Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorskebloggen

Barnmorska till barnmorska

av 1 kommentar

Marie-Charlotte Nilsson

Marie-Charlotte Nilsson, Barnmorska, ledamot i förbundsstyrelsen och med i barnmorskenätverket

Jag har varit barnmorska i mitt hjärta sen jag var barn, legitimerad och verksam i yrket sedan 1990. Vi är starka individer med skiftande intressen, erfarenhet och kompetens, men tillsammans är vi BARNMORSKOR.

Svenska Barnmorskeförbundet utreder om de ska bilda ett eget fackförbund. Jag skriver ”de”, men hallå – jag är ju också medlem! Så för mig blir det ”de”, då jag inte delar den uppfattningen. I 18 år har jag engagerat mig fackligt i Vårdförbundet för jag inte har varit nöjd med framförallt lönen.

Fram tills nu så har vi barnmorskor varit antingen oorganiserade eller fackligt anslutna i Vårdförbundet. Om Svenska barnmorskeförbundet bildar eget fackförbund blir vi en tredje grupp. Jag kan inte se det på något annat sätt än att vi splittras.

Svenska barnmorskeförbundet har presenterat att de kommer ansluta sig till SRAT. De fakta jag kunnat ta del av gör att jag ser brister i den nya tänkta organisationen. Jag tänker då främst på hur enskilda medlemmars frågor ska säkras när de är i behov av hjälp till exempel vid en långtidssjukskrivning, IVO anmälan eller konflikt på arbetsplatsen.

Vårdförbundet är en stor och stark facklig organisation som även arbetar med professionsfrågorna, men inte på samma sätt som SBF. SBF gör ett mycket bra arbete utifrån professionsfrågorna. Det är min absoluta övertygelse att detta gynnar oss barnmorskor bäst inför framtiden, och istället för en splittring vill jag se ett ökat samarbete mellan förbunden. 1+1=3.

Vi får inte glömma att det är arbetsgivaren som är vår ”motpart” när vi till exempel inte blir lönesatta utifrån vår utbildning, vårt ansvar, vår kompetens och erfarenhet. Vi barnmorskor ska vara enade och agera tillsammans!

En annan sak som jag reflekterat över är att frågan om att bilda en yrkesförening i SRAT verkar vara störst i Svenska barnmorskeförbundets lokala del i Stockholm. Jag hoppas verkligen att alla barnmorskor i hela vårt avlånga land, inom alla våra specialiteter, sätter sig in i vad som gäller. Om det blir en realitet med ett fackförbund i Svenska barnmorskeförbundet – får man då ha kvar de avtal och villkor som Vårdförbundet förhandlat fram? Har SRAT några avtal? Vad är det som gäller?

Var och en får själv ta ställning, men det gäller att vara medveten om vad man väljer eller väljer bort. Jag lever med denna fråga varje dag, och min erfarenhet så här långt är, att barnmorskor utan facklig erfarenhet är mer positiva till Svenska barnmorskeförbundets planer jämfört med de barnmorskor som är fackligt engagerade och har kunskap om de fackliga frågorna.

Jag är övertygad om att Vårdförbundet, som har en välfungerande organisation, bäst tillgodoser våra fackliga frågor, och det är därför jag är här! Det är i Vårdförbundet jag fortsätter engagera mig och göra min röst hörd för att kunna påverka arbetsgivaren! Vi barnmorskor bär själva ansvaret för om vi velat/ vill engagera oss fackligt i Vårdförbundet eller inte.  Min uppfattning är att det tyvärr är för få som velat engagera sig! Ni som inte har förtroendevalda på era enheter, se till att du eller en kollega med intresse för våra frågor blir vald, så blir Vårdförbundet ännu starkare! Glöm aldrig att vårt fackliga arbete är långsiktigt, även om jag personligen vill se snabbare resultat, och tänker ofta – ”hur svårt kan det vara egentligen?”

Jag är medlem i både Vårdförbundet och Svenska Barnmorskeförbundet och vill fortsätta vara det.

Hör gärna av Dig om du vill diskutera!

/Marie-Charlotte Nilsson, marie-charlotte.nilsson@vardforbundet.se

Leg. barnmorska Ystad BB

Förbundsstyrelseledamot Vårdförbundet

och med i Barnmorskenätverket i Vårdförbundet

 

Tips på mer läsning i ämnet

Fler blogginlägg i ämnet av förtroendevalda barnmorskor:

En uppmaning till oss barnmorskor!

av

Anne-Sofie Blixt Källner

Anne-Sofie Blixt Källner. Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

Den 18 juni fick jag och alla andra barnmorskor med Budskapet Använd sommaren till att söka i ditt hjärta……med avsändare Eva Nordlund för att ta ställning till om man ska gå in under SRAT och lämna Vårdförbundet.

