Barnmorska

Endast det bästa borde vara nog

13 juli, 2021 by Åsa Mörner Leave a Comment

Vården har varit underdimensionerad länge, något som uppmärksammas gång på gång i media. Kajsa Dovstad skriver i Expressens ledare (210713) om den kris som alltför länge härbärgerat svensk kvinnosjukvård. So far so good. Krisen behöver uppmärksammas. Men det är mycket i texten som, minst sagt, skapar frustration.

De s.k. ”lösningar” på krisen, som arbetsgivare runt om i landet försöker att desperat skapa, medför ofta risker för både personal och vårdsökande. Barnmorskor har länge larmat om att bristen på tillräckligt attraktiva villkor bl.a har lett till en urlakad förlossnings-och eftervård, där födande hänvisas till långa, riskabla resor för att finna en förlossningsplats och där nyförlösta tvingas lämna BB-vården baserat på barnmorskebrist istället för av egen vilja och baserat på en trygg medicinsk bedömning.

Bristen på barnmorskor beror inte på att barnmorskor ”gör allt”, som det insinueras i ledarkrönikan. Barnmorskors utbildningsnivå är lika hög som en civilingenjörs. Men arbetsvillkoren är sannerligen inte i närheten av varandra. Erfarenhet och hög kompetens lönar sig dock inte och löneutvecklingen stagnerar snabbt. Och trots den uppenbara bristen på barnmorskor i verksamheterna, så är villkoren som erbjuds inte tillräckligt attraktiva för att kunna rekrytera och behålla barnmorskor. En uppenbar genusfråga, där den starkt kvinnodominerade professionen som arbetar med främst kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa, har löneutveckling och arbetsmiljöförhållanden som inte rimmar med nutiden eller med den kompetens och kravnivå som yrket medför.

Barnmorskor är nyckelpersonerna inom kvinnohälsovården och kvinnosjukvården, en yrkesgrupp med specifik kompetens inom sexuell och reproduktiv hälsa och dubbla yrkeslegitimationer. Arbetsuppgifterna för en högutbildad barnmorska bör således vara riktade mot just sådant, där kompetensen tillvaratas. Forskningen talar sitt tydliga språk; Där vårdpersonal har hög utbildningsnivå, ses betydligt färre vårdskador. En god vård kräver dock teamarbete där många olika professioners kompetens behövs- Rätt person på rätt plats är en förutsättning för en välfungerande vård.

Vården är i ständig utveckling. Det är även barnmorskeprofessionen. Självklart ska barnmorskeyrket och därmed också BB-vården utvecklas, något som den också gjort under många år. Barnmorskors ansvarsområde har utvidgats och fördjupats, något som lett till att kompetensen hos professionen blivit allt högre. Som gravid, födande och nyförlöst ska du ha rätt att möta en profession med specifik kompetens inom området. Och kunskapen ska följa forskningsutvecklingen.

Som barnmorska är jag överens gällande en sak i texten: Det är en skam att vi inte kan erbjuda personcentrerad vård med möjlighet till rätt stöd från en legitimerad barnmorska i ett välfärdsland som Sverige. Om barnmorskor fick rätt förutsättningar för att bedriva vården på det sätt som vi vet är förankrat i beprövad erfarenhet och forskning så skulle vi faktiskt kunna ge den allra bästa vården till gravida, födande och nyförlösta, utan ett det skulle innebära någon form av urvattnad ”light-variant”. Endast det bästa borde vara nog.

Åsa Mörner, Leg barnmorska. Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

7 juli, 2021 by Åsa Mörner Leave a Comment

Så var sommarkaoset igång. Barnmorskor larmar om att de gråter av trötthet och känner oro för hur säker vården som ges egentligen är när det är proppfullt och stressad personal hetsar runt för att, åtminstone försöka, hinna med att vara ett stöd åt de gravida, födande och nyförlösta.

Samtidigt hos den politiska ledningen:” Ingen oro finns gällande säkerheten.”

Vi barnmorskor har länge påtalat bristen på rätt villkor men inte fått gehör från våra styrande; något som lett till en alltmer hårt belastad kvinnosjukvård. Det har i sin tur lett till en ”Agatha Christie-effekt“– En efter en försvinner barnmorskorna från slutenvården, och kanske till och med från yrket i sig.

