Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Svensk förlossningsvård är inte Mordor

av Lämna en kommentar

”Förlossningsvården är inte säker”
”Kvinna dog under förlossning pga slarv”
”Lisa fick inte plats på BB, födde i väggrenen”

Rubrikerna om den havererade kvinnosjukvården haglar över oss som hårda, tunga isbollar. Och som ett brev på posten hör alltfler oroliga kvinnor av sig till stressade barnmorskor som försöker ge lugnande ord till blivande mammor.

Ofta som att hälla vatten på en gås.

Å andra sidan bjussas vi samtidigt på information om satsningar och miljardinvesteringar, om statistik som visar hur duktiga vi är på kvinnors hälsa ur en global synvinkel och att de ”eventuella” problem som finns är ett ”storstadsfenomen”. Som om det vore en ursäkt? ”Om du bor i en storstad får du räkna med att eventuellt inte föda tryggt?

Det finns faktiskt mycket välfungerande enheter där man aldrig någonsin behövt avvisa en kvinna i aktivt värkarbete. Där schemaraderna är täckta, personalen hinner äta och kvinnorna är nöjda.

Men i media är det, såklart, mest intressant att skriva om det som är lockar konsumenten. Och samtidigt vill vi såklart att media ska lyfta det som bister, så vi kan skapa tryck att kunna förändra. Men det ger också en mycket onyanserad bild av kvinnosjukvården.

Svensk förlossningsvård är inte Mordor. Men det betyder inte heller att den är perfekt.

Varför tycks det så ofta vara en polarisering när det gäller att beskriva kvinnosjukvården? Good or bad, svart eller vitt, böljande gröna kullar i Fylke eller ond bråd död i det mörka Mordor.

Vi vill förändra vården. Vi vill synliggöra de brister som finns och vilken konsekvens de får. Men vi vill också visa goda exempel, även om det inte är perfekt. Målet är att förbättra. Inte att skrämma eller propagera för rött eller blått, gult eller rosa.

Det stora problemet är att vården inte är jämlik. Var du bor spelar in i hur pass god vård du får. Det måste ändras! Det är inte ok att geografi avgör om du har större eller mindre risk för bristningar, om du hinner fram till sjukhuset i tid eller hur länge du får stanna på sjukhuset efter att du fött ditt barn.

Vi har redan massor med fakta om vilka investeringar som behövs för att uppnå en jämlik vård. Tänk om våra beslutsfattare kunde vakna upp ur dvalan och faktiskt skrida, eller snarare springa till handling. Det borde väl Sveriges kvinnor vara värda?

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Första praktiken på förlossningen

av

Gemma SafikhaniJag läser termin 1 på barnmorskeprogrammet, och är snart klar med min allra första praktik plats på förlossningen. Teoriveckorna innan har varit givande och intressanta. Vi har studerat den normala graviditeten, och vårt blivande kompetensområde – sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa.  Det känns som att hela gruppen har längtat till VFU. Jag själv kom ut till första praktiken på förlossningen redo för att börja utvecklingen från sjuksköterska till barnmorska, men med en viss nervositet över hur det skulle kännas att börja om.

Det har varit tufft. Det har varit fantastiskt. Det ena momentet är inte det andra likt. Jag har känt osäkerhet på mitt framtida yrkesval efter vissa pass, men även känslor av beslutsamhet att lyckas. Att vara student igen är en utmaning. Känslan av att inte kunna någonting gör lätt att jag glömmer att jag redan är sjuksköterska med akademisk examen i omvårdnad.

Jag försöker att lära mig och se så mycket som möjligt denna termin, att ta chansen och möjligheten att vara närvarande i rummet och se hela förlossningsförloppet, att träna på olika moment och handgrepp med min handledares stöd och sedan få återkoppling som hjälper min utveckling. Genom trygg handledning byggs jag upp på nytt i min blivande profession.