För mig är detta en helt horribel uppmaning. Inom vården är det viktigt att vi använder vetenskap och beprövad erfarenhet i vårt yrke! För mig är det lika viktigt att vi använder fakta när vi ska ta viktiga beslut och inte använder hjärtat.

Som barnmorska inom förlossningen kvinnohälsovården ingår vi i ett team med olika yrkesgrupper där det är av stor vikt att vi samarbetar för att ge bästa vård till patienten den födande kvinnan och hennes partner. För mig känns det också av stor vikt att tillhöra ett fackförbund som kan vården.

Eva Nordlund har vi flera tillfällen uppmanat oss till att gå ur Vårdförbundet när man blir ett eget fackförbund. Jag undrar då följande:
För det första blir man en medlemsförening inom fackförbundet SRAT alltså inget eget fackförbund. Detta styrks av Mia Ahlbergs sommar brev där hon medger att det är SRAT som tecknar kollektivavtal med arbetsgivaren. Min fråga är Hur stort blir det fackliga mandatet av barnmorskor i SRAT i förhållande till det fackliga mandatet vårdförbundet har i dag med arbetsgivaren?

  • Hur ska vi få ett starkt fackligt mandat inom SRAT som driver fackliga frågor för 24 olika föreningar idag? Ove Rang som är förhandlingschef för akademikeralliansen (dvs det är han som förhandlar för hela gruppen gentemot SKL, reds anmärkning) skriver på twitter att inga särintressen förhandlas utan han förhandlar utifrån akademikerna. Hur styrker det då barnmorskeprofessionen i förhandlingar?
  • Om SBF går med och 6000 barnmorskor går med kommer det bli 1 350 000 kr/månad (preliminär medlemsavgift 225 kr enligt ett utskick från SBF) hur mycket av dessa pengar stannar inom kåren och hur stor summa går till SRAT?
  • Vem kommer sitta vid förhandlingsbordet vad det gäller att skriva kollektivavtal med arbetsgivaren?
  • Är de andra medlemsföreningarna villiga att släppa sina förhandlingsmandat till förmån för SBF?
  • Hur garanterar SBF/SRAT att vi kommer att förbli löneledande?
  • Hur ser SBF/SRAT på återhämtning? I förhållande till oregelbundna arbetstider? Har man lyckats förhandla till sig några bra villkor inom någon annan medlemsförening?
  • Vad är det som gör att man inom SBF räknar med att samtliga barnmorskor både Vårdförbundets medlemmar och oorganiserade barnmorskor kommer vilja gå med i SRAT, man pratar om att man behöver 6000 medlemmar för att bli starkt inom SRAT?

Hur kommer det sig att Anna Nordfjell säger att det inte räcker med ett nätverk för att driva barnmorskefrågorna inom Vårdförbundet. I vårt nätverk sitter 32 barnmorskor från norr till söder med målet att tillhandahålla Vårdförbundet med det som är viktigt för vår yrkeskår. Att hänvisa till 2000 års diskussioner blir konstigt då SBF driver frågan om yrkets utveckling då borde man också vara medveten om att Vårdförbundet verkligen ändrat uppfattning tack vare vårt nätverk. Många av oss i nätverket är både med i SBF och Vårdförbundet och ser en stor vinst med ett samarbeta oss emellan. Vi ser fler möjligheter med att samarbeta mer med SBF än att SBF skulle gå in under SRAT.

Att Anna Nordfjell menar att Vårdförbundet håller tillbaka barnmorskan är taget ur luften. I dagsläget sitter 2 barnmorskor med i Förbundsstyrelsen. Vi som sitter i nätverket har en nära relation med Lis Munk samt förbundsstyrelsen som hela tiden bollar med oss om det behövs.

Att säga att Vårdförbundet tror att vi är vidareutbildade sjuksköterskor tyder på en kunskapsbrist där man inte är insatt i hur Vårdförbundet jobbar, angående AST exempelvis.

Då jag har träffat många barnmorskor då jag varit på arbetsplatsbesök och andra nationella mötesplatser känner jag att det är av stor vikt att vi Barnmorskor tar ett beslut som är grundat på fakta och inte ett känslomässigt beslut.

Anne-Sofie Blixt Källner
Barnmorska styrelseledamot i vårdförbundet avdelning Jönköping samt styrelseledamot SBF Jönköping

 

Här kan du förresten läsa brevet från Sineva Ribeiro till barnmorskemedlemmar i Vårdförbundet:

Därför är Vårdförbundet facket för dig

 

Barnmorskor är starka i Vårdförbundet

av

Emma Jonsson

Emma Jonsson menar att barnmorskor hör hemma i Vårdförbundet

Jag har alltid känt att Vårdförbundet är mitt förbund. Som sjuksköterska och barnmorska och ”vanlig” medlem och som barnmorska och förtroendevald. Visst, barnmorskor är en liten grupp bland alla sjuksköterskor och visst kan det kännas som att våra frågor drunknar eller kommer bort ibland. Men för mig har vår plats ändå alltid känts självklar. Den senaste tiden har vi behövt påminna om att alla inte känner eller ser det så. Barnmorskeförbundet vill bilda ett fackförbund för enbart barnmorskor.

För några dagar sedan kom jag hem från Vårdförbundets kongress. En fantastisk upplevelse på så många sätt. Vilken kraft och vilken styrka! För mig blev det också tydligt att ALLA har möjlighet att påverka, enskilda medlemmar och förtroendevalda. Men också att det finns utrymme för att tillvarata engagemang och nätverkande.

Till kongressen fanns ett antal motioner skrivna av barnmorskor och de handlade om allt från HBTQ-certifiering och Metoo till att barnmorskor ska vara löneledande och att fyra professionsnätverk ska finnas inom Vårdförbundet och att dessa ska finnas representerade i Förbundsstyrelsen.

Av 197 ombud på kongressen var minst 18 barnmorskor och två valdes in i förbundsstyrelsen. Dessutom valdes en sjuksköterska som läser till barnmorska in i avtalsrådet. Det finns ett nationellt barnmorskenätverk med barnmorskor från hela Sverige. Förbundsstyrelsen ska tillsammans med detta nätverk ta fram en strategi för att driva professionsfrågan i den händelse att Barnmorskeförbundet bildar eget fack- och professionsförbund.

Barnmorskor tar och har plats i Vårdförbundet. Barnmorskor är starka i Vårdförbundet!

/Emma Jonsson, sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald och med i barnmorskenätverket

 

Barnmorskor gör skillnad! – Milla Belkacem

av

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm.

Det har varit några händelserika år. Arbetet för kvinnors hälsa, rättigheter och ökad jämställdhet har sällan känts så viktigt.

BB-­ockupationen i Sollefteå. Stort deltagande i Barnvagnsmarschen, för respekten för kvinnors liv. Födelsevrålet uppmärksammas som en opinionsbildare för förändring och förbättringsarbete inom förlossningsvården. Kvinnor har börjat ifrågasätta och synliggöra strukturella orättvisor och med gemensam kraft har vi fått våra röster hörda.

Vi har sagt ifrån, gått emot tystnadskultur och samhällsnormer med nya möjligheter som vuxit fram.

Och ingen har kunnat undgå rörelsen #metoo som visat omfattningen av sexuella trakasserier. Vi har tagit del av tiotusentals vittnesmål i sociala medier allt från osynliggörande och makthierarkier till sexuella anspelningar, trakasserier och regelrätta våldtäkter. Ett uttryck för den könsmaktsordning som finns i samhället.

Året har kantats av starka känslor med många gånger barnmorskor i spetsen för kvinno-­ och jämställdhetsfrågor. För kvinnors upplevelser spelar roll. Starka känslor är en grund för drivkraft och förändring. Jävlar anamma helt enkelt! Vilket vi sett hos barnmorskor inte bara i Sverige utan över hela världen.

Internationella barnmorskedagen är en dag att fira och en viktig påminnelse om att arbetet för jämställdhet i kampen för kvinnors hälsa fortsätter.

Heja barnmorskor, vi är grymma!

 

/Milla Belkacem, Barnmorska Stockholm

Milla

Vad finns det för utmaningar efter lång tid i yrket som barnmorska? – Kristina Landeborg

av

Kristina Landeborg

Kristina Landeborg, koordinerande barnmorska i Luleå

Jag tänker tillbaka på mitt yrke sedan 33 år. Med lite fantasi kan man vända 3:orna mot varandra och skapa ett tecken som står för evighet. Nog är det speciellt att verka i världens äldsta, eller möjligen näst äldsta yrke!

För mig var det ett otippat val. 1974 kom jag för första gången in på en förlossningsavdelning. Det var på kvinnokliniken i Borås där jag fått sommar vik. Som sjukvårdsbiträde. Jag var ung, outbildad (jo, de tog in folk från gatan) och hade nog fördel av att ha norrbottnisk dialekt. Jag betraktades därmed som arbetsvillig och pålitlig. Snabbt lärde jag mig att balansera långa rostfria tråg med blod och fostervatten. Det är något med de där dofterna som är beroendeframkallande, som talar om att här uträttas storverk! Barnmorskorna var kvinnor som utstrålade kunskap, kraft och hade skinn på näsan.  Klart att det var sån jag ville bli! – Det här ville jag ägna mig åt, varje arbetsdag, hela livet.

Det tog tid, jag lärde mig mycket på vägen. Erfarenheten av åren som sjuksköterska har alltid varit ovärderlig i mitt barnmorskejobb. Yrket spänner över alla specialiteter och områden, som det intellektuella hantverk det är.

Barnmorskeutbildningen i Sundsvall var tuff men så fantastiskt rolig! 1985 fick jag mitt första barnmorskejobb. De första åren var det många fjärilar i magen. Jag sänder en tacksam tanke till de erfarna kollegor som fanns där då, som gått före och lämnat över så mycket bra knep och trygghet inför allt som vi måste kunna hantera. För varje avverkad komplikation jag kunde stryka från listan så blev jag tryggare. På den mentala hårddisken formaterades en beredskap inför nästa gång. Nu är både den och ryggsäcken ganska full av avklarade svårigheter och härliga minnen. Numera är jag aldrig orolig för att inte kunna hantera medicinska svårigheter då jag går till jobbet. Jag har en plan A, B och C för de flesta problem man kan tänka sig. Däremot finns ständigt en oro för om vi är tillräckligt med personal för att kunna prestera en god och säker vård, att jag som senior barnmorska och koordinator har tillräcklig koll på läget och kan bistå mindre erfarna barnmorskor och läkare, samtidigt som jag har ”egna patienter” att sköta. När man jobbar på en mindre enhet, vi har strax under 2000 förlossningar/år, är koordinatorns roll komplex och det ställer höga krav på kapacitet och flexibilitet.

I början av mitt barnmorskeliv fanns tid att verkligen vara närvarande hos den födande kvinnan. Jag kunde ofta sitta på en stol och småprata mellan värkarna, kanske sticka på en liten minimössa som lades i en korg till försäljning. Jag tror vi lätt skulle kunnat sticka ihop till en ny ultraljuds- el. CTG- apparat! Det fanns inte tillgång till EDA men jag tror att närvaron på rummet hade betydelse för föräldrarnas upplevelse.

Förlossningsvården i min region har centraliserats, på gott och på ont. Vi har ett betydligt större flöde nu. Det tillför mer erfarenheter och fler utmaningar. En del patienter har mer än 25 mil till oss, andra har 5-8mil att åka medan de i närområdet kan komma in på en kvart. Det måste gå, i alla slags väglag och väder. Telefonrådgivning under dessa omständigheter är en grannlaga uppgift!

Vad finns det för utmaningar kvar efter så lång tid i yrket? Som jag ser det så är jag på toppen av min kompetens och kunskap!

Att bibehålla kunskap och att dela vidare till yngre kollegor är det bästa bidrag jag kan ge.

POTT, ”Praktisk Obstetrik Träning” är ett sätt! Jag medverkar som instruktör i ”skill drill” och teamträning på vår klinik.  Att kunna ”störta kontrollerat”, -att helt enkelt att vara en fena på crew resource management som det kallas i flygbranschen känns både meningsfullt, stimulerande och roligt. Bibehållen kompetens i till exempel vag. Sätesförlossning är viktigt, liksom att kunna samarbeta och lösa en skulderdystoci, hantera förlossning med sugklocka, tvillingar, eklampsi eller stor blödning. Att samtliga yrkeskategorier vet sina uppgifter och kommunicerar på ett strukturerat sätt är ovärderligt för bra utfall.  Ett prestigelöst samarbete mellan barnmorska, läkare och undersköterska är en viktig framgångsfaktor som vi måste träna på. Jag har deltagit som revisor i Säker Förlossning-projektet. Det har visat väg för att utveckla förlossningsvården i Sverige. Vi måste hela tiden vrida och vända på det vi gör för att bli bättre!

Min förhoppning är att man ser den kompetens som erfarna barnmorskor äger och värderar den högt. Jag tycker att vi ska kunna åldras i vårt yrke, att få möjlighet att jobba 85% med heltidslön efter 60 års ålder. Det skulle göra att fler orkar stanna inom förlossningsvården! Samtidigt behöver vi input och inspiration. Det finns alltid något nytt att lära sig!

Vid en resa i Danmark för många år sedan blev värdet av en duglig barnmorska tydligt. Maken, som är historiskt intresserad, ville se Harald Blåtands grav. Jag vandrade ensam runt på kyrkogården i Jelling och blev stannande framför en massiv sten. Där under vilade en barnmorska, borta sedan länge. Folket i bygden hade rest stenen till hennes minne.  Den uthuggna skriften talade om hur mycket hon betytt för kvinnorna och släkternas fortlevnad i trakten genom sitt arbete.

Att få vara en del av det största i de flesta människors liv, det är både stort och uppfodrande. Minnet av ett barn som fötts med stor möda finns där för alltid. Då är det viktigt att vi har en arbetsmiljö som låter oss vara den bästa versionen av vårt sanna jag, varje dag, hela arbetslivet!

Vårvinter hälsningar från vår Nordliga Provins!

/Kristina Landeborg, barnmorska, förlossningen Sunderby sjukhus, Luleå

Att gå isär, hur gör det oss starkare?

av

Det finns nästan alltid anledning att utvärdera och se över om något behöver förändras. Ibland behövs nya tag och nya angreppssätt, att ”tänka utanför boxen”. Tid för rannsakan.

För mig som barnmorska, sjuksköterska och förtroendevald i Vårdförbundet har den senaste perioden bjudit på mycket av just detta. Barnmorskeförbundet tog på sin årsstämma i november 2017 enhälligt beslut om att fortsätta utreda frågan om att bilda eget fackförbund.

För mig som är medlem i bägge förbunden har det inneburit mycket tänkande, funderande och lyssnande. Det har för mig alltid varit självklart att vara medlem i både Vårdförbundet och Barnmorskeförbundet. De har kompletterat varandra och gett mig delvis samma och delvis olika saker. De har bildat en helhet. Hur blir det nu? Var hör jag hemma? Vilket förbund tillvaratar mina intressen och behov på bästa sätt? Vad behöver jag i mitt arbetsliv och i mina professioner som sjuksköterska och barnmorska?

Lösningen som inte löser några problem

Barnmorskor har skrikit länge nu. Många känner att det inte händer så mycket och att åtgärder borde gjorts igår. Det görs för lite för sent. Det tycker barnmorskor i Barnmorskeförbundet och det tycker barnmorskor i Vårdförbundet. Det tycker också sjuksköterskor och andra som befinner sig i lika pressade verksamheter.

Jag läser i bloggar och i forum för barnmorskor på sociala medier om att ”det är något som skaver” och ”äntligen”. Och jag tänker att visserligen är det något som skaver och det är hur beslutsfattare och verksamhetsledare står handfallna inför hur de ska lösa krisen i sjukvården (som de också debatterar huruvida den finns eller inte). Hur tagna på sängen de verkar vara fast så många skrikit och larmat så länge. Hur mycket filter det verkar finnas mellan vårdpersonal och de som tar beslut om vården. Men äntligen? Jag förstår inte.

Vi måste ena oss för framgång

För mig vill inte Barnmorskeförbundet och Vårdförbundet olika saker. Vi vill båda se förändring och vi vill vara med att driva den förändringen. Vi har lite olika plattformar att verka från och jag ser det som en enorm styrka att vi gör det tillsammans. Blir någon starkare av att förlora en plattform?

I september stod jag som förtroendevald barnmorska för Vårdförbundet på Sergels torg och talade under manifestationen Slut på rean- en annan vård är möjlig. Jag avslutade med:

”Vården måste styras om så att:

  • Där finns en god arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning och tid för återhämtning för erfarna och oerfarna och där kompetens, erfarenhet och ansvar avspeglar sig i både månadslön och livslön.
  • Där transparens och närvarande ledarskap genomsyrar organisationen. En organisation som baserar sin verksamhet på forskning och evidens och där barnmorskor finns med i rådgivande och beslutande organ.
  • Där vården är personcentrerad och de födandes berättelse ges plats och vikt. Då skapas utrymme för differentiering och verkliga vårdval.
  • Där varje födande har en barnmorska och där en barnmorska har en födande.”

Jag kan inte tro att vi påverkar dessa saker bättre genom att splittras, snarare att det är viktigare än någonsin att vi driver en gemensam agenda. Men som jag inledde med finns det anledning att se inåt vår organisation; vad gör vi, vad gör vi inte, vad gör vi som vi inte borde göra och vad borde vi göra som vi inte gör? Tid för rannsakan helt enkelt.

Därför är jag glad över att läsa alla de motioner och nomineringar som kommit in inför Vårdförbundets kongress i vår. Där finns alla möjligheter till rannsakan, påverkan och förnyelse. Vårdförbundet (och Barnmorskeförbundet!) är inte starkare än sina medlemmar. Tycker du något, var med och påverka, engagera dig!

Emma Jonsson
Sjuksköterska och barnmorska, förtroendevald för Vårdförbundet och styrelseledamot i avdelning Stockholm.

Läs Emmas tidigare blogginlägg: Jag är barnmorska – Känn på den!

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Stockholmsbloggen

Vi är barnmorskor som jobbar för barnmorskefrågor inom Vårdförbundet

av

Ibland kan det kännas som att barnmorskefrågor inte syns tillräckligt inom en så stor organisation som Vårdförbundet. Detta har vi också funderat på och därför bildat ett nätverk av förtroendevalda barnmorskor inom Vårdförbundet. Vi finns här för stötta våra barnmorskemedlemmar. Det här gör vi tillsammans!

På bilden ovan syns några av oss i Barnmorskenätverket.

Inom en idéburen medlemsorganisation sker ju bara de initiativen som medlemmen själv vill driva. Om inte vi själv är aktiva och lyfter fram olika frågor, då blir ingen aktivitet. Men med en mindre yrkesgrupp i en stor organisation kan man behöva, stöd och styrka. Det vill vi ge varandra – och dig som barnmorska och dig som förtroendevald barnmorska i Vårdförbundet.

Det här är vi

Vi är ett nätverk på runt 25 erfarna barnmorskor från hela landet (se hela listan längst ned), vi har i gruppen tillsammans lång erfarenhet i att vara fackligt aktiva, och förstår därför var och hur det är möjligt att påverka. Vi förstår spelet inom vården; båda det övergripande, men också det nära i vardagen på arbetsplatsen. Vi är liksom du barnmorska i hjärtat och vill ju ha möjlighet att vara barnmorska på riktigt, alltså göra det vi är utbildade för!

Vi vill ha bra betalt för det kvalificerade arbete vi gör, och vi vill ha möjlighet för att göra karriär också i det nära arbete med kvinnan, familjen och ungdomen. Vi tror på att vi kan dra nytta av att vara i en stor organisation, men att vi ska vara aktiva för att se till att barnmorskefrågorna är på agendan.

Det här gör vi

Gemensamt har vi inspirerat varandra till att se till att det kommit in fler motioner till kongressen, som handlar om barnmorskefrågorna.

Vi har ifrågasatt att det inte finns barnmorskor i Förbundsstyrelsen och avdelningsstyrelserna. Så vi måste börja med att se till att det finns barnmorskor nominerade. Därför är det positivt att det nu finns tre barnmorskor som är nominerade till förbundsstyrelsen.

Demokrati börjar lokalt och i ett fackförbund börjar det på din arbetsplats.

  • Har du en förtroendevald?
  • Är du förtroendevald? Ta en diskussion om vad som är relevant att driva på just er arbetsplats.
  • Har ni behov för inspiration då är ni välkommen till att ta kontakt med oss i nätverket.

Har ni ingen förtroendevald och vill ändå gärna prata om era utmaningar – går det alltid att ta kontakt med er lokalavdelning, och en av oss kan kunna komma och prata med er.

Så knyt inte näven i fickan, hör av dig till oss!

Lis Munk, barnmorska och kontaktperson för barnmorskor nationellt.
08-14 78 46

lis.munk@vardforbundet.se
Läs även Emma Jonssons blogginlägg i Stockholmsbloggen: Att gå isär, hur gör det oss starkare?

I Barnmorskenätverket finns:

Ximena  Fernandez Oviedo, barnmorska avd Dalarna
Ann Samuelsson, barnmorska avd Gotland
Karin Cardesjö, barnmorska avd Gävleborg
Susanne Persson, barnmorska avd Halland
Ann-Sofie Blixt, barnmorska avd Jönköping

Linda Svensson, barnmorska avd Kalmar
Carita Sturesson, barnmorska avd Kronoberg
Elisabeth Lindblad, barnmorska avd Norrbotten
Anna-Lena Norberg, barnmorska avd Skåne
Marie-Charlotte Nilsson, barnmorska avd Skåne

Emma Jonsson, barnmorska avd Stockholm
Gustav Kristensson, barnmorska avd Stockholm
Dorieth Sone Zidaric, barnmorska avd Stockholm
Louise Bonnevier, barnmorska avd Stockholm
Sofia Heimer, barnmorska avd Södermanland
Kerstin Lilja, barnmorska avd Jämtland

Elisabeth Brynolf, barnmorska avd Värmland
Erika Häggblad, barnmorska avd Västerbotten
Katarina Söderström, barnmorska avd Västernorrland
Ingrid Edman, barnmorska avd Västmanland
Ann-Catrin Ahlgren, barnmorska avd Västra Götaland

Åsa Sundin, barnmorska avd Västra Götaland
Malin Bergander, barnmorska avd Västra Götaland
Rosa Ólafsdóttir, barnmorska avd Örebro
Åsa Mörner, barnmorska avd Örebro
Pernilla Blomqvist, barnmorska avd Östergötland

Vad är nästa steg i överenskommelsen om förlossningsvården?

av

Sedan 2015 har det tillförts extra resurser till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Dessa pengar benämns oftast som ”överenskommelsen mellan regeringen och SKL” eller populärt ”förlossningsmiljarden”.

I början var retoriken att det skulle användas till satsningar, där man ville öka kvaliteten och att det fick inte ge merkostnad när överenskommelsen tog slut. Vårdförbundets lokala förtroendevalda har på olika sätt bevakat hur dessa resurser har varit använst, för att säkra att det faktisk gick till förlossningsvården och kvinnors hälsa. Utmaningen har varit, att det som där har varit behov för, helt enkelt har varit att få fler barnmorskor, DET fick pengarna inte användas till. I de senaste överenskommelserna har innebörden tydligt ändras. Nu får pengarna även användas till att säkra kompetensförsörjningen!  Om regeringens budget blir beslutad i slutet av november, kan vi se fram emot extra pengar till förlossningsvård och kvinnors hälsa och det fortsätter tills 2022.