…och så var de bara en…

Men det är inget mysterium, ingen mordgåta som ska lösas av Mrs Marple eller Hercule Poirot. ALLA vet vad kaoset beror på. Men de som borde kunna lösa det, genom att värdera den högutbildade, kvinnodominerade professionen så att goda förutsättningar för en trygg och säker kvinnosjukvård skulle kunna finnas, tycks sväva i det blå, vissla på odefinierade melodier och låtsas att det regnar.

Av någon oförklarlig anledning så tycks patientsäkerheten aldrig vara äventyrad, oavsett om de som faktiskt har kompetens och kunskap om området varnat om det i åratal. I sociala medier ses en närmast upprorisk stämning bland gravida och nyblivna föräldrar och flera petitioner om en förbättrad kvinnosjukvård finns att signera.

Vad är det egentligen som krävs för att beslutsfattare ska förstå att vården vi ger riskerar att skada både personal och vårdsökande?

Du ska kunna känna dig trygg när du träffar en barnmorska, oavsett om det handlar om en graviditet, ett nytt preventivmedel, förlossning, amningsstöd och eftervård eller en abort. Så snälla, ge oss rätt villkor så att vi barnmorskor kan förse alla de som söker vård hos en barnmorska, en trygg, skräddarsydd och god vård! En efter en dukar vi under och lämnar det som en gång varit ett drömyrke och en eftertraktad arbetsplats: Det krävs superkrafter för att orka arbeta heltid ett helt yrkesliv i vården utan negativa konskevenser! Men det går faktiskt att skapa förutsättningar för en schysst arbetsmiljö, något som också leder till en värdig vård året om.

Nu är det dags för våra beslutfattare att ta bort skygglapparna, rensa öronen och faktiskt ta ANSVAR för den vård som bedrivs.

Vi behöver bli fler i vården- inte färre!

Kvinnors berättelser river hål i min själ

8 mars, 2021 by Åsa Mörner

Läste en krönika av Irena Pozar häromdagen. Barnmorskan, kvinnan, människan i mig ville bara skrika rakt ut. Hur har välfärdslandet Sverige kunnat få en sådan misogyn kvinnosjukvård som beskrivs i artikeln? ”Det finns inget mer att spara in på än vår överlevnad”. En sak är säker; den politiska inriktning som bedrivs gällande kvinnors tillgång till rätt undersökning, vård och behandling är allt annat än feministisk.

Var gick det fel?

Ur ett globalt perspektiv så är svensk kvinnosjukvård i toppklass. Vi har tagit stadiga kliv uppåt på utvecklingsstegen, något som lett till en generellt god hälsa hos våra medborgare. Men någonstans längs vägen så började det halta. Den tjusiga utvecklingen såg helt plötsligt inte lika tjusig ut längre.

För i takt med att vården började utvecklas för kvinnor under 1900-talet, så vågar nu också kvinnor berätta om sina upplevelser av vården. Och de berättelserna är inte lika “fina” som den statistik som presenteras offentligt. Idag finns det massor med olika forum där kvinnor utbyter sina erfarenheter av graviditet, barnafödande och eftervård med varandra. Kvinnor syns i debattprogram, skriver insändare och delar inlägg som sprids som löpeldar i sociala medier. Och det är inte solskenshistorier som hörs, även om det såklart finns sådana också.

Det handlar om de som fått genomgå förlossningar utan att ha något att säga till om. Överkörda och utsatta för obstetriskt våld. Om kvinnor som fått svåra förlossningsskador men som inte fått någon hjälp eller som inte ens vet var eller om de kan få hjälp. Om kvinnor som gråter och lider i tysthet, kanske både av sina psykiska och fysiska skador efter graviditet och förlossning, men som kanske också känner slaget i ansiktet, dörren som smälldes igen framför dem när de inte fick någon hjälp av vården. De som sörjer på grund av de svek de upplevt.

Vissa kallar svenska kvinnor för gnällspikar och talar om lyxproblem. De jämför med kvinnor som aldrig får träffa en barnmorska under graviditeten, som får föda ensamma på ett stampat jordgolv och som sedan dör av blodförlust eller en svår infektion. Om barnet överlevde så var det en bonus.