Att se en födande person andas igenom intensiva värkar och att få äran att stödja blivande föräldrar under förlossningar är verkligen speciellt. Mina framtida kollegor är superhjältar. Det finns så många sätt att stödja de blivande föräldrarna och alla göra sitt bästa för att ge bästa möjliga stöd och vård.

Även om vi är flera studenter på samma praktikplats är det sällan vi ser varandra under arbetspassets gång. Oftast bli vi upptagna direkt. Det blir svårt att få tid till reflektion med varandra och ibland kan det kännas ensamt. Jag önskar att vi hade haft tid avsatt för reflektion med de andra studenterna på våra arbetspass, men det blir inte lätt att få ihop när alla går tre-skift.

Jag är rädd samtidigt som jag är nyfiken. Jag har en stor respekt för utbildningen och professionen och jag vill göra mitt bästa för att kunna uppnå mina mål och sätta grunderna för att bli en kompetent barnmorska i framtiden.

Snart blir det dags att vara på kvinnohälsan och BB avdelningen. Att se mer av vårdkedjan som jag inte ha tänkt så jättemycket på kommer bli roligt!

 

/Gemma Safikhani

Möt vår gästbloggare Gemma som pluggar till barnmorska

av

Gemma Safikhani

Idag vill jag presentera vår nya gästbloggare Gemma! Du kommer kunna följa henne i kommande blogginlägg. Vi bad henne berätta lite kort om sig själv, varför hon hon valt att studera till barnmorska, vad hon ser fram emot och vilka utmaningar hon ser i utbildningen. 

Hej, jag är Gemma!

Kort bakgrund om mig: 36 år, gift, jag har 2 barn, gillar springa långt och triathlon, är engelsk, utbildad till geoteknisk ingenjör i England.  Är sjuksköterska och barnmorskestudent. Studerade till sjuksköterska på KI i Stockholm, nu studerar barnmorskeprogrammet i Linköping på LiU.

Jag började studera till sjuksköterska 2014, efter att ha bestämt mig att byta karriär till barnmorska. Mitt farmor hade jobbat som sjuksköterska och hade under andra världskriget förlöst några barn eftersom det var brist på barnmorskor. Hennes berättelser och människosyn bär jag med mig, men det var först under graviditeten jag bestämde mig att byta karriär. Jag hade en fantastisk barnmorska på mödravården under mina graviditeter. Hon var professionell, personlig och hade verkligen helhetssyn på graviditet och livet. Innan hade jag jobbat med stenar och lera som ingenjör, jag saknade något som var svår att sätta ord på. Den bredd på arbetsuppgifterna barnmorskor har, den positiva påverkan på folkhälsa, men framförallt jordnära rollen talade högt till mig, och jag lyssnade.

Under två somrar arbetade jag som undersköterska, den andra sommaren var på förlossningen. Det var en fantastisk upplevelse, högt arbetstempo, men jag hade stödjande och hjälpsamma kollegor, och jag visste att dit ville jag.

Som färdig sjuksköterska började jag på en neonatal avdelning, och passade på att läsa några kurser kring bland annat amning och smärtfysiologi. Neonatalvård kan innehålla omvårdnad och stöd för hela familjen efter födelsen, och är något som är, och alltid kommer vara,  nära mitt hjärta.

Jag ser fram emot praktiken. Främst att vara på förlossningen och börja lära mig den delen som inte kan läras teoretisk. Jag också se fram emot att öka min kunskap kring sexuell och reproduktiv hälsa, och hur vi kan arbeta och möta alla på den bästa möjliga sätt.

Jag ser utmaningar att vara student igen efter att ha jobbat som sjuksköterska. Att bli nybörjare igen, och att komma in på en sal och kliva in i en okänd situation där inne och kunna skapa en bra relation med blivande föräldrar.

Jag har varit med i vårdförbundet sedan jag var sjuksköterskestudent, och tycker det är viktigt eftersom det är förbundet som kan styra med frågor kring arbetsvillkor, lön och ge stöd om/när det behövs. Jag tycker medlemstidningen Vårdfokus är jätteintressant att läsa, och belysa viktiga frågor från hela landet.

/Gemma Safikhani

I tornadons öga står en barnmorska

av

Det blåser styv kuling i svensk kvinnosjukvård. I vissa geografiska hörn har det blivit full storm. Mitt i tornadons öga står barnmorskan. Hen som utbildade sig för att kunna arbeta för att kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa ska bli så god som möjligt genom hela livet. Vi barnmorskor vill det bästa för kvinnan. Vad var det som gick snett? Eller har det aldrig varit en rak, blåsfri väg?

Genom dagens sociala medier finns det möjligheter för kvinnor som upplevt traumatiska förlossningar, olidliga graviditeter och komplicerad eftervård, att komma till tals. Det är bra. Kvinnors röster ska höras och vi ska lyssna på dem. Varför finns vi barnmorskor annars? Vi vill ju göra det bästa för kvinnan. Men det blåser hårt i dessa forum och kan vara svårt att hålla sig fast…

Jag ser många kritiska röster på sociala medier, hur kvinnor kritiserar hur de blivit bemötta av barnmorskor när de utryckt rädsla, smärta eller oro. Jag läste nyligen i ett sådant forum, om att flera kvinnor känt sig pressade när de fick frågor om samlevnad och preventivmedel vid efterkontrollen, att de borde ha sex med sin partner, oavsett vad kvinnan egentligen känner eller vill. Hur kan vi bemöta det?

Som barnmorska har jag kunskap om sexuell och reproduktiv hälsa. Som kvinna ska jag kunna få den information jag önskar. För vissa är det en enkel sak att be om just den information man efterfrågar. För andra så kan det kännas svårt att ta upp frågor som handlar om exempelvis sex. Som barnmorska behöver jag vara lyhörd och tolka vad just den här kvinnan som jag har framför mig vill få mer information om. Jag ska erbjuda information, undersökningar och provtagningar. Sedan väljer kvinnan. Vissa besök är snabba, andra kanske det går åt mycket tid till. Tid som inte finns. Bristen på tid kan göra att man upplever att det inte finns tid att anpassa mötet efter de behov kvinnan har.

Vi barnmorskor strävar efter att jobba personcentrerat. Med personcentrerat menas att vi ska utgå från den person vi har framför oss på mottagningen, förlossningsavdelningen eller vid hembesöket. Vi ska erbjuda en skräddarsydd vård för just henne, utifrån hennes behov, vilja och önskan. Tänk om vården var strukturerad på ett sådant sätt så att vi faktiskt kunde leva upp till det. Men det är den inte. Vi rusar mellan förlossningssalar, hembesök och fullbokade mottagningar, utan att knappt hinna kissa eller äta. Vem hinner ens tänka på ordet “personcentrerat” när det inte finns tid att ens arbeta patientsäkert?

Ja, mitt i tornadons öga står barnmorskan. Många inom professionen känner sig påhoppade och försöker värja sig mot den kritikstorm som viner inom kvinnosjukvården. Självklart ska vi rannsaka oss själva. Men det som borde kritiseras först och främst är hur vården är upplagd, inte de personer som tvingas arbeta utifrån de bristande förutsättningar som ges.

Oavsett så kommer vi aldrig få 100 % nöjdhet hos de vi möter. Vi är alla människor. Men man måste alltid kunna sträva efter att bli bättre. Och det kan vi bara bli om vi får rätt förutsättningar. Med det sagt så önskar jag att fokus kunde flyttas från att kritisera barnmorskor till att kritisera de usla förutsättningar som finns för att bedriva god personcentrerad vård.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

#geossrättvillkornu

Att skuldbelägga barnmorskor tyder på okunskap

av

Känner mig frustrerad. Ingen ovanlig känsla när det gäller vården, i och för sig, men för tillfället är det ett extra tillskott av frustration som gnager inombords.

”Barnmorskan gjorde inga medicinska fel under förlossningen som slutade med kejsarsnitt, men får ändå kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Det var tung arbetsbelastning och hon hann inte ta del av viktiga uppgifter i mödravårdens journal om den förlossningsrädda patienten.”, läser jag i Vårdfokus.

Någon mer som blir frustrerad?

Vi har ingen optimalt fungerande kvinnosjukvård, det kan vi nog vara helt överens om. Vissa vill inte kalla det kris, andra står på barrikaderna med megafoner. (O)kärt barn må ha många namn, men oavsett vad vi benämner det som, så finns det stora brister i hela vårdkedjan- på ungdomsmottagningar, barnmorskemottagningar, förlossning och BB, gyn och eftervård. Vi har också många delar som är välfungerande och ett stort antal kvinnor uppger att de är nöjda med den vård de mött under graviditet, förlossning, eftervård eller i annan kontakt med kvinnosjukvården. Men det är sällan dessa individer som hörs. Det är inte heller de nöjda kvinnorna som nämns i medias rapporteringar om hur vården fungerar. Det är mest det som inte fungerar som rapporteras.  Och det ger ofta en skev bild.

Jag såg en intressant bild, om än med en komisk anspelning, som skildrar vem vi lyssnat på de senaste decennierna gällande sanning och vetenskap. Från att ha hållit forskarens uttalanden och rapporter högst, så har vi gått över till att sätta medierapporteringar och enskilda individers uttalanden i sociala medier som den allmängiltiga sanningen. Jag säger inte att vi inte ska lyssna på media eller på kvinnors berättelser- det måste vi självklart göra. Men ibland glömmer vi att ta till oss av det som faktiskt är framforskat och som speglar en positiv aspekt av vården. Det får vi inte göra. Vi måste kunna ta till oss sanningar från flera håll, annars finns risken att verkligheten blir snedvriden. Läs gärna Professor Emerita Ulla Waldenströms text om Allvarliga faktafel om svensk förlossningsvård. Vi måste kunna ta till oss av forskningsresultat!

En annan risk är att man försöker hitta en syndabock, någon att skuldbelägga. När vi talar om kvinnosjukvården så är det väldigt lätt hänt att det är barnmorskeprofessionen som får ta smällen. Precis som i det fall som beskrivs i Vårdfokus. Att skuldbelägga barnmorskor är ingen lösning på de problem som finns i vården. Det tyder snarare på okunskap.

Vi ska alltid sträva efter att bli bättre, något annat är otänkbart. Självklart ska vi inte nöja oss med att jämföra oss med andra, mindre bra varianter. Men vi måste också kunna se positiva aspekter. Den svenska barnmorskan är unik i sin profession och har bred kompetens. Barnmorskor är utbildade för att stötta kvinnors hälsa genom hela livet, något som har bidragit till att svensk kvinnosjukvård är bland de bästa i hela världen.

Kvinnosjukvården har många brister, vissa allvarliga. Grunden till problemen handlar om att vården är underfinansierad, barnmorskeprofessionen är värdediskriminerad och forskning om kvinnors hälsa är lågt prioriterad. Varför debatteras det så sällan?

Är du barnmorska? Var stolt och sträck på dig- din kunskap och kompetens är ovärderlig! De som bestämmer dina villkor borde dock vara allt annat än stolta. De borde skämmas!

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska

#geossrättvillkornu

#enbarnmorskaunderlivet

Enad barnmorskekraft ger styrka!

av

Barnmorskor hör hemma i Vårdförbundet. Tillsammans med 115 000 medlemmar är vi starka och har större möjligheter att påverka och förändra. Vårdförbundet består dock inte bara av barnmorskor utan av fyra olika yrkesprofessioner. Vi har gått samman för att skapa styrka och arbeta gemensamt för att åstadkomma förändring gällande värderingen av universitets-och högskoleutbildade professioner som samtliga är kvinnodominerade. Styrkan är att vara många. (Här finns en film om när och varför vi enades- Fyra professioner: Ett förbund)

Vi barnmorskor i Vårdförbundet har också ett nätverk för professionen. I nätverket samlas barnmorskor från hela Sverige, med koppling till olika lokalavdelningar i förbundet. Vi har alla olika erfarenheter från barnmorskeyrkets arbetsområden och olika erfarenheter av det fackliga engagemanget. Det ger nätverket en bredd som skapar en bra grund för att synliggöra barnmorskefrågor i förbundet och samhället.

Vad gör vi egentligen i nätverket?
För det första har vi möjlighet att stämma av med varandra i frågor som rör både barnmorskors fackliga vardag, men också i rent yrkesmässiga frågor. Vi diskuterar, uttrycker åsikter och förbereder hur förbundet på bästa sätt ska ta sig an olika frågor kopplade till professionen. Kanske pratar vi om hur det ser ut i kvinnosjukvården runt om i landet, bildandet av professionsförening och om vad som syns och hörs i media- ingen fråga är för stor för nätverket! Och vi syns i media! (här hittar du några av våra senaste framträdanden i media)

Vi har också en förbundsombudsman för barnmorskor i Vårdförbundet. Carita Sturesson heter hon och hennes uppdrag innefattar många saker, men självklart är hon också en del av nätverket. Carita kommer från Kronoberg och har erfarenhet från både ledarskap, fackligt arbete och rena professionsfrågor. Du hittar Caritas kontaktuppgifter via webben.

Vi känner en styrka i nätverket där vi alla är barnmorskor, men också genom alla andra i förbundet som är sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Vi gillar att vara många som vill åt samma håll. Hoppas du också känner kraften i medlemskapet i Vårdförbundet!

Är du nyfiken på nätverket eller har du något som du tycker att vi ska ta upp? Kanske är du sugen på att blogga om din vardag som barnmorska; vad som är toppen och vad som är botten? Hör av dig till oss! Vi finns här för alla barnmorskor i Vårdförbundet!

Barnmorskenätverket i Vårdförbundet,
genom
Åsa Mörner
Leg barnmorska, förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet, avdelningsstyrelseledamot Vårdförbundet Örebro

#enbarnmorskaunderlivet

#barnmorskorivårdförbundet

(Vårdförbundet har två barnmorskor i förbundsstyrelsen; undertecknad från gnällbältet på Närkeslätten och Marie-Charlotte Nilsson från den skånska myllan. Vi har också en barnmorska i Avtalrådet; Cecilia Stoor från gurkstaden Västerås)

Vi sätter oss aldrig ner!

av

Så var det dags igen. Dags att stå upp och markera att vi äger rätten till våra egna kroppar. Fast egentligen så har vi inte suttit ner sedan förra året den 28 september. Eller så har vi faktiskt aldrig gjort det. Kommer det att komma en dag då det är en självklarhet att ingen annan äger rätten att bestämma om jag ska vara gravid eller inte? Kommer det en dag då vi kan sätta oss ned och vila?

Vad grundar sig synen på att kvinnors kroppar ska vara någon sorts statlig egendom, utan rättighet att själva fatta livsavgörande beslut? Varför tror sig någon annan veta bättre om vad som är rätt för kvinnan än kvinnan själv? I El Salvador dömdes 20- åriga Evelyn Hernandez till 30 års fängelse för att hon fött ett dödfött barn i graviditetsvecka 32 efter att ha blivit gravid efter en gruppvåldtäkt. Hon blev efter två år i fångenskap frisläppt, men El Salvador vill att hon ska ställas inför rätta igen. En av kongressledamöterna i El Salvador, Ricardo Velásquez Parker, som är en av de främsta förespråkarna mot aborter, jämför abort med nazisternas förintelseläger. Han bär en liten docka av ett 9 veckors foster i sin bröstficka under intervjun med den svenska kvällstidningen. Straffet för abort är 40 år i El Salvador. Velasquez Parker vill höja det till 50. Den salvadoranske politiken vill, tillsammans med en majoritet i El Salvadors parlament, äga rätten till kvinnors kroppar.

Varför värderar vissa människor ett icke-livsdugligt foster högre än kvinnan, när fostret inte kan leva utanför hennes livmoder, men kvinnan är en levande, självgående individ? Antiabortdemonstranter i USA brukar marschera med stora plakat fyllda med bilder på aborterade foster. Jag har aldrig sett deras meningsmotståndare med plakat fulla med foton på någon av de tusentals kvinnor som lemlästats eller dött till följd av illegala aborter.

Liknelsen till Margaret Atwoods ”The Handmaids Tale” känns kanske som ett overkligt skräckscenario, en avlägsen dystopi. Men sanningen är att det redan är en verklighet för många kvinnor som lever i länder med strikt abortlagstiftning eller totalförbud mot aborter. Där tvingas kvinnor som blivit ofrivilligt gravida att välja mellan att tvingas genomgå en graviditet, förlossning och ett ofrivilligt föräldraskap; att föda ett oönskat barn, eller att genomgå en illegal abort med risk för deras hälsa och liv.

Som barnmorska är det lika självklart att stötta en kvinna som föder barn, som att stötta en kvinna som önskar avsluta en graviditet. Som barnmorska är det lika självklart att finnas där oavsett om det handlar om att lägga ett nyfött barn vid kvinnans bröst, eller att förse henne med rätt läkemedel för att starta en abort. Som barnmorska är det en självklarhet att lotsa kvinnan genom hennes egna, välinformerade val.

Ingen kan ta patent på en annan människas kroppsdel. Att äga rätten att själv kunna besluta om att avsluta en ofrivillig graviditet på ett tryggt, säkert och legalt vis är en fundamental mänsklig rättighet. Men vi tycks aldrig kunna sätta oss ned. Och idag står vi upp igen- står upp för aborträtten.

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
#InternationellaAborträttsdagen #ståuppföraborträtten #minkroppmittval #makeabortionssafeagain #enbarnmorskaunderlivet #SRHR

Ska vi blunda när vården sviker kvinnorna?

av

Ingen har väl undgått journalisten Lisa Bjurwalds granskning av delar av kvinnosjukvården? Enligt Bjurwald behöver svensk förlossningsvård en haverikomission. Men är det verkligen så illa?

Förra veckan släpptes boken ”BB-krisen- Sveket vid livets början”. I boken intervjuas bla politiker och barnmorskor av journalisten som granskat vården, men framförallt så är det kvinnornas egna berättelser som är i centrum. På BB-krisens Instagramkonto delas nästintill dagligen inlägg om kvinnors upplevelser av vården i samband med graviditet, förlossning och eftervård (eller snarare bristen på denna). Följare till kontot delar också med sig av sina erfarenheter i kommentarsfältet. Det som berättas är inga rosa, fluffiga sagor. Det är rått, kallt och omänskligt. Hur kan vi INTE lyssna på dessa berättelser? Hur kan vi INTE agera för att förändra kvinnosjukvården?

Som barnmorska brinner jag för kvinnors rätt till sexuell och reproduktiv hälsa under hela livet. Det är självaste anledningen till att jag valt att utbilda mig till det här yrket, trots usla villkor med vidriga arbetstider, stress och orimligt låg lönenivå. Berättelserna från kvinnorna i Lisa Bjurwalds granskning, de som presenteras i sociala medier, ger mig rysningar och får mig att ifrågasätta vilket århundrade vi egentligen lever i. Kvinnor ska ha rätt att få den vård och det stöd de behöver! Något annat är oacceptabelt!

Hur har vi hamnat där vi är idag? Efter en drastisk förbättring ur historiskt perspektiv, från att det var vardagsmat att tvingas föda på ett stampat jordgolv eller dö av mer eller mindre vanliga komplikationer som kan uppstå av barnalstrande, så har vi lyckats komma långt. Men någonstans tappade vi farten. Och någonstans tappade vi kontakten med självaste huvudrollen, dvs kvinnan. Vad behöver vården för att kunna möta kvinnans behov?

Det är väl heller ingen slump att en av de viktigaste orsakerna till alla dessa brister i kvinnosjukvården beror på att den centrala professionen i just kvinnosjukvården är den starkt kvinnodominerade yrkesgruppen barnmorskor. Utan rätt villkor för barnmorskor är det ett hopplöst uppdrag att försöka kurera den sjuka kvinnovården. Men precis som andra kvinnodominerade professioner så tycks det vara lika komplext som att bemanna en rymdfärd till en annan galax, som att värdera barnmorskeprofessionen rätt.

Det är hög tid att, inte bara granska kvinnosjukvården. Det har t.om passerat bäst-föredatum när det gäller att reparera de brister som finns och som genomsyrar svensk kvinnosjukvård.  Kalla det haverikomission eller vad ni vill- det är dags att agera!. Vi barnmorskor är stolta över vår profession. Men frågan är om vi kan vara stolta över den vård som landets kvinnor erbjuds?

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
#geossrättvillkornu #enbarnmorskaunderlivet #srhr

En sommar med ett isberg siktat i horisonten

av

Halvvägs in i augusti, sommaren lider mot sitt slut. Ytterligare en sommar med rapporteringar om kaos, kris och akut brist på bemanning. Födande som nekas plats på förlossningen pga överfulla enheter, stressade gravida som fasar över hur det ska bli när det är dags för dem att föda, slimmade barnmorskemottagningar där minimal verksamhet bedrivs för att upprätthålla endast det absolut nödvändiga. Människor kommer i kläm, utsätts för onödigt lidande och stress. Sommar innebär sällan ljumma vindar och färgsprakande blomsterängar, varken för de som arbetar i vården eller för de som är i behov av vård. Varför tillåts detta vårdkaos fortgå?

Svensk kvinnosjukvård behöver en stor injektion av nyrekryteringar, samtidigt som den också behöver barnmorskor med lång erfarenhet och bred kompetens. Men frågan många kanske ställer sig efter den här sommaren är snarare om man verkligen orkar arbeta kvar inom vården eller om barnmorskeutbildningen egentligen är något att satsa på. Svensk sjukvård är på fel väg sedan länge. Nu behöver vi styra om skutan. Om vi inte ska låta den kapsejsa.

För precis som Titanic, så har planeringen av den stora oceanångaren, eller svensk sjukvård, inte utförts korrekt. På Titanic saknades livbåtar, hastigheten var alltför hög och nitarna var av usel kvalité. Krocken med isberget sänkte det osänkbara skeppet. När det handlar om svensk sjukvård så har man länge vetat hur vår befolkningstillväxt kommer att se ut. Man har dessutom varit medveten om hur många som behöver rekryteras till vården, med anledning av just befolkningstillväxten och de planerade pensionsavgångarna inom professionen. Precis som med Titanics antal livbåtar, så har professionen inte varit tillräckligt många i förhållande till vad som krävs för att ens hålla vårdplatser öppna (när man tom skulle behöva utöka antalet vårdplatser). Tempot i vården har accelererat, i takt med medicinskteknisk utveckling och en alltför låg bemanningstäthet. De usla nitarna på Titanic, som var billigare än de med högre kvalité, kan liknas med de alltför oattraktiva villkor som barnmorskor erbjuds.

Lösningen kan tyckas låta banalt enkel. Men faktum är att den faktiskt är det. Allt handlar om att öppna plånboken, att lätta på locket till skattkistan. Genom att erbjuda barnmorskor den lön och den löneutveckling som speglar yrkets ansvar, så attraheras också fler barnmorskor till yrket och arbetsplatserna. Fler barnmorskor leder till fler vårdplatser, lägre stress för både den anställda och de kvinnor som behöver stöd av en barnmorska, och till säkrare vård.

Man får det man betalar för. Ett sjunkande skepp eller en trygg och säker, välfungerande vård? Valet borde vara enkelt. Men dessvärre siktar ett isberg i horisonten

Åsa Mörner
Legitimerad barnmorska
Förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

Det borde ju vara en självklarhet

av

Kvinnokliniken i Karlskrona bedriver sedvanlig kvinnosjukvård. I sedvanlig kvinnosjukvård ingår rådgivning och vård kopplat till abort. Som barnmorska vet man om det. Det är en självklarhet. Om man inte vet det så kan man omöjligen ha utbildat sig till barnmorska eftersom det ingår i själva utbildningen till att bli legitimerad barnmorska. Men om man söker en anställning på Kvinnokliniken så måste man intyga i anställningsvillkoren att man ”kan tänka sig” att arbeta med abortrelaterad vård. På en kvinnoklinik. Där aborter, såklart, är en del av den sedvanliga kvinnosjukvården. Det är något som har blivit väldigt galet i svensk kvinnosjukvård. Väldigt galet.

Inget ont mot Kvinnokliniken i Karlskrona. De har goda intentioner och vill bara försäkra sig om att de inte anställer någon som planerar att förbise det faktum att vi som arbetar inom vården, arbetar med just vård, för att vi vill finnas där för människor som behöver stöd, lindring, bot och omsorg. Kvinnokliniken i Karlskrona vill undvika att anställa människor som sätter sin egen vilja och känsla före den vårdsökande. Som vill kunna vägra ge viss typ av vård, bara för att det inte passar deras egen, privata agenda. Fullt förståeligt av Kvinnoklinikens ledning.

Är detta ett fenomen som vi kommer att stöta på i fler verksamheter i vårt land? Kommer det att vara en del av anställningsvillkoren att man som barnmorska deltar i abortvård, att man som kirurg opererar transsexuella, att man som sjuksköterska tycker det är ok att ge den svårt skadade en blodtransfusion? Måste man som anställd i vården skriva under ett intyg för att lova att bemöta samkönade par med respekt, att det är en självklarhet att servera kött till patienter fast man är vegan eller att även judar och muslimer ska få samma vård som kristna?

Det borde ju vara en självklarhet.

Till dig som funderar över att utbilda dig till något yrke i vården: Rannsaka dig själv och ditt samvete- klarar jag av att lägga mina egna åsikter och min egen vilja åt sidan och sätta patienten i främsta rummet? Om du känner dig minsta tveksam så är mitt råd att du väljer att annat yrke än något inom vården.

Vi barnmorskor jobbar med kvinnans sexuella och reproduktiva hälsa genom hela livet. Vi stöttar henne i hennes egna val; vilket preventivmedel hon vill ha eller vilken smärtlindring hon önskar när hon föder barn. Om hon blivit oönskat gravid och vill avsluta graviditeten ger vi information om och erbjuder stöd och rätt vård för att hon ska kunna få en trygg och säker abort. Vi barnmorskor finns där som ett stöd genom hela kvinnans liv och hjälper henne att känna sig säker i sina egna, välinformerade val. Det är en självklarhet. Annars är man inte barnmorska.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

( I inslaget på webben angående Kvinnoklinikens åtgärd så är formuleringen något missvisande. Jag riktar inte kritik mot själva kliniken, utan mot det faktum att det ens ska behövas någon åtgärd för detta. Man kan också fundera över om man som anställd skulle kunna neka att medverka vid annan typ av vård om det faktiskt inte finns med i anställningsvillkoren)

#dethetervårdvägran