till bristande bemanning och platsbrist.

Det är något som är riktigt sjukt i svensk kvinnosjukvård.

Vi som kämpar för att förändra är starka individer som verkligen vill förändra. Men vi behöver också stöd från våra partners, våra brorsor, våra pappor och manliga vänner. Det här är inget som bara drabbar barnmorskor och kvinnor. Det drabbar dig också.

Jag vill förändra kvinnosjukvården på djupet. Jag vill förändra värderingen av kvinnodominerade professioner. Och jag vet att många män också vill det. Så varför hörs ni inte mer i debatten?

Ju fler vi är som hörs, desto större chans har vi att förändra. Styrkan i att vara många innefattar också det manliga könet.

Åsa Mörner, leg barnmorska Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Ingen kan ha undgått krisen i förlossningsvården. Men det handlar om en bredare kris än just förlossningsavdelningarna i Region Stockholm.

För under lång tid så har hela vårdkedjan i kvinnosjukvården varit underfinansierad och planerad på ett otidsenligt sätt, något som missgynnat både barnmorskeprofessionen och självaste huvudrollen i dramat, nämligen den gravida, födande och nyblivna föräldern.

Barnmorskor vill kunna arbeta med individen i fokus och ge en personcentrerad vård. Det ska genomsyra hela kvinnosjukvården; från graviditet och förlossning till den viktiga eftervården. Vi vill kunna skräddarsy vården så att den gagnar individen och på så sätt uppnå en förbättrad folkhälsa, men viktigast av allt: utgå från vad som är mest väsentligt för den människa vi har framför oss i nuet. Det handlar om att bistå en födande i taget, men också om att utforma graviditetsvården och eftervården på det sätt som är medicinskt, fysiskt och psykiskt det mest lämpade. Alla vi möter är unika individer med olika behov. Det är så vi vill arbeta. Men det kräver en stor förändring i hela vårdkedjan. Men det är helt möjligt. Och dessutom kostnadseffektivt.

Region Stockholm har kommit med olika besked om hur de anser att den kaosartade situationen ska lösas när det gäller förlossningsvården i deras region. Om de lyckas eller ej kommer tiden att utvisa. Men hur ska vi få bukt med de brister som finns på barnmorskemottagningarna och i eftervården? Och en minst lika väsentlig fråga: Hur ska vi någonsin få en jämlik vård om det fortsätter att vara upp till varje enskild region att bedöma vad de tycker är en schysst och rimlig satsning för att få en trygg och säker kvinnosjukvård?

Många kockar leder till en sämre soppa. Men 21 regioners olika lösningar då? Någon vill addera extra salt, en annan tycker att vi ska dra ner på det. Vegetarisk, ekologiskt, slät eller mustig?

Ska tycke och smak styra vilken vård vi ger? Ska politisk färg besluta vad som är vetenskapligt eller baserat på beprövad erfarenhet och därmed något som ska implementeras i vården?

Upprepade gånger har Vårdförbundet och barnmorskor från mängder av olika verksamheter och enheter, från norr till söder lyft att det krävs en nationell samsyn med rejäla, riktade nationella satsningar för att vården ska bli jämlik och faktiskt baserad på vad som är bäst för den vårdsökande.

Och hur många gånger har vi hört från våra beslutsfattande politiker att ”det är regionerna som beslutar” eller ”det har gjorts många nationella satsningar”?

Men så länge det är upp till 21 olika beslutsfattande regioner om vad pengarna ska läggas på så lär det bli svårt att uppnå en jämlik vård och hälsa. Och så länge fokus bara stannar på EN verksamhet i en hel vårdkedja så kommer vi heller inte att få den vård som vi barnmorskor faktiskt både vill och har kompetens för att ge.

Graviditet, barnafödande, bristningar, amning och föräldraskap har aldrig stått särskilt högt i kurs. Inte heller barnmorskeprofessionen har värderats rätt och hela 18 % av landets legitimerade barnmorskor under 65 år arbetar inte längre som barnmorskor. Säkerligen kan en stor del kopplas till otillräckligt attraktiva villkor. En genusfråga som ligger som ett tungt lock över vårt lands potential för att uppnå jämlikhet.

Om våra beslutsfattare verkligen har ett genuint intresse och en vilja att stå för en jämlik vård och ett Sverige som satsar på högutbildade, kvinnodominerade professioner så börjar vägen dit genom att lyssna och agera. Lyssna på vad vi har att säga och använd er makt till att verkligen genomföra en värderingsförändring värd sitt namn. Nu är det verkligen dags att ni tar detta på allvar. Helst skulle ni börjat redan i förrgår.