Det blir dock fortfarande en utmaning att se till att pengarna används på rätt sätt. Och vi behöver fortsätta jobba tillsammans för en arbetsmiljö som gör det attraktivt för barnmorskor att jobba inom kvinno- och förlossningsvården.

/Lis Munk

Legitimerad barnmorska och yrkeshandläggare på Vårdförbundet

Hur svårt kan det va? Gästinlägg Anne-Sofie Blixt

av

Ane-Sofie Blixt

Anne-Sofie Blixt. Stolt barnmorska.

Körde nästan i diket i går när jag körde hem från Jönköping. SKL s kartläggning om sommarsituationen var nu klar och visade på att vi inte har någon förlossningskris i Sverige. Allt var som vanligt, procent antalet som hänvisades till andra kliniker var som vanligt! Det bekräftades också av en vårdenhetschef att det var ingen fara, för att vi barnmorskor hjälpte varandra genom att jobba lite extra!

Hur kan statistiken och verkligheten skilja sig så mycket?
Vi barnmorskor som försöker påvisa vår arbetssituation blir sågade vid fotknölarna! Och framstår som gnällspikar! Gnälla är det sista vi vill. Vi vill bedriva en säker och trygg vård och som verkligheten ser ut just nu på våra lands förlossnings kliniker så är det mycket tveksamt om vi har en säker vård trots SKL s kartläggning.

  • Vi som jobbar kliniskt och nästan dagligen får sms om vi kan ta extra pass, var beror det på?
  • Vi som ofta går på samverkansmöte där en stående punkt är bemanning av barnmorskor, vad beror det på?
  • Vi som tog extrapassen i somras och fortfarande inte kunnat ta ut vår semester, vad beror det på?
  • Vi som ständigt får nya arbetskamrater i form av arbetskamrater i form av bemanningsbarnmorskor, vad beror det på?
  • Vad händer om vi som ställer upp börja säga NEJ?
  • Vad händer om våra pensionerade kollegor plötsligt slutar?
  • Vad händer om man bara kan anställa andra yrkeskategorier på våra förlossnings kliniker?

Min och flera av mina kollegor har känslan av att förlossnings vården är på väg att kapsejsa. Beslutsfattare i alla led har möte, det är krismöte, projektmöte, personalmöte och möten. Arbetsgivaren anställer fler och fler HR och andra administrativa personer för att kunna rekrytera flera till våra olika sjukhus men effekten blir tvärtom, fler och fler slutar. Nu är det dags att byråkratin byts ut mot sunt förnuft och
handling!
Här kommer dagen tips!
Vi (sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker röntgensjuksköterskor) vill ha ett hållbart yrkesliv

  • där vi värderas rätt i lönekuvertet. Vi har mellan 3-4,5 års högskoleutbildning).
  • där vi kan ta rast.
  • där vi har tid för våra patienter (i förlossningsvården one-to-one care).
  • där vi får tid till reflektion, vidareutbildning. Våra yrkesgrupper kan inte ersättas med andra yrkeskategorier vi är legitimerade med specialistkunskaper inom våra yrken.

Vi är stolta över våra yrken men när arbetsbelastningen är så stor att samvetsstressen tar över vågar vi inte fortsätta jobba med det yrke som vi utbildat oss till. Man väljer våra yrken för man vill hjälpa den enskilda individen. För att varje möte är unikt, för att ingen dag är den andra lik. För att det kräver både medicinskt och teoretiskt kunnande.

Så gör våra arbetsplatser attraktiva igen (kallet i våra yrken är för längesedan förlegat).
Ge oss nya möjligheter, ibland måste man radera gamla normer och börja från 0 igen. Tillsätt en grupp där våra fyra yrken är representerade ta med några som arbetade när det var en fungerande vård där man hade tid för patienten när sjuksköterskor och barnmorskor gjorde det dom var utbildade till. I gruppen bör det finnas med politiker och ekonomiskt kunniga samt den dom har mandatet att driva igenom förändringen.
Ska vi få till en förändring är det dags att vi som jobbar i vården får vara med och det dag att vi som jobbar i vården får vara med och besluta. Det är så tröttsamt att läsa om att beslutsfattare hänvisar till att – det visste inte jag när det blir fel någonstans och vår arbetsbelastning ökar istället för att minska och bli bättre.

Det värsta är att den enskilde individen är den som blir hårdast drabbad. Hörde att ett svenskt par valt att väntar med att skaffa barn så länge det är en förlossningskris!! Ska man 2017 behöva tänka på så???

Vi har toppmoderna sjukhus. Det renoveras och investeras men frågan är kommer det kunna nyttjas om vi inte har våra yrken representerade?

/Anne-Sofie Blixt
Stolt Barnmorska

Jag jobbar på Sveriges minsta BB – Gästinlägg Susanne Lindblad

av

Bild på bebisfot och vuxenhand

Foto: Ulf Huett

Jag sitter på expeditionen på jobbet när jag hör hur dörren i korridoren öppnas. Jag reser mig genast för att möta dem. Det är en treföderska och hennes partner. Jag skyndar emot dem. Kvinnan är mitt upp i ett otroligt intensivt förlossningsarbete. Hon profylaxandas och andetagen är korta och koncentrerade.

– Välkomna, säger jag samtidigt som jag lägger min arm om kvinnan. Hennes man stödjer henne från andra sidan. Han tittar lättat på mig och hälsar. Han känns lite stressad men trygg på samma gång. Han håller om sin kvinna i ett stadigt tag samtidigt som han manar henne att gå några steg till.

Paret är välkända för mig. När de väntade sitt första barn träffade jag dem på MVC. När andra barnet föddes träffade jag dem efteråt på BB. Och under denna graviditet har jag träffat dem när de kommit för viktskattning av sitt barn och en CTG var beställd innan ultraljudet. Det var också jag som svarade när pappan ringde och berättade att de var på väg. Jag hade väntat en liten stund på dem.

Värken avtar och kvinnan ler igenkännande mot mig. Hon hälsar och säger sedan  -Det är jätteintensivt nu. Jag vill ha smärtlindring nu direkt och vet du, det trycker otroligt nedåt.

– Bra säger jag och ler tillbaka. Tor du att du orkar gå till slutet av korridoren. Jag nickar mot förlossningsdelen av vår Kvinnoklinik. Korridoren är ca 35 meter lång och en glasdörr skiljer BB från förlossningen.

Hon nickar, nästa värk sköljer in över henne och hon hänger tungt på mig och sin man. Andas igenom värken. Flämtar till på toppen av värken och är helt upptagen av det jobb hennes kropp just nu utför. Hon är rödblommig och varm. Vi tar korridoren på 4 värkar. Tysta och stödjande står vi jämte kvinnan, hennes man och jag. Vi nickar emellanåt till varandra. Jag för att stödja och bekräfta och pappan för att han ser och tar emot.

Väl inne på förlossningssalen har jag hunnit förbereda det mesta innan de kom och vi hjälper kvinnan upp på sängen. Vi hjälps åt att ta av alla kläder. Jag gör en yttre palpation. Huvudet är väl nedträngt. Fosterljuden avlyssnas med tratten först och jag kopplar sedan upp henne på CTGt. Jag undersöker henne. En rejält buktande hinnblåsa palperas och huvudet står vid spinea. Hon är öppen 8 cm.

25 minuter senare har deras familj utökats av ytterligare ett barn. En mörkhårig liten pojke tar sina första andetag och hans första skrik välkomnas av mor och far med tårar i deras ögon.   Och jag var med! Jag bistod kvinnan med vad hon än behövde. Jag höll koll på hennes barn genom förlossningen och jag bekräftade hennes man som gjorde ett mycket intensivt jobb han med när han andades med sin kvinna genom varje värk. Tätt och otroligt nära födde de sitt barn. Och jag hade den stora äran att jag gick vara med!

Paret blev kvar i 2 dygn hos oss på BB. Det var en bit för dem att åka, 8 mil enkelväg, och ute var det fortfarande vinter och halt väglag. Jag jobbade båda dagarna och fortsatte att följa dem på BB. Jag pratade ut dem och var med på barnläkarronden. Jag klippte av banden på mor och barn och kramade om de när de åkte hem.

Jag jobbar på Sveriges minsta BB. Här föddes förra året 399 barn. Vi är ett tio-tal barnmorskor som jobbar 3-skift. Och några till barnmorskor som våningen under oss har Spec.MVC, MVC och gynmottagning.

Jag har fått den oerhörda gåvan att jag kan få följa ett par genom graviditet, förlossning och BB-tid. De föräldrar som kommer från vårt stora upptagningsområde, Västerbottens inland, kan jag få följa genom förlossning och BB-tid. Det ger en otrolig kontinuitet.  Genom mina färgade ögon är det just den vård jag önskar ALLA kvinnor i Sverige.

Jag älskar mitt jobb. Jag känner mig tacksam varje dag jag stämplar in. Det händer saker på mitt jobb som naturligtvis inte är rosenrött eller ens det minsta positivt. Som t ex nu när vår ledning dragit in vår fjärde semestervecka under sommaren. Stämningen blir lätt upprörd och uppgiven. Vi är alldeles för få barnmorskor i Sverige och det här sista draget känns inte som ett väl genomtänkt drag i avseende att locka nya barnmorskor. Men – trots det –  och trots obekväm arbetstid över årets alla dagar – älskar jag mitt jobb. Jag är engagerad i Vårdförbundet för jag är övertygad om att vi kan och kommer att vända på denna skutan med, med gemensamma krafter. Jag tänker inte ge upp den tanken i alla fall!

 

//Susanne Lindblad

Legitimerad barnmorska

Lycksele Lasarett,  Västerbotten