Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

P-piller- kvinnlig frigörelse eller ensidig ansvarsbörda?

by

Läser om en ung kvinna som fick en stroke när hon var i tonåren, orsakat av hennes p-piller. Kvällstidningen blåser upp en stor artikel om det och spär på skrämselpropagandan om preventivmedel. Vad är syftet? Det är såklart tragiskt att kvinnan drabbades av detta, det är en oerhört sällsynt komplikation av bla kombinerade p-piller, men som,när det händer, kan orsaka stort lidande. Men är då budskapet att kvinnor inte ska använda preventivmedel?

När läste vi senast om att någon drabbats av trombos under graviditet eller tiden efter barnet var fött?


Faktum är att risken att drabbas av komplikationer i form av trombosbildning är betydligt högre under graviditet och puerperium (tiden efter en förlossning) än vid användning av kombinerade p-piller. Så om vi ska varna och slå på stora trumman gällande tromboser så behöver vi alltså varna för graviditet?

Venös tromboembolism (VTE) är en allvarlig komplikation vid användning av kombinerade hormonella preventivmetoder alltså preparat som innehåller östrogen+gestagen. Det är dock en sällsynt komplikation. Det förekommer hos 5–12 per 10 000 kvinnor och år, att jämföra med 2 per 10 000 kvinnor som inte använder hormonella kombinerade preventivmedel. Vid graviditet och puerperium är risken för VTE betydligt större och uppskattas till 10–30/10 000 respektive 50–100/10 000.

Det är dessutom år 2020 nu och det finns fortfarande inte något vettigt preventivmedel för män, förutom kondom (vilket såklart är ett suveränt preventivmedel eftersom det dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara infektioner). Det pågår visserligen studier om manliga preventivmedel, men att vi inte kommit längre är otroligt märkligt. Eller så är det inte det. För kvinnan har alltid fått ta ansvar för att skydda sig mot graviditet. Och om något fallerat gällande skydd så kan hon också bli hårt ifrågasatt om hon väljer att avbryta en oönskad graviditet. En graviditet som hon då skulle riskera att bland annat få en trombos av.

Självklart är det viktigt att skildra människors öden i media. Lidandet för de kvinnor som drabbats av svåra komplikationer och biverkningar orsakade av p-piller och andra preventivmedel är djupt beklaglig. Det är ju verkligen inte syftet med preventivmedel. Preventivmedel ska möjliggöra njutning utan oro och risk för oönskad graviditet. Jag önskar bara att media kunde fundera över vad deras vinklingar av kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa faktiskt kan leda till, att de kunde lägga till fler perspektiv i sina reportage.

När p-pillret kom på 60-talet så ledde det till en enorm frigörelse för kvinnan. Kvinnor kunde själva ta kontroll över sitt sexliv och bestämma när och om hon ville föda barn. Det var också då som debatten om fri sexualitet och kvinnlig frigörelse tog fart på allvar. Vi borde lägga mer tid och mediautrymme på att hylla preventivmedel istället, men samtidigt ställa krav på kontinuerliga förbättringar av de varianter som finns på marknaden idag. För en del kvinnor är det svårare att finna någon metod som fungerar för dem.  Barnmorskors roll för att kunna identifiera riskfaktorer, vägleda kvinnan till rätt preventivmedel och vid behov remittera till gynekolog är en nyckelfaktor för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa.

Vi behöver också ifrågasätta varför det inte finns fler alternativ för män. Och varför efterfrågar inte män det? Att kunna skydda sig mot oönskad graviditet är ju inte bara av kvinnans intresse. Mig veterligen krävs det både ägg och spermie för att en graviditet ska uppstå.

Åsa Mörner, leg barnmorska

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

Att arbeta som sexolog på en Cancerrehabiliteringsmottagning

by

Det är snart 30 år sen jag blev leg. barnmorska. Jag har hunnit arbetat inom alla genrer inom mitt skrå och kan konstatera att sexuell hälsa ofta lyser med sin frånvaro i vården. Jag har ofta känt mig ensam i att bära denna fråga på mina tidigare arbetsplatser. Att jag skulle arbeta med inriktning mot onkologi efter att jag tagit min master i sexologi 2015, var inte givet. Men jag förstod under utbildningen att det skulle vara både utmanande och tacksamt. Både sex och cancer är två starka stigman som väcker mycket tankar och känslor. För många, både i och utanför vården, kan det vara svårt att se att det trots allt är två begrepp som är kompatibla med varandra och att det ena inte utesluter det andra.

Till mig kommer man av många skäl men främst för att få information om sexuell hälsa kopplat till cancerdiagnos och behandlingar. Ibland träffar jag patienter som nyligen fått sin diagnos och väntar på behandling och ibland kommer patienter många år efter avslutad behandling. Ålder, kön, levnadshistorier skiftar men en sak har de gemensamt, vetskapen om hur det känns att leva med cancer.

Tidiga och sena biverkningar efter en cancerbehandling är viktiga att patienten blir medveten om så att hen kan reagera och agera tidigt genom att antingen själv lindra besvären eller söka hjälp i vården. Jag lägger stor vikt vid att utgå från anatomiska bilder, ffa när det handlar om bäckencancer. Att peka och rita, förklara samband har jag noterat är en nyckel till framgång. Ofta sätter sig bilder bättre än text. Strukturerade bedömningar är viktigt. På så sätt minimerar vi i vården risken att viktiga frågor glöms bort. Urin- och avföringsinkontinens är just en sådan viktig fråga att lyfta då dessa besvär ofta ger patienterna ett stort lidande som inte bara kan kopplas till sexuella problem. Det är viktigt att hela människan blir sedd.

Nedsatt sexuell lust och relationsproblem är vanligt att patienterna söker för. Ibland saknar patienten sin sexuella lust själv. Ibland kommer kravet från den andre partnern. Slitningar i relationen kan lätt uppstå när bristen på intimitet och närhet uteblir under en längre tid. Kraven från den friska partnern kan vara tuffa och inte förhandlingsbara ”- sök hjälp eller så skiljer oss”. Men det händer också att båda passivt väntar på att den andre ska första steget. Båda känner att det saknas något men den ömsesidiga hänsynen till den andre förlamar båda i att ta steget och bjuda in.

Att lära sig tycka om sitt nya jag med de kroppsliga förändringar som blivit efter cancerbehandlingarna kan vara svårt. Rädslan att visa sig naken inför en annan kan vara stor. Uppfattas jag som mindre kvinnlig utan mina bröst? Äcklas andra av min stomipåse? Vill någon ha mig när jag inte kan få barn? Vem är intresserad av mig nu när jag inte kan få erektion?

För mig är det en ynnest att få bli insläppt i människors allra hemligaste rum. Jag känner en stor vördnad och respekt inför det. Jag vågar och kan prata om sexuell hälsa just för att jag är barnmorska. Den gedigna kunskap som följer med utbildningen och alla år av erfarenhet av att röra mig i människors mest intima sfär har gjort att jag känner mig trygg där. I samband med att jag skrev min masteruppsats ”Får vi lov att ha sex? – En kvalitativ studie om barnmorskors och sjuksköterskors erfarenheter av att beröra sexologiska frågor i sin professionella praktik”, fann jag studie på studie som visade på cancerdrabbades behov av upprepad information kring sexuell hälsa. Så även om jag då och då möts av ironiska kommentarer så vet jag att jag att det finns gott om evidens för att en bibehållen god sexuell hälsa är viktig för de allra flesta och att jag har en meningsfull roll att fylla i vårdkedjan.

Eva Mossberg
Leg. barnmorska med masterexamen i sexologi
Sexolog på Cancerrehabiliteringsmottagningen i Helsingborg
Regional koordinator för bäckencancerrehabilitering i södra sjukvårdsregionen, RCC syd.
Sexolog och föreläsare i det egna företaget, Din sexolog- Eva Mossberg

Är vi nöjda med att ungdomars sexualkunskap grundar sig på ”Teen gets banged in every hole”?

by

Allt fler tonårstjejer och unga kvinnor söker kontakt med ungdomsmottagningar och barnmorskemottagningar pga besvär av sår i underlivet och en uppgivenhet över sexlivet: ”Ska det vara så här när jag har sex?

Denna vidriga utveckling från lite fumlande petting, tafatta penetreringsförsök och pinsamma misslyckanden när jag var tonåring (för flera decennier sedan) till dagens berättelser av förtvivlade tonåringar som utsätts för nästintill våldtäkt och övergrepp när myshånglet i soffan övergår till brutal förnedringssex. Vad är det som gått så fel?

Det tycks vara två anledningar. Porr och bristande undervisning. Den ofta kvinnoförnedrande och våldsglorifierade porren är en av anledningarna. När jag var barn fanns porren dold i skambelagda veckotidningar som smusslades runt bland tonåringar som var nyfikna på sex och nakenhet. Självklart speglade dåtidens porrtidningar ingen verklighet då heller. Men till skillnad från nutidens gedigna utbud, så var porren undanskuffad in i ett mörkt hörn och betydligt mer svårtillgänglig än den är idag. Dagens utbud av porr är uppdukat som ett gediget smörgåsbord mitt framför ögonen på informationstörstande nyfikna barn och tonåringar. Bara ett litet klick på datorn så finns möjligheten att plöja genom timtals med mer eller mindre förnedrande eller våldtäktsliknande gangbangs. Är vi nöjda med att dagens ungdomars sexualkunskap grundar sig i ”Teen gets banged in every hole”?

Det är 2020 i Sverige. Borde vi inte kunna ge barn och ungdomar bättre kunskaper i sex och samlevnad? Det handlar såklart om bristande sexualundervisning i skolan. När jag undervisar studenter på universitetet, alltså mestadels unga vuxna, om sexologi och kvinnohälsa, så brukar jag fråga den oftast välfyllda hörsalen om de som fått en god sex och samlevnadsundervisning kan räcka upp sina händer. Det brukar resultera i ett fåtal händer, kanske 2-3 stycken studenter som uppfattat att de fått med sig goda kunskaper från grundskola och gymnasium. Detta brukar starta en lång diskussion hos studenterna. Ofta uttrycker de förtvivlan över att inte ens ha fått veta exakt hur menscykeln funkar. Att det finns kvinnligt stånd och att det krävs lubrikation för att få till en njutbarhet gör att många ser ut som frågetecken. Många studenter blir upprörda över att de faktiskt brister så pass mycket i kunskapsnivån i dagens moderna, frisinnade (?) Sverige.

Vi behöver alltså se över hur vi ska kunna ge god sexualundervisning i skolorna, i rätt tid.

Men ansvaret ligger inte bara hos skolan. Man måste också ta ett större ansvar som förälder. Vet du vad dina barn gör med sina mobiler, vad de tittar på sin dator och hur de beter sig generellt? Porren finns där, hur lättillgänglig som helst. Och tills den är raderad från cyberspace (kommer den någonsin vara det?) så måste vi skydda våra barn från att bygga sin kunskap om relationer, kärlek och njutning på våld, förnedring och tvång.

Men åter till skolan. Har egentligen lärarkåren i grundskolan rätt förutsättningar för att ge sex-och samlevnadsundervisning? I vilket ämne ska man prata om det? Sexualkunskap innefattar många olika faktorer som är svåra att låsa in i ett ämne. Det handlar inte om att enbart beskriva hormonella och anatomiska faktorer på en biologilektion. Det innefattar också samhällskunskap och sociologi.

Om vi ska välja ut en yrkeskår som faktiskt redan har grundläggande kunskaper så är det legitimerade barnmorskor. Men även vi barnmorskor måste fortbilda oss för att få rätt kompetens för att ge en god, uppdaterad sexualkunskap. Det är dags att utbilda specialistbarnmorskor inom sexualkunskap!

Den bristande sex- och samlevnadskunskapen hos ungdomar, och egentligen en stor del av den vuxna befolkningen, i kombination med det oändliga utbudet av porr, riskerar att påverka en stor del av vår befolkning på ett mycket negativt sätt. Både i relationen till sig själv och till andra. Både fysiskt och psykiskt.

Vi måste ta det här på allvar! Det är dags att förändra den utbildning som ges till dagens barn och ungdomar. Och det är verkligen dags att se över ungdomars tillgång till den sjukliga snedvridning av sex och närhet som förmedlas av porrindustrin.

Och det måste ske nu. Inte sen, efter en flera år lång utredning. Våra barn och ungdomar förtjänar bättre. Sex ska ge njutning. Inte rädsla och trasiga kön.

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska

Både givande och otillräcklig- En sommar på BB

by

Nu är det sensommar, och jag har återvänt till BB efter en välbehövd semester. Jag läser barnmorskeutbildningen med utbildningstjänst, som gör att jag under semesterperioderna arbetar på BB som sjuksköterska.

Om man läser nyheter eller följer Vårdförbundets arbete så inser man att den situation som uppstår på sommaren är återkommande varje år. Vårdpersonal värnar om patientsäkerheten, men … ingenting händer. Vårdpersonalen larmar runt om i landet. Bemanningen räcker inte till för att personalen ska få sin välbehövliga semester och patientsäkerheten säkras. Samma sak varje år. Oron ökas på inför att gå till jobbet. För min del leder det till en osäkerhet inför min nya och blivande profession som barnmorska och den arbetsmiljö som väntar mig på min nya arbetsplats. Jag tror inte att någon vill arbeta i en arbetsmiljö där man inte räcker till och där tiden inte finns för att göra det som patienten behöver.

För mig själv är arbetet på BB en vidareutveckling av min tidigare roll som sjuksköterska på neonatal intensivvårdsavdelningen. Skillnaden är att jag har ansvar för dubbelt så mycket patienter, och för första gången vårdar jag både mor och barn och inte enbart barnet. Det är spännande och givande att kunna tillämpa den kunskap att jag har fått under mina två terminer på barnmorskeprogrammet. Jag får möjlighet att anpassa min tidigare kunskap och erfarenheter som sjuksköterska. Jag blir glad för de extra kurser kring amning jag har läst under den tiden jag arbetade som sjuksköterska, och den känslan att ha en trygg bas att arbeta ifrån. Jag blir också glad av det stöd att jag får från alla kollegor på jobbet, som alltid har tid att besvara mina frågor eller funderingar oavsett vad de är.

Arbetet på BB handlar mycket om stöd den första tiden efter förlossningen, men det varierar stort i vad det är för stöd som behovs. Tillfällena är många då jag önskade att arbetsbelastningen var mindre så att känslan av att hinna med fanns. Jag upplever BB som en tuff miljö där mycket ska observeras, mycket stöd ska ges, och mycket ska dokumenteras, helst samtidigt.

Jag har haft dagar där jag har känt mig lyckad och nöjd med den vård jag har kunnat ge, men också dagar där jag känner mig helt otillräckligt och inte alls kunnat ge den vård som jag strävar efter att kunna ge. Det är något som jag ofta tampas med efter jobbet, känslan av otillräcklighet trots att jag sprunigt och ansträngt mig hela passet. På sommaren kommer känslan oftare. Jag önskar i framtiden att det kan bli förbättring och att politikerna fattar att kvinnohälsovården och kvinnosjukvården måste prioriteras året om och särskilt på sommaren.

Snart börjar jag min sista termin på barnmorskeprogrammet. Examensarbetet ska skrivas klart, praktik på förlossningen och gyn avdelningen väntar. Jag hoppas på lite återhämtning innan dess – jag har hört att svamp redan finns i skogen om jag har tid att ta mig dit 😉

/Gemma Safikhani

Gemma Safikhani

Barnmorskestudent, Sjuksköterska på BB

21 strategier om vad som är bäst?

by

Det pågår en pandemi. Men det är inte bara själva viruset som kan göra oss sjuka. Eftersom vårdens resurser var begränsade redan innan pandemin slog sitt grepp om vårt land (och hela världen), mycket pga en politisk ovilja att inse att det krävs investeringar i vårdens professioner, så påverkas många delar i vård och omsorg när vården måste omprioriteras för att kunna ta hand om de som drabbas av COVID-19. Men vad kommer de långsiktiga konsekvenserna att bli när den ”vanliga” vården trycks på paus;  kallelser till gynekologiska cellprovskontroller ställs in, föräldrautbildningarna utgår, prevenetivmedelsbesök sållas bort och vissa besök ur basprogrammen plockas bort från mödrahälsovården?

Det märkliga är att det ser olika ut runt om i landet när det gäller inställda eller minskade möjligheter för kvinnor att få kontakt med en barnmorska. I vissa delar rullar det på nästan som vanligt, medan det i andra har beslutats om stora förändringar i tillgången till vård. Kommer vi att se en geografisk påverkan i hälsan hos de som exempelvis inte kan delta i screening för cellförändringar nu?

Många barnmorskor känner oro över att inte kunna ge den vårdsökande den vård hen behöver. Det kan skapa en etisk stress över att inte ha möjlighet att bidra med den vård som faktiskt kanske behövs. Det kostar på i hälsan även hos den anställda. Och för de unga personer som inte längre kan komma till ungdomsmottagningens dropin eftersom den är stängd, så kan det ha stor inverkan i livet, både nu och i det långa loppet.

Det gäller både fysisk och psykisk hälsa. Ett exempel på hur den psykiska hälsan kan påverkas är möjligheten att kunna ha en partner eller anhörig på BB. Att bli lämnad ensam med ett litet knyte som inte vill suga, hormonsvängningar och kanske ett operationssår på buken är kanske inte det man föreställde sig när man gick och längtade efter sitt barn under graviditeten.

 Inte heller i den frågan finns en nationell samordning om vad som är det bästa ur både kortsiktigt och långsiktigt perspektiv. Vissa kliniker tillåter inte någon besökare under denna unika situation i livet, som bjuder på både svår smärta och obeskrivlig lycka. Att vara ensam, utan någon vid sin sida, riskerar att påverka den nyförlösta på många olika nivåer. Exakt hur kan vi dock inte veta idag, det kommer att visa sig längre fram. Det ställer också högre krav på barnmorskan, som då får en ännu större betydelse för de som vårdas på BB samt fler arbetsuppgifter som kanske hanterats av en partner eller anhörig i normala fall.   

De är fullt förståeligt att vi måste ha ett säkerhetstänk i vården och att vi måste förändra och ställa om för att kunna ge akut vård under pandemin. Ingen vet heller ännu allt om viruset och dess effekter, något som gör att vi kanske behöver agera med både hängslen och livrem. Men att i teorin kunna ha 21 olika strategier och riktlinjer för vad som är bäst för personer som identiferar sig som kvinnor, barn och ungdomar är inte bara märkligt, det signalerar en oseriös hantering av en situation som är av allra högsta allvar.

Nej, det är ingen som har något facit. Ingen vet heller hur länge vi kommer att behöva anpassa oss efter covid-19. Men för att ge både den vårdsökande och den anställde någon slags trygghet så krävs en gemensam, nationell samordning som måste baseras på både nulägesanalys och ett långtgående perspektiv. För om det inte har någon påverkan att vi ställer in provtagningar, undersökningar och informationstillfällen så kan man ju undra varför vi har dem överhuvudtaget? Och om det, vilket är högst troligt, har stor inverkan på den fysiska och psykiska hälsan; kommer vi då ha resurser att ta hand om de som kommer ha behov av undersökningar, behandlingar och stöd längre fram?

Åsa Mörner, legitimerad barnmorska och förbundsstyrelseledamot i Vårdförbundet

“Skrev jag den här texten med hjälp av min penis?”

by

Ja, det är en rubrik som kräver sin förklaring. Nej, det är ingen överpubertal individ från en dokusåpa som skrivit den här texten genom att använda tangentbordet på ett högst ohygieniskt sätt. Utan det är jag, Er kollega.

Jag är legitimerad sjuksköterska sedan 2010, legitimerad barnmorska sedan 2013. Av manligt kön sedan födseln. Det senare är inte en kompetens, ändå är just det faktum att jag är man en faktor som påverkar i kombination med att jag är barnmorska. I yrkeslivet såväl som civilt.  

Jag valde att läsa till sjuksköterska. Jag valde att studera till barnmorska. Men jag valde aldrig att bli man. Det råkade bara bli så när jag skapades och sen dess har jag tyckt det varit ok.

Men jag har utifrån positionen att jag är just man och just barnmorska blivit intervjuad av media. Jag har ofta fått förfrågningar om att skriva insändare samt fått en del inbjudningar till debatter och föreläsningar.

Allt detta har inte skett för att jag är en kompetent barnmorska, utan på grund av att jag dessutom har en penis. Jag är medveten om att andra saker spelar in. Till exempel att jag har nära till att utrycka mig. Både i min fackliga roll som förtroendevald på min arbetsplats och som aktiv politiker behöver jag ta ställning och våga uttrycka mig. Men det ändrar inte det mycket tydliga att jag drar fördel genom tidigare nämnda faktum – att jag är man. Det är inte ok att jag av den anledningen oftare än mina kollegor får chansen att uttrycka mig i olika medier, att min åsikt eftersöks mer frekvent. Det är fel.

Men vems fel är det? Mitt, ditt och samhällets.

Det här kan jag skriva tusen inlägg om. Men idag vill jag istället påpeka att det går åt rätt håll, och hur vi gemensamt kan påskynda det. Det var inte på grund av mitt kön som Jag fick chansen att skriva den här texten, utan genom en förfrågan från min fackliga kollega Åsa. Hon sökte något annat.

Åsa är barnmorska och fackligt engagerad. Vi arbetade några år tillsammans på Vårdförbundets lokalavdelning i Örebro. Trots gemensamma mål, en facklig kamp och tydliga sakfrågor som dök upp högt och lågt insåg vi att vi inte alltid var överens. Jag tror till och med att vi insåg att vi ganska ofta inte var överens, att många frågor gick att diskutera och söka nya perspektiv på. Ibland efter veckolånga diskussioner. Vilken otrolig rikedom.

Jag känner mig säker på att anledningen jag fick chansen att skriva den här texten är den friktion vi hade i våra diskussioner. Det vittnar även om att sådana diskussioner ger något, till exempel nya perspektiv, ny kunskap, rätt ofta huvudvärk men också ett förtroende. Ett förtroende som går åt båda håll och därför ger en tillit.

Jag hyser en stor respekt för Åsa alla andra fackliga som med en ständig strävan försöker att göra tillvaron bättre för alla medlemmar i Vårdförbundet, för vårdpersonalen och för våra patienter. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till.

Vi behöver diskutera mer med varandra, vi behöver mer engagemang, fler nävar som åker i bordet i fikarummet och lika sakliga och spetsiga inlägg i debatten.

Jag vill med denna text uppmuntra att söka den sunda friktion som jag och Åsa har haft genom åren. Var noga med att kommunicera den i god ton och markera sakligt när du möter en ton du själv inte mår bra av. Var beredd på att även vi inom vården tycker väldigt olika, men omfamna det som den rikedom det är.

Varför då? I år får vi mycket uppmärksamhet. Världshälsoorganisationen har utlyst 2020 till sjuksköterskans och barnmorskans år. Under rådande pandemi har vi ögonen på oss och en ökad möjlighet att nå ut. Det finns en möjlighet för oss barnmorskor att visa hur vi bidrar till folkhälsan, hur vi lyfter och stöttar ungdomar och kvinnor i deras egna val.

Genom barnmorskans kompetens får människor möjlighet att göra egna, välinformerade val. Jag är stolt över att kunna bidra till en sådan fantastisk sak i min roll som barnmorska på en ungdomsmottagning.

Där får jag genom min profession ge ungdomar möjlighet att utnyttja sin rätt till en god sexuell och reproduktiv hälsa. Jag ger dem möjlighet att ha säkert sex, undvika sjukdomar och oönskade graviditeter, ge dem förutsättningar för att bli unga föräldrar om de så väljer och även vara en ventil för de som bara vill prata om sådant som hjärtat är fyllt av när man är ung. Vi barnmorskor bidrar med så mycket. Och vi behöver ha goda förutsättningar för att kunna fortsätta med vårt hälsofrämjande arbete.

Så diskutera, skriv insändare, posta inlägg i sociala medier, skrik ut i kassakön om hur vi som vårdpersonal har det.  Det är så vi kan nå ut till många och försöka påverka för att kunna förändra. Det ska jag fortsätta göra.

Jonas Åkerman, stolt och engagerad barnmorska

Den multiprofessionella barnmorskan är en styrka i krisen

by

Barnmorskor är också drabbade av coronakrisen. Ett stort personalbortfall pga myndigheternas rekommendationer om att stanna hemma i samband med minsta symtom, skapar hål i schemaraderna runt om i landet. Dessutom är många av de vårdsökande oroliga och behöver extra stöd och mer tid, och vid misstänkt eller konstaterad smitta krävs rätt kunskap och kompetens för att kunna hantera situationen. Men barnmorskor förknippas inte med den frontlinje som kämpar och strider mot viruset, på intensivvårdsavdelningar, vårdavdelningar och akutmottagningar.

Barnmorskor är multiprofessionella. Vi har två yrkeslegitimationer som ger bred kompetens och möjligheter att arbeta både med sexuell och reproduktiv hälsa, men även som legitimerade sjuksköterskor. Det ger både oss och samhället en gedigen och välinvesterad grund i samband med att katastrofer inträffar då många behövs för att akut vårda människor som skadats eller insjuknat av elaka virus eller resistenta bakterier. Det ger oss möjlighet att fortsätta vårda gravida och födande med sjuksköterskans kunskaper i ryggen. Men det finns också möjlighet för barnmorskor att finnas på platser i verksamheter som normalt inte inrymmer barnmorskekompetens.

Ingen hade nog kunnat föreställa sig den kris vi befinner oss i nu i samband med att COVID-19 sprider sig bland vår befolkning. Vi vet inte heller vad framtiden kommer att bjuda på, även om vi såklart vill tro på en ljus och positiv bild, så finns orosmoln som säger att det här kanske inte är sista gången vi drabbas av en medicinsk kris.

Men våra barnmorskemottagningar och förlossningsavdelningar är knappast riggade för någon stor anstormning av smittade gravida och födande. Det brukar finnas ett fåtal isoleringsrum på förlossningsavdelningarna. Och våra mottagningar är i princip inte rustade för detta alls. Men trots COVID-19 och eventuella framtida smittor, så måste gravida kvinnor kunna få mödrahälsovård och våra sjukhus måste kunna erbjuda trygga förlossningar. Och vi måste även kunna erbjuda preventivmedel, screena efter cellförändringar och sexuellt överförbara infektioner, låta ungdomar träffa oss för samtal och stöd och finnas där för kvinnor som ska avsluta sina graviditeter.

Vi kanske måste möta de vårdsökande på ett annorlunda sätt om det finns risk för smittspridning. Kanske måste vi arbeta iförda skyddsutrustning även på abortmottagningen och på ungdomsmottagningen?

Oavsett om barnmorskans kompetens används i vården som kopplas till sexuell och reproduktiv hälsa, eller om vår kunskap kommer att behövas på andra ställen i vården för att kunna lösa en krissituation, så är våra dubbla legitimationer en stor nytta, båda för oss själva, men också för samhällets utmaningar och befolkningens trygghet.

Ingen vet när pågående kris kommer att vara över, även om vi såklart hoppas att det kommer att vara snart. Och barnmorskor är redo för att finnas med i frontlinjen. Det är tillsammans vi kommer att segra mot viruset.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska och legitimerad sjuksköterska

Att kunna inge lugn när världen är upp och ned

by

Som barnmorska får man mängder med frågor från de kvinnor, ickebinära, partners, och familjemedlemmar som vi möter, oavsett om det är under en graviditet, vid en cellprovsmottagning, på en ultraljudsscreening eller under en förlossning. Barnmorskor brukar kunna hantera en hel arsenal av frågor, det är en naturlig del av professionen.

Vi har inte alltid svar. Och det läge vi befinner oss i just nu är exceptionellt. Barnmorskor bombarderas med frågor från oroliga blivande föräldrar, nyblivna föräldrar, cancersjuka och preventivmedelssökande som alla undrar hur COVID-19 kommer att påverka dem och vad de kan göra för att minska risken för att utsätta sig själva och sina nära och kära för viruset.

Det finns en oro bland barnmorskor att inte kunna ge tillräckliga svar, en känsla av otillräcklighet och frustration. Vissa saker har vi svar på. Men inte när det gäller allt. Och just nu så är det ok att faktiskt säga att vi inte har svar på allt och att följa den utveckling som sker och den information som myndigheterna ger oss.

Det finns också en oro hos barnmorskor när det gäller den egna säkerheten. Hur många patienter passerar under en eftermiddag med cellprovsmottagning? Och hur ska vi kunna hålla avstånd från födande, där ett nära samspel är naturligt under en förlossning? Vad gäller när det handlar om min säkerhet när jag arbetar som barnmorska?

Vi behöver nationella riktlinjer när det gäller förhållningssätt och information. Till viss del finns det redan, men olika regioner har valt att hantera rådande omständigheter olika. Det är inte ok. Vi behöver samla oss gemensamt och agera unisont. Ska vi ställa in föräldragrupperna? Ska vi separera moder och barn vid misstanke om coronavirus? Hur många anhöriga får vara med under förlossningen? Ska vi fortsätta kalla patienter till gynekologisk cellprovskontroll?

Det ska inte vara ett bud i Norrköping, ett annat i Helsingborg och ett tredje i Kiruna.

Vi vill kunna erbjuda en enhetlig, jämlik vård i Sverige, något som kräver en nationell samordning, både när det gäller den vård och information som vi ske ge till de vi möter i vårt arbete, men även när det gäller vår egen säkerhet. En tydlig struktur bidrar till högre säkerhet för både vårdsökande och vårdpersonal.

Läget kan förändras snabbt. Men trots all osäkerhet som råder just nu så finns det vissa saker som vi kan vara säkra på. Barnmorskor kommer fortsätta att finnas där när den ofrivilligt gravida avslutar sin graviditet och när det nyfödda barnet tar sitt första andetag. Det kan vi vara helt säkra på.

Åsa Mörner

Legitimerad barnmorska

#enbarnmorskaunderlivet

Barnmorskor kan inte arbeta hemifrån. Det behövs rätt förutsättningar för att kunnna arbeta tryggt och säkert, bland annat gällande rätt skyddsutrustning, Vill du veta mer om vad som gäller i ditt arbete kopplat till coronaviruset? Läs mer HÄR.

En seger för kvinnan!

by

En rungande majoritet av Sveriges barnmorskor känner sig stolta över att kunna stötta kvinnor genom livets alla skeden, oavsett om det handlar om graviditet, att förhindra graviditet, att lindra sjukdomar och skador eller att lotsa fram ett barn eller avbryta en oönskad graviditet. Det är ju därför vi väljer att utbilda oss inom sexuell och reproduktiv hälsa. Att stötta kvinnan genomsyrar professionen.

Men kvinnors rättigheter har alltid varit en kamp. Genom århundraden och årtusenden så har vi kämpat, och gör det fortfarande, för att kvinnor ska äga rätten till sin egen kropp, för att kvinnan själv ska få avgöra vad som är rätt för henne själv gällande sexuell och reproduktiv hälsa, och för att kvinnor ska få göra sitt eget val. I Sverige har vi kommit långt, men mycket arbete återstår i många av världens inskränkta regimer där kvinnor döms till långa fängelsestraff och där även vårdpersonal fängslas för att de bistår vid aborter eller förskriver preventivmedel.

Men så dök det upp personer här i Sverige som kallade sig ”barnmorskor”, utan att stå för kvinnans rättighet att själv välja. Personer som ville få laglig rätt att vägra ge kvinnor den vård de har laglig rätt till- Vårdvägrare.

”Barnmorskorna” var beredda att gå till strid över att få tillfredsställa sina egna behov, att få prioritera sin egen agenda före den vårdsökande kvinnans.

Men tack vare ett starkt och tryggt rättssystem så gick svenska kvinnor och svensk sjukvård segrande ur striden. ”Barnmorskorna” äger ingen rätt att bedriva sin egen agenda i vården, avgjorde det svenska rättsväsendet.

Men “barnmorskorna” ville kriga mer för sin egoistiska agenda. En hel inskränkt lobbyverksamhet ända från andra sidan Atlanten, vars främsta syfte är att fjättra kvinnan vid spisen för att föda barn och kasta oss tillbaka till grottorna, slöt upp bakom ”Barnmorskorna” för att driva ärendet ända till Europadomstolen. En skrämmande tanke som fick det att värka i själen hos många riktiga barnmorskor i vårt avlånga land.

Men nu kan vi blicka framåt igen och släppa Medeltidsmörkret; Europadomstolen har idag meddelat att de INTE kommer ge de bakåtsträvande ”barnmorskorna” prövningstillstånd. Framtiden är ljus igen! En seger för kvinnan, för vården och för mänskliga rättigheter! 

Och de så kallade ”barnmorskorna” kan sätta sig i sin tidsmaskin och åka tillbaka till den tidsepok som de kom ifrån. I svensk kvinnosjukvård hör de absolut inte hemma.

Åsa Mörner, stolt barnmorska
#ståuppföraborträtten
#dethetervårdvägran
#SRHR
#enbarnmorskaunderlivet

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor.

by

Vart är vi på väg? Den välkända frågan ställs på fredagar i tv-programmet ”På spåret”. Men jag hör frågan i många fler sammanhang och allt mer ofta. Vart är vi på väg: med hälso- och sjukvården? I Stockholm? I Sverige?

Vi hör vittnesmål om hur de som söker vård far illa, personal vittnar om hur de inte kan arbeta i enlighet med sitt yrkes etiska kod, utan tvingas till tveksamma etiska och medicinska prioriteringar som inte bara påverkar den vårdsökande utan också arbetsmiljön. INGEN mår bra!

I Stockholm svarar styrande politiker när de får frågor om kaoset på sjukhusen, att de satsar på primärvården, det är där det mesta av vården ska ske. Bara de som absolut inte klarar sig utan akutsjukhusets resurser ska vara där och då så kort tid som möjligt.

Emma Jonsson

Emma Jonsson

Det byggs mycket nytt i Stockholm och politikerna slår sig ofta för bröstet med hur mycket de satsar. Det är bra att det byggs mer ändamålsenliga lokaler än de gamla slitna och urvuxna som används. Men det räcker inte med lokaler. Lokalerna behöver personal också.

Vi kan ha hur många förlossningsrum som helst, men finns inte barnmorskor nog att bistå de födande spelar det ingen roll.

Den nya operationssalen inne på förlossningsavdelningen kan inte användas om det inte finns tillräckligt med personal på anestesi och operation för att kunna lämna sin avdelning och bemanna operationssalen på förlossningen.

För födande gäller omvänt mot andra vårdsökande. De flesta politiker och beslutsfattare vill inte alls att förlossningar sker någon annanstans än på akutsjukhus (förutom där förlossningskliniker läggs ned och födande med berått mod skickas längs långa, smala och mörka vägar, mil efter mil med värkar, för att komma till det akutsjukhus som politikerna valt att låta vara kvar). Att öppna upp för birth centers, hemförlossningar eller barnmorskeledda lågriskenheter finns inte alls med i förändringarna framåt. Här gäller fullt pådrag för alla; friska som sjuka. Alla födande är potentiella medicinska kriser som kan komma att kräva akutsjukhusets totala arsenal av livräddande åtgärder.

Missförstå mig inte nu, den där arsenalen av livräddande åtgärder är fantastisk när den behövs, ett av mina barn lever tack vare den. Men kanske har vi ändå här en kostnadsdrivande organisering av förlossningsvården? Samtidigt ska familjen stanna så kort tid som möjligt när barnet väl är fött. Då är det plötsligt farligt att vara på sjukhus och mycket bättre att vara hemma. Fler kontroller efter förlossningen läggs ut till barnmorskemottagningarna. Det kan vara bra. OM det finns barnmorskor. Amningsmottagningar flyttas ut till BVC. Det är bra. OM det finns barnmorskor.

Häromdagen berättade en barnmorska att hon fått skäll av sin chef när hon började informera om bäckenbotten och bäckenbottenträning i samband med cellprovtagning. “Det är bara cellprovtagning som ingår i uppdraget”. Screeningverksamheten är ju fantastisk och unik. Men tänk om barnmorskan kunde få arbeta utifrån sitt hela kunskapsområde och göra ännu fler insatser för folkhälsan. Genom cellprovtagningen möter barnmorskan kvinnor i alla olika skeden av det vuxna livet. Tänk vilken möjlighet att ta vara på, till exempel för klimakterierådgivning och kanske förskrivning av läkemedel (kommer vi att få det framöver, tro?), rådgivning vid sexuell ohälsa av olika slag, preventivmedelsrådgivning, rådgivning vid bäckenbottenbesvär och urininkontinens och så vidare.

Listan kan göras lång. Men nu läser jag att undersköterskor börjar ta cellprov i vissa verksamheter…

Det är dags att politiker och beslutsfattare på olika nivåer bekänner färg. Vart är vi på väg? Vilken vård kan medborgarna förvänta sig? Vi hör förslag på försäkringslösningar, taskshifting, nya lokaler som behöver byggas om direkt för att de är anpassade efter en bemanning som inte finns. Vi hör om enkätsvar bland nyblivna föräldrar där de skattar vården högt “vi är såå nöjda, det fanns äntligen plats när vi verkligen inte kunde vara hemma längre”. Jag brukar skoja med de jag vårdar om det här; “det är lite så vi jobbar, genom att sänka förväntningarna så blir betygen bra. Är oron att behöva åka till Finland så blir en jätteglad om det bara blir söder om stan! Det är likadant med den inplastade ostmackan jag kommer med, den kommer att vara det godaste du har ätit nu när du fastat så länge”.

Ibland får vi som arbetar inom hälso- och sjukvården höra att vi är hjältar. Men vi är inga hjältar. Vi är vanliga människor, någons barn och mamma, någons vän och bror, fritidsodlare och matnördar, bastubadare och akvarellmålare. Vi har alla valt ett arbete där vi får möjlighet att möta människor i olika skeden av livet där de är beroende av vår bedömning, kunskap och erfarenhet. Varje minut, varje timme, varje dag, varje vecka, varje månad och varje år. Hjältar förväntas offra sig själv och fortsätta trots alltför dåliga odds, tills de står ensamma kvar och antingen räddar världen eller går under med den.

Vi är inga hjältar. Vi är barnmorskor. Vi behöver god lön, goda villkor och god arbetsmiljö. Och vi behöver veta vart vi är på väg.
#intedinhjälte
#enbarnmorskaunderlivet