Det går inte att jämföra ett fattigt land i Afrika, med ett rikt land som Sverige. Förutsättningarna är så vida olika. I Sverige borde alla kvinnor ha ett rimligt avstånd till förlossningen, de borde vara garanterade en plats att få föda på och de borde kunna ha en barnmorska tillgänglig bara för henne. Vi har de förutsättningarna.

Så varför har vi det inte så?

En av anledningarna är att det saknas barnmorskor. Eller rättare sagt; det saknas personer som vill utbilda sig, ta anställning och fortsätta arbeta inom kvinnosjukvården när villkoren för arbetet innebär ohälsosamma arbetstider, sjukdomsframkallande stress och orimligt låg löneutveckling.

Det saknas också kloka, rättvisa investeringar där de verkligen behövs för att ordna upp den snedvridna vården. Är det verkligen rimligt att det ska skilja sig åt mellan Arvidsjaur, Malmö och Stockholm? Var du än bor i landet så ska du kunna erbjudas samma möjligheter till undersökning, stöd och behandling.

När man brinner för att få arbeta med kvinnors hälsa genom livet så gör det ont i både kropp och själ att få höra dessa tragiska berättelser som kvinnor varit med om. Det river hål i hjärtat och vänder ut och in på samvetet.

Ge oss rätt förutsättningar för att kunna erbjuda kvinnor goda och rättvisa möjligheter till hälsa och välbefinnande genom livets alla skeden. Alla dessa missriktade satsningar och galna besparingar är raka motsatsen till vad en välfärdsstat borde kunna erbjuda sin befolkning. Vi har möjligheterna. Nu måste vi få resurser, resurser för att kunna ge värdig, rättvis och god vård.

Ge oss rätt villkor nu!

Varför går det att tjäna pengar på kvinnoförtryck och patriarkala myter ?

8 februari, 2021 by Åsa Mörner

Redan för snart sex år sedan avslöjade Kalla Fakta att så kallade ”oskuldhetskontroller” genomfördes på svenska vårdcentraler. Och alldeles nyligen rapporterade tidningen Ottar om att privatkliniker genomför ”hymenrekonstruktioner” , något som inte bara innebär att klinikerna skor sig på förtryckta kvinnors rädsla, utan som dessutom späder på den totalt felaktiga bilden av kvinnors kön, sexualitet och rättigheter. Som kvinna, barnmorska och svensk medborgare värjer jag mig mot denna vidriga syn på kvinnor och det förkastliga sättet att tjäna pengar på. Vi behöver agera kraftfullt mot sådana medeltidsfasoner!

”Mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck är allvarliga samhällsproblem som medför stort lidande för dem som utsätts”, står det att läsa på regeringskansliets webb. Det går också att läsa om att ”den nationella strategin att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor är en långsiktig och omfattande satsning för att bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck.”

Men hur lång tid ska det egentligen behöva ta för att dessa övergrepp på kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa ska upphöra att existera i landet Sverige? En snabb googling om “oskuldsoperation” leder till resultat med artiklar från 2011. Det är 10 år sedan. Är det rimligt att det ska ta så pass lång tid? Detta borde stoppas omedelbart! Vad väntar vi på?

Kunskapsnivån om kvinnans kön och sexualitet ska genomsyras av vetenskap och av nutid. Inte patriarkala maktordningar och tidsförskjutningar till en mörkare period i historien.

Det är uppenbart att vi behöver utbilda fler om hur kvinnans kön ser ut och är utformat, samt förändra synen på sex och samlevnad. Även där krävs krafttag för att förändra och förankra vad som är påhittade, falska myter skapade för att förtrycka kvinnor, i förhållande till vad som är verkligt och sant.

Äktenskap som bygger på fabricerade bilder av ”oskuldhet”, ”renhet” och ”mödomshinnor” är sannerligen en del av hedersrelaterat förtryck av kvinnor, något som inte är förenligt med svensk lagstiftning. Ändå förekommer kliniker som erbjuder kvinnor påhittade operationer för dyra pengar, något som således späder på galna, patriarkala myter för att de inte ska ”behöva vara rädda för att bli mördade” av sina blivande makar om de inte kan ”bevisa” att de är ”oskuld” på bröllopsnatten.

Det här är allvarligt. Och oacceptabelt. Nu måste vi agera med full kraft och stänga ner dessa kvinnoförtryckande kliniker samt arbeta fram en tydlig plan för hur vi kan utbilda vår befolkning om sexualitet, genus normer och rättigheter. Svensk sjukvård, vare sig den är privat eller inte, ska inte bedrivas och dessutom försöka skapa intäkter baserat på en kvinnosyn som hör hemma i en annan tidsepok. Varför är det ens lagligt att utföra sådana vidriga ingrepp?

Självutnämnda experter på nätet eller högutbildad profession med dubbla yrkeslegitimationer?

29 januari, 2021 by Åsa Mörner

Sociala medier, influencers, vänner och främlingar på stan. Alla är beredda att ge tips och råd om hur du ska få amningen att fungera, vilken ställning som ger minst bristningar eller vilken preventivmetod du ska undvika om du vill slippa humörsvängningar, akne och viktuppgång. Merparten ges såklart i all välmening. Men vissa söker kanske bara fler följare och ett sätt för att få fler sponsrade inlägg på Instagram. Skillnaden mellan att få ett tips från moster Svea, grannen i trapphuset, den där kändisen på sociala medier eller ett från en legitimerad barnmorska är oftast milsvid. Som legitimerad barnmorska, och dessutom legitimerad sjuksköterska, baseras mina råd på forskning och beprövad erfarenhet. Och det kan faktiskt vara skillnad mellan hälsa eller ohälsa.

År 2021 så finns det nog en grupp på nätet eller ett konto på sociala medier för i princip allt. Sextips, preventivmedel, mens, klimakteriet…För att inte tala om alla råd och tips du kan få i princip var som helst om det är kopplat till graviditet, förlossning, amning eller föräldraskap. Det kan räcka att kliva in i ett fikarum, en affär eller på en restaurang med en uppenbar gravidbula på magen eller en skrikande nyfödd i vagnen så strösslas du med mer eller mindre välkomna tips från höger och vänster.Och visst, det behöver inte vara fel med råd från mamma eller Kalle som fick sitt första barn förra året. Men faktum är att det faktiskt KAN vara just FEL.

När du har frågor om vilken preventivmetod som är lämplig för just dig så kan ju väninnan berätta om vad som var bra för just henne. Men vad passar dig? Både utifrån din egen vilja men även utifrån ett medicinskt perspektiv? Och det där tipset om att bara låta den nyfödda amma vid vissa klockslag ”för så gjorde jag när du var bebis”– är det verkligen dagens sanning, bara för att det var det för flera decennier sedan?

Barnmorskor ska basera sin kompetens på faktakunskap. När en person söker råd hos en barnmorska, ska personen känna sig trygg och säker på att det barnmorskan berättar faktiskt stämmer. Som barnmorska är det min skyldighet att hålla mig ajour, men även att hålla mig inom det område som min kompetens innefattar. Och det är ett brett område, eftersom kunskapsnivån är baserad både på en sjuksköterskelegitimation och en barnmorskelegitimation. Dessa båda yrkeslegitimationer ska vara en garanti för att vården, råden och stödet är vetenskapligt och korrekt. Däremot kan jag aldrig plugga mig till empati, känsla och förståelse. Dessa egenskaper i kombination med den kunskap jag inhämtar under min utbildning samt under yrkeslivet är det som gör mig professionell.

Det kan kännas svårt att värja sig mot alla tips som delas vitt och brett, högt och lågt. Vem ska du egentligen lita på? Och vart ska du vända dig med dina frågor om klimakteriet- måste du verkligen boka tid hos en distriktsläkare för det? Du är ju inte sjuk?

Barnmorskekompetensen är bred. Dessutom garanterar legitimationen att den barnmorska du möter ger dig korrekt information och en trygg undersökning. Tyvärr utnyttjas bara en bråkdel av den kunskap som barnmorskor besitter, en fråga som vi behöver jobba med för att förbättra vården. Detta är något som skapar större utrymme för tveksamma “experter” på sociala medier. Vi skulle kunna bistå med så mycket mer. Det är ju därför vi utbildat oss till just barnmorskor, för att kunna ge det stöd som behövs genom livets alla skeden. Nu fattas bara möjligheten för oss att kunna göra det. Personer som önskar träffa en barnmorska ska inte behöva välja mellan självutnämnda experter på nätet eller en högutbildad profession med dubbla yrkeslegitimationer.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska, legitimerad sjuksköterska

#MidwifeAtYourCervix

#enbarnmorskaunderlivet

P-piller- kvinnlig frigörelse eller ensidig ansvarsbörda?

27 oktober, 2020 by Åsa Mörner

Läser om en ung kvinna som fick en stroke när hon var i tonåren, orsakat av hennes p-piller. Kvällstidningen blåser upp en stor artikel om det och spär på skrämselpropagandan om preventivmedel. Vad är syftet? Det är såklart tragiskt att kvinnan drabbades av detta, det är en oerhört sällsynt komplikation av bla kombinerade p-piller, men som,när det händer, kan orsaka stort lidande. Men är då budskapet att kvinnor inte ska använda preventivmedel?

När läste vi senast om att någon drabbats av trombos under graviditet eller tiden efter barnet var fött?

Faktum är att risken att drabbas av komplikationer i form av trombosbildning är betydligt högre under graviditet och puerperium (tiden efter en förlossning) än vid användning av kombinerade p-piller. Så om vi ska varna och slå på stora trumman gällande tromboser så behöver vi alltså varna för graviditet?

Venös tromboembolism (VTE) är en allvarlig komplikation vid användning av kombinerade hormonella preventivmetoder alltså preparat som innehåller östrogen+gestagen. Det är dock en sällsynt komplikation. Det förekommer hos 5–12 per 10 000 kvinnor och år, att jämföra med 2 per 10 000 kvinnor som inte använder hormonella kombinerade preventivmedel. Vid graviditet och puerperium är risken för VTE betydligt större och uppskattas till 10–30/10 000 respektive 50–100/10 000.

Det är dessutom år 2020 nu och det finns fortfarande inte något vettigt preventivmedel för män, förutom kondom (vilket såklart är ett suveränt preventivmedel eftersom det dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner). Det pågår visserligen studier om manliga preventivmedel, men att vi inte kommit längre är otroligt märkligt. Eller så är det inte det. För kvinnan har alltid fått ta ansvar för att skydda sig mot graviditet. Och om något fallerat gällande skydd så kan hon också bli hårt ifrågasatt om hon väljer att avbryta en oönskad graviditet. En graviditet som hon då skulle riskera att bland annat få en trombos av.

Självklart är det viktigt att skildra människors öden i media. Lidandet för de kvinnor som drabbats av svåra komplikationer och biverkningar orsakade av p-piller och andra preventivmedel är djupt beklaglig. Det är ju verkligen inte syftet med preventivmedel. Preventivmedel ska möjliggöra njutning utan oro och risk för oönskad graviditet. Jag önskar bara att media kunde fundera över vad deras vinklingar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa faktiskt kan leda till, att de kunde lägga till fler perspektiv i sina reportage.

När p-pillret kom på 60-talet så ledde det till en enorm frigörelse för kvinnan. Kvinnor kunde själva ta kontroll över sitt sexliv och bestämma när och om hon ville föda barn. Det var också då som debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart på allvar. Vi borde lägga mer tid och mediautrymme på att hylla preventivmedel istället, men samtidigt ställa krav på kontinuerliga förbättringar av de varianter som finns på marknaden idag. För en del kvinnor är det svårare att finna någon metod som fungerar för dem. Barnmorskors roll för att kunna identifiera riskfaktorer, vägleda kvinnan till rätt preventivmedel och vid behov remittera till gynekolog är en nyckelfaktor för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Vi behöver också ifrågasätta varför det inte finns fler alternativ för män. Och varför efterfrågar inte män det? Att kunna skydda sig mot oönskad graviditet är ju inte bara av kvinnans intresse. Mig veterligen krävs det både ägg och spermie för att en graviditet ska uppstå.

Åsa Mörner, leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Att arbeta som sexolog på en Cancerrehabiliteringsmottagning

23 september, 2020 by Gästbloggare

Det är snart 30 år sen jag blev leg. barnmorska. Jag har hunnit arbetat inom alla genrer inom mitt skrå och kan konstatera att sexuell hälsa ofta lyser med sin frånvaro i vården. Jag har ofta känt mig ensam i att bära denna fråga på mina tidigare arbetsplatser. Att jag skulle arbeta med inriktning mot onkologi efter att jag tagit min master i sexologi 2015, var inte givet. Men jag förstod under utbildningen att det skulle vara både utmanande och tacksamt. Både sex och cancer är två starka stigman som väcker mycket tankar och känslor. För många, både i och utanför vården, kan det vara svårt att se att det trots allt är två begrepp som är kompatibla med varandra och att det ena inte utesluter det andra.

Till mig kommer man av många skäl men främst för att få information om sexuell hälsa kopplat till cancerdiagnos och behandlingar. Ibland träffar jag patienter som nyligen fått sin diagnos och väntar på behandling och ibland kommer patienter många år efter avslutad behandling. Ålder, kön, levnadshistorier skiftar men en sak har de gemensamt, vetskapen om hur det känns att leva med cancer.

Tidiga och sena biverkningar efter en cancerbehandling är viktiga att patienten blir medveten om så att hen kan reagera och agera tidigt genom att antingen själv lindra besvären eller söka hjälp i vården. Jag lägger stor vikt vid att utgå från anatomiska bilder, ffa när det handlar om bäckencancer. Att peka och rita, förklara samband har jag noterat är en nyckel till framgång. Ofta sätter sig bilder bättre än text. Strukturerade bedömningar är viktigt. På så sätt minimerar vi i vården risken att viktiga frågor glöms bort. Urin- och avföringsinkontinens är just en sådan viktig fråga att lyfta då dessa besvär ofta ger patienterna ett stort lidande som inte bara kan kopplas till sexuella problem. Det är viktigt att hela människan blir sedd.

Nedsatt sexuell lust och relationsproblem är vanligt att patienterna söker för. Ibland saknar patienten sin sexuella lust själv. Ibland kommer kravet från den andre partnern. Slitningar i relationen kan lätt uppstå när bristen på intimitet och närhet uteblir under en längre tid. Kraven från den friska partnern kan vara tuffa och inte förhandlingsbara ”- sök hjälp eller så skiljer oss”. Men det händer också att båda passivt väntar på att den andre ska första steget. Båda känner att det saknas något men den ömsesidiga hänsynen till den andre förlamar båda i att ta steget och bjuda in.

Att lära sig tycka om sitt nya jag med de kroppsliga förändringar som blivit efter cancerbehandlingarna kan vara svårt. Rädslan att visa sig naken inför en annan kan vara stor. Uppfattas jag som mindre kvinnlig utan mina bröst? Äcklas andra av min stomipåse? Vill någon ha mig när jag inte kan få barn? Vem är intresserad av mig nu när jag inte kan få erektion?

För mig är det en ynnest att få bli insläppt i människors allra hemligaste rum. Jag känner en stor vördnad och respekt inför det. Jag vågar och kan prata om sexuell hälsa just för att jag är barnmorska. Den gedigna kunskap som följer med utbildningen och alla år av erfarenhet av att röra mig i människors mest intima sfär har gjort att jag känner mig trygg där. I samband med att jag skrev min masteruppsats ”Får vi lov att ha sex? – En kvalitativ studie om barnmorskors och sjuksköterskors erfarenheter av att beröra sexologiska frågor i sin professionella praktik”, fann jag studie på studie som visade på cancerdrabbades behov av upprepad information kring sexuell hälsa. Så även om jag då och då möts av ironiska kommentarer så vet jag att jag att det finns gott om evidens för att en bibehållen god sexuell hälsa är viktig för de allra flesta och att jag har en meningsfull roll att fylla i vårdkedjan.

**Eva Mossberg**
Leg. barnmorska med masterexamen i sexologi
Sexolog på Cancerrehabiliteringsmottagningen i Helsingborg
Regional koordinator för bäckencancerrehabilitering i södra sjukvårdsregionen, RCC syd.
Sexolog och föreläsare i det egna företaget, Din sexolog- Eva Mossberg

Är vi nöjda med att ungdomars sexualkunskap grundar sig på ”Teen gets banged in every hole”?

31 augusti, 2020 by Åsa Mörner

Allt fler tonårstjejer och unga kvinnor söker kontakt med ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar pga besvär av sår i underlivet och en uppgivenhet över sexlivet: ”Ska det vara så här när jag har sex?

Denna vidriga utveckling från lite fumlande petting, tafatta penetreringsförsök och pinsamma misslyckanden när jag var tonåring (för flera decennier sedan) till dagens berättelser av förtvivlade tonåringar som utsätts för nästintill våldtäkt och övergrepp när myshånglet i soffan övergår till brutal förnedringssex. Vad är det som gått så fel?

Det tycks vara två anledningar. Porr och bristande undervisning. Den ofta kvinnoförnedrande och våldsglorifierade porren är en av anledningarna. När jag var barn fanns porren dold i skambelagda veckotidningar som smusslades runt bland tonåringar som var nyfikna på sex och nakenhet. Självklart speglade dåtidens porrtidningar ingen verklighet då heller. Men till skillnad från nutidens gedigna utbud, så var porren undanskuffad in i ett mörkt hörn och betydligt mer svårtillgänglig än den är idag. Dagens utbud av porr är uppdukat som ett gediget smörgåsbord mitt framför ögonen på informationstörstande nyfikna barn och tonåringar. Bara ett litet klick på datorn så finns möjligheten att plöja genom timtals med mer eller mindre förnedrande eller våldtäktsliknande gangbangs. Är vi nöjda med att dagens ungdomars sexualkunskap grundar sig i ”Teen gets banged in every hole”?

Det är 2020 i Sverige. Borde vi inte kunna ge barn och ungdomar bättre kunskaper i sex och samlevnad? Det handlar såklart om bristande sexualundervisning i skolan. När jag undervisar studenter på universitetet, alltså mestadels unga vuxna, om sexologi och kvinnohälsa, så brukar jag fråga den oftast välfyllda hörsalen om de som fått en god sex och samlevnadsundervisning kan räcka upp sina händer. Det brukar resultera i ett fåtal händer, kanske 2-3 stycken studenter som uppfattat att de fått med sig goda kunskaper från grundskola och gymnasium. Detta brukar starta en lång diskussion hos studenterna. Ofta uttrycker de förtvivlan över att inte ens ha fått veta exakt hur menscykeln funkar. Att det finns kvinnligt stånd och att det krävs lubrikation för att få till en njutbarhet gör att många ser ut som frågetecken. Många studenter blir upprörda över att de faktiskt brister så pass mycket i kunskapsnivån i dagens moderna, frisinnade (?) Sverige.

Vi behöver alltså se över hur vi ska kunna ge god sexualundervisning i skolorna, i rätt tid.

Men ansvaret ligger inte bara hos skolan. Man måste också ta ett större ansvar som förälder. Vet du vad dina barn gör med sina mobiler, vad de tittar på sin dator och hur de beter sig generellt? Porren finns där, hur lättillgänglig som helst. Och tills den är raderad från cyberspace (kommer den någonsin vara det?) så måste vi skydda våra barn från att bygga sin kunskap om relationer, kärlek och njutning på våld, förnedring och tvång.

Men åter till skolan. Har egentligen lärarkåren i grundskolan rätt förutsättningar för att ge sex-och samlevnadsundervisning? I vilket ämne ska man prata om det? Sexualkunskap innefattar många olika faktorer som är svåra att låsa in i ett ämne. Det handlar inte om att enbart beskriva hormonella och anatomiska faktorer på en biologilektion. Det innefattar också samhällskunskap och sociologi.

Om vi ska välja ut en yrkeskår som faktiskt redan har grundläggande kunskaper så är det legitimerade barnmorskor. Men även vi barnmorskor måste fortbilda oss för att få rätt kompetens för att ge en god, uppdaterad sexualkunskap. Det är dags att utbilda specialistbarnmorskor inom sexualkunskap!

Den bristande sex- och samlevnadskunskapen hos ungdomar, och egentligen en stor del av den vuxna befolkningen, i kombination med det oändliga utbudet av porr, riskerar att påverka en stor del av vår befolkning på ett mycket negativt sätt. Både i relationen till sig själv och till andra. Både fysiskt och psykiskt.

Vi måste ta det här på allvar! Det är dags att förändra den utbildning som ges till dagens barn och ungdomar. Och det är verkligen dags att se över ungdomars tillgång till den sjukliga snedvridning av sex och närhet som förmedlas av porrindustrin.

Och det måste ske nu. Inte sen, efter en flera år lång utredning. Våra barn och ungdomar förtjänar bättre. Sex ska ge njutning. Inte rädsla och trasiga kön.

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

13 augusti, 2020 by Gästbloggare

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

21 strategier om vad som är bäst?

10 juni, 2020 by Åsa Mörner

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus; kